Vår första frukost i Fügen blev en blandning av det som fanns kvar sen Sverige och det som inhandlats längs vägen i Tyskland. Morgonvädret var kanske inte det vi hoppats på, men glada i hågen begav vi oss ändå till skiduthyrningen. Lata som vi är tog vi bilen de 200 meterna till uthyrningen. Till vårt försvar kan vi bara säga att det är tungt att gå 200 meter i brant uppförsbacke med full skidutrustning.

Väl tillbaka utanför vårt hotell satte vi på oss pjäxor och andra attiraljer för att bege oss mot liften. Kabinliftstationen ligger på ett säkert avstånd av myrvägen 20 meter från dörren. Efter en underbar kabinresa från vår till vinter provade vi vår skicklighet på skidorna och döm av vår förvåning när ingen av oss hade kontroll över skidorna. Efter frenetiskt diskuterande och berömmande av varandras eminenta kunskaper inom skidåkning kom vi fram till att det faktiskt inte var oss det var fel på, utan snön i backen hade på något vis packats ihop till is. När vi vände oss om för att se spåren vi lämnat i den nypistade backen upptänkte vi att vi inte ens lyckats lämna ett enda litet bromsspår, vilket bekräftade vår teori.

Stärkta i vår tro på oss själva letade vi oss fram till solsidan av berget och upptäckte att snön där var betydligt bättre, även om den påminde lite väl mycket om sorbet. När snön i denna backe gått från sorbet till något som påminde mer om mjukglass sökte vi oss tillbaka till de skuggigare partierna. I en av dessa backar hittade vi kungen av alla sittliftar. Denna magnifika skapelse bestod av 6 sittplatser klädda med bekvämt blått (?) skinn. Troligtvis är denna lift bekvämare än den soffa vi har hemma. Det var ren semester för våra rumpor och liften fick namnet ”mysliften”.

Självklart avbröts våra skidstrapatser av besök i Schihütte. Denna underbara ”restaurang” med utsikt över Zillertal och alperna runtomkring bjuder på den mest fantastiska paus man kan föreställa sig. Sittande i solen och drickandes rykande hett jagatee, glühwein och varmchoklad med baileys kunde knappast livet vara bättre. Denna åsikt reviderades dock när vi på eftermiddagen återvände hem och såg oss i spegeln. Dado och Sofia hade vid denna tid antagit en föga smickrande grisrosa ansiktsfärg med vita fläckar som tydligt visade var skidglasögonen suttit.

Efter en skön dusch gick vi till grannhusets restaurang och festade loss på sparris och kött. På väg hem upptäckte vi nyttan av de två glödande ansiktena, som kunde leda oss genom mörkret. Väl insmorda gick så alla och la sig för natten.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Vi kanske inte är de första i världshistorien som inser detta, men F*N va solen bränner när den reflekteras i snön! Kunde vi inte ha kommit på det innan och smörjt oss med solkräm?

Varför serveras inte Jagatee i Sverige? Denna ljuvliga kopp med varm sprit.