Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Efter både middag och frukost ombord på planet samt några desperata försök att sova lite så gick planet ner för landning. Jag måste säga att tiden gick väldigt fort… kanske för att man längtade hem så pass mycket? Någon gång över Atlanten bytte det datum från 4:e till 5:e september. Så det var redan fredag den 5 september och klockan var 13.25 när planet landade i Madrid. Yr i mössan, trött i både kropp och knopp skulle man nu leta reda på var man hämtade upp bagaget någonstans. Men jag slapp tänka så mycket eftersom det var bara att följa efter strömmen av folk. Fick ta det underjordiska tåget från T4-S tillbaka till T4, passera passkontrollen och sedan leta på rätt bagageband. Kändes som om det dröjde evigheter innan min väska kom. Och det var varmt här i Madrid, även inne på flygplatsen. Nu, släpandes på bagageväskan, var det dags att leta efter Berlin Airlines incheckningsdiskar. Och det var inte det lättaste. Längst bort i ett hörn hittade jag till slut på dem.

Incheckningen öppnade kl 15.00 och planet lyfte klockan 17.45. Efter 2 timmar och 55 minuter var det dags för landning i Berlin och ett kort stopp för byte till planet mot Stockholm. Planet landade 20.40 och planet mot Stockholm avgick 21.25. Jag vill bara tillägga att när jag bokade biljetterna så hade jag 1 timme och 45 minuter på mig att byta i Berlin… men någon månad innan min resa så meddelade flygbolaget att de ändrat tiden så jag hade bara 45 minuter på mig att byta. Så halvt superstressad kutade jag runt på Berlin Tegel Airport och det var på håret att jag hann med planet till Stockholm Arlanda Airport. Ha, så nästa gång (om jag reser via Berlin) ska jag minst ha 1 timme på mig att byta. Det var ju ett under att bagageväskan kom med planet när jag knappt gjorde det. Så vid 22.40 på fredag 5 september klev jag av sista planet för den här resan och kunde konstatera att både jag, min ryggsäck och bagageväska kom tillbaka till Sverige med samma plan. Bara det var ju ett under. Checkade in på Radisson Blu Sky City på Arlanda för att vila ut inför bilresan hem i morgon… för man var inte i form att köra bil hem efter totalt cirka 19 timmars flygresa.

Copyright © Bejjan888™

Unnade mig sovmorgon igen. Sista dagen i San Pedro och tillika Chile. Lite tråkigt men samtidigt lite skönt att få komma hem igen. Gick till frukosten vid 08.00 för att sedan gå tillbaka till rummet för att i lugn och ro packa ner resterande grejer i väskan. Jag hade ju hittat på min bagagevåg igen så nu kunde jag packa och sedan väga allt och vara säker på att klara maxvikten på 23 kg. Utcheckningen från hotellet var senast klockan 11. Jag checkade ut strax innan. Jag betalade massagen med de chilenska pesos jag hade kvar och resten med kreditkort. Alltid skönt att göra sig av med kontanter som man i alla fall inte kan använda hemma i Sverige. Min transfer tillbaka till Calama och El Loa Airport var beställd till klockan 11.30. Det dök upp en transfer i tid och en ung chilenare hjälpte till att få in min väska och ryggsäck i bilen. Jag minns tyvärr inte hans namn men han var väldigt trevlig och duktig på att prata engelska. Han hade varit i Nya Zeeland och jobbat ett år. Och vad jag förstår så har Chile avtalat arbetsvisum med bland annat Nya Zeeland, Kanada, Tyskland och Danmark (om jag minns rätt). Jag berättade att jag gärna skulle vilja besöka Nya Zeeland någon gång och han rekommenderade en massa ställen. Tyvärr kommer jag inte ihåg allt som han sa, så jag skulle ju ha antecknat - mitt nötskal :P

Drygt en timme senare var jag tillbaka på El Loa Airport i Calama. Checkade in bagageväskan hela vägen till Madrid (via Santiago) eftersom det ändå var samma flygbolag (LAN Airlines). Skönt så man slipper bry sig om att hämta ut och checka om väskan igen. Planet avgick kl. 14.30 och vädret var lika klart och fint som när jag flög hit. Man såg öknen bredde ut sig under planet och luften var klar och fin. När planet närmade sig Santiago kunde man klart och tydligt se var smoggen över Santiago började någonstans och avtecknade sig som en mörk skuggig dimma. Och den luften har man andats i drygt en vecka?! När vi flugit igenom smoggen och alla moln landade vi vid 16.35 på en regnig och dyster Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Även om jag inte behövde hämta ut min väska så var jag tvungen att checka om mig själv så att säga och lämna ifrån mig mitt turistkort samt få stämpel i passet att jag nu lämnar landet. Kön till passkontrollen var relativt kort men strax därpå växte kön med typ 200 personer. Så jag hade tur. Planet från Santiago till Madrid skulle avgå kl. 18.55, så nu hade jag tid att köpa något att äta och passa på att shoppa Tax-free. Lyckades leta på en box om 5 små parfymflaskor av märket Calvin Klein… hehe, som ett stort fan av Calvin Klein var ju bara tvungen att köpa den ;) När jag satte mig vid gaten och väntade på att boardingen skulle börja såg jag att det var ett stort DreamLiner-plan. Nice :) Jag gillar den modellen. Stort och luftigt även för ekonomiklass. Jag hade lyckats få en gångplats precis bakom förstaklass så det var extra mycket utrymme för benen. Härligt. Nu såg man ju bara fram emot sisådär 12 timmar och 40 minuter i luften innan planet skulle landa på Adolfo Suárez Madrid-Barajas Airport.

Copyright © Bejjan888™

Unnade mig en liten sovmorgon, eftersom dagens guidade tur började först klockan 14.30. Som gäst på Hotel Poblado Kimal får man bland annat rabatt på Piedras Australes, en hantverksaffär som säljer smycken mm. Jag gick dit och tänkte bara kika för att se vad de sålde för något och dessutom skulle man få en gratis gåva bara man visade upp rabattkupongen. Efter att ha kikat runt en stund i affären hittade jag ändå en fin ring som med rabatten kostade 21 600 CLP (260 SEK). Helt ok. Och den gratis lilla gåvan var en nyckelring i läder. Sen gick jag en vända runt stadsparken och hittade en liten ingång inklämt mellan två hus. Folk gick in och ut därifrån så jag blev lite nyfiken. Jag gick in och där mellan husen var det som typ en liten marknad med olika stånd där de sålde souvenirer, hantverk mm. Det var ganska svalt här inne eftersom solen inte kom åt. Det mesta var krimskrams som vanligt när det gäller marknader men jag hittade ändå en liten vas i lera som jag köpte och som för mig representerade San Pedro. Lite roligt var att jag hittade en del kryddor där också, bland annat Rica-Rica som Tote berättade om igår. Tydligen ska Rica-Rica vara bra för magbesvär och jag var lite sugen på att prova köpa en påse… men sen började jag fundera… vad skulle tullen säga om det? Och hur ska man tillaga Rica-Rica? Jag har ingen aning. Så därför lät jag bli. Hittade en mysig restaurang i utkanten av stan där jag köpte en trerätters lunch inklusive dryck (samt dricks) för endast 11 000 CLP (132 SEK). Grymt billigt!

Eftermiddagens tur hade pick-up klockan 14.30. Jag väntade och väntade… först klockan 15.00 dök det upp en fullstor buss. Guiden, en liten söt tjej hämtade mig och hon hette Angelica och pratade både Engelska och Spanska. Jag frågade hur många som skulle med på turen eftersom de hade en fullstor buss. Totalt skulle vi vara 31 stycken. Efter att jag hade klivit på stannade bussen till på ytterligare ett ställe och hämtade upp resterande deltagare innan vi började köra mot Valle de La Luna (Moon Valley). Moon Valley ligger 13 km väster om San Pedro de Atacama och är en del av Cordillera de La Sal (Salt Mountain Range) som i sin tur är en del av Los Flamencos National Reserve. Dess natur består av sten- och sandformationer som formats av vind och vatten genom århundraden och naturen påminner en del om månens yta, därav namnet Moon Valley. Området uppvisar en bred variation av färger och strukturer samt uttorkade sjöar med dehydrerade lager av salt. Det finns också en hel del grottor i området. Moon Valley anses av många vara en av de torraste platserna på jorden då några av områdena inte haft regn på hundratals år. På grund av bristande luftfuktighet finns inget liv här vilket lett till en av de mest ogästvänliga platserna på jorden.

Vårat fösta stopp var Tres Marias (the Three Maries). Tre formationer som formats av erosion och uppskattas till ungefär en miljon år gamla. Formationerna består av grus, lera, salt, ädelsten och kvarts och även om dessa saltformationer ser ut att ha skapats av människan är det endast väder och vind som påverkat. Namnet har en tydlig religiös anspelning då de (efter en del fantasi) ser ut att be upp till Gud. Den ena formationen har dock ramlat omkull och ligger på sidan. Det finns en fjärde sten (längst till vänster) som påminner om ett djur (efter ytterligare en hel del fantasi). Det blåste en hel del och det var kallt, definitivt inte lika varmt som i San Pedro. Men trots detta var solen lika intensiv och tog ganska rejält ändå.

Sen klev vi på bussen igen och stannade till vid Duns Mayor (the Great Dunes). Ett område som under tusentals år påverkats av starka vindar som resulterat i stora områden med sanddyner. Guiden sa åt oss att ta med våra vattenflaskor för vi skulle ut och gå en vända nu, cirka 30 minuter skulle det ta. Vi började gå längs Great Dune Path och den kalla vinden och de starka sandstormarna gjorde det jobbigt att både gå och andas samt se något. Men det var helt klart värt att utsätta sig för den tuffa prövningen för att ta sig upp till den 360°-vy som vi fick uppleva allra högst upp på en av klipporna. Med stora sanddyner på ena sidan och ett kargt månlandskap på den andra och alltihop omslöts av massiva bergskedjor och vulkaner var mäktigt. Att se den naturliga skönheten utan någon påverkan av människan (för en gångs skull) var helt fantastiskt att se. Sen var det dags att ta sig ner till bussen igen och fortsätta till Cañon (Canyon). Det är en kanjon med en grotta som på sina ställen är så smal att guiden inte ville att vi skulle gå in där, med tanke på att vi var en så pass stor grupp. Men vi gick till ena öppningen av grottan och fick gå in en bit där om vi ville.

I Moon Valley finns mycket mineraler i berggrunden runtom. De höga dagstemperaturerna gör att strukturerna i mineralerna expanderar medan de svala temperaturerna på nätterna gör att mineralstrukturen drar ihop sig, vilket resulterar i att man kan höra hur det knäpper i bergväggarna. Guiden samlade oss på ett ställe där bergssidorna nästan omslöt oss och bad oss vara tysta och lyssna. När alla var tysta så kunde man höra hur det brakade och knakade runtom. Det var ett märkligt ljud och man fick nästan en känsla av att bergen runtom skulle spricka.

Innan vi lämnade Moon Valley stannade vi till snabbt i Valle de La Muerte (Death Valley). Det sägs att namnet uppkom av en fransos som tyckte landskapet såg ut som på Mars, men han hade så dåligt uttal av ordet Mars att folk trodde han sa Muerte. Haha, jag vet inte om jag riktigt tror på storyn men visst jag kan kanske köpa den ändå.

Sen skyndade vi oss tillbaka till bussen igen eftersom vi skulle iväg och se solnedgången över Atacama Valley. Vi var nog en av de sista bussarna som anlände till platsen. De flesta hade redan intagit sina platser för att se solnedgången. Själva solnedgången har man ju sett sådär ett par hundra gånger eller så, men det var fint att se solens orangeröda sken som kastade sig emot sanddynerna och bergen runtom. Och den svala vinden (som det redan var) byttes snabbt ut till svinkalla vindar så fort solens siluett försvunnit ner bakom horisonten. Hu då så kallt det var! Sen samlades vi i bussen igen och åkte tillbaka till San Pedro de Atacama. Väl tillbaka i min svit på hotellet började jag så smått packa ner kläder och grejer i resväskan. Som tur var hade alla fuktiga kläder (från Easter Island) hunnit torka upp här i San Pedro så att jag kunde med gott samvete packa ner allt i väskan utan att oroa mig för att de skulle bli fuktskadade på något sätt under min hemresa till Sverige igen.

Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost för att hinna med pick-up kl. 08.30. Dagens heldagstur går till Atacama Salt Flat och sjöarna Miscanti och Miñiques. Jag var i tid, men när ingen hade dykt upp och klockan var 08.45 frågade jag i hotellreceptionen om jag lyckats missa transfern. Jag fick till svar att alla transfern alltid är sena... det var väl typiskt. Här har man stressat för att var i tid och så är det inte ens säkert att transfern är i tid. Men några minuter senare dök transfern upp. Guiden hette Tote. Jag var den enda engelsktalande med på turen, resterande var spansktalande. Men Tote översatte allt han sa på spanska till engelska, så det var inga problem.

Vi åkte i cirka 20 minuter innan vi gjorde vårat första stopp i Toconao. Staden ska ha befolkats redan 11000 BC och antal invånare idag uppskattas till cirka 700. Toconao kännetecknas av att vara byggd av enbart Liparita, en sten av vulkaniskt ursprung. Vi fick en halvtimme på oss att kika runt i byn och de som behövde köpa vatten eller någon form av snacks kunde göra det. Tote berättade att det skulle dröja ända till cirka 14.00 innan vi skulle stanna och äta lunch, så ville man äta något fram till dess skulle vi passa på att köpa det här. Sedan fortsatte vi i 25 minuter till innan vi kom till Salar de Atacama (Atacama Salt flat).

Atacama Salt Flat är den största saltvattenbassängen i Chile och ligger i genomsnitt på 2300 meter över havet. Saltvattenbassängen har inget utlopp då den omges av berg bland annat av Andernas stora bergsmassiv i öst och Cordillera de Domeyko samt Cordillera de La Sal (två mindre sekundära bergskedjor till Anderna) i väst. Landskapet i Atacama Salt Flat domineras av vulkaner såsom Licancabur, Acamarachi och Láscar varav den sistnämnda sträcker sig 5592 m.ö.h. och är en av Chiles mest aktiva vulkaner. Dessa bergskedjor är farliga då en massa vulkanisk energi finns inuti och kan explodera när som helst. Chile är inte bara rikt på koppar utan även litium. Nära 30% av världens litiumreserver finns i Atacama Salt Flat och räknas som världens största och renaste aktiva källa av litiumkarbonat. Atacama Salt Flat består av två subenheter; Soncor och Quelana. Soncor omfattar i sin tur Chaxa, Puilar och Barros Negros-sjöarna som alla ingår i Los Flamencos National Reserve. Av världens totalt 6 arter av flamingos kan man hitta 3 av dessa arter här i Atacama Salt Flat; Andean, Chilean och James Flamingo. En distinkt skillnad mellan Andean och Chilean Flamingon är att Andean har rosa ben medan Chilean har svarta ben.

Vi klev ur bussen och började vandringen genom det karga landskapet. Tote tog ledningen och vi andra följde efter. Det fanns en smal väg att gå på och den kantades av vassa mineralstenar som man definitivt inte ville ramla och slå sig på kan jag säga. De såg ut att vara sylvassa. Tote berättade att Flamingos tillbringar upp till 16 timmar per dag att leta räkor i vattnet. Och då är det inte vilken räka som helst utan en speciell saltlake-räka kallad Brine Shrimp. Det är en räka mindre än 1 cm som lärt sig leva i den salta miljön, utstå höga temperaturer samt klara sig i den extremt syrefattiga miljön. Efter att vi klivit ur bussen och innan vi började gå hade Tote visat mig ett akvarium som stod lite avsides som innehöll fullt med Brine Shrimps och det var ena små rackare det där. Knappt synliga.

Brine Shrimps innehåller dessutom betakaroten vilket ger flamingon dess karaktäristiska rosa färg. Räkorna innehåller dessutom mycket protein vilket ger energi till migrerande fåglar. Flamingon väljer att sova ståendes i vatten på ett ben för att deras huvudfiende, räven, inte ska kunna ta dem. De bygger dessutom sina bon på öar i sjön av samma anledning. Efter att vi vandrat den korta vägen runt fick vi tjugo minuter på oss att själva gå runt och fota.

Några panoramabilder blev det och sedan gick jag tillbaka till turistinformationen och satte mig i skuggan ett tag. Även fast det var vinter/vår här nu så var det väldigt varmt. Solen låg på och gassade och eftersom vi var 2300 m.ö.h. blev effekten av solen därefter också – d.v.s. hög.

Därefter satte vi oss i bussen igen och nu meddelade Tote att vi skulle åka drygt 1 timme och 30 minuter och bege oss till höglandet och stanna uppe vid Puna de Atacama (Atacama Plateau), en platå som ligger 4200 meter över havet. Första delen av vägen dit gick på en asfaltsväg och naturen runtomkring med vulkaner, berg och ödemarker skiftade om vartannat. När vi sedan svängde av på en smalare grusväg, delvis dåligt hyvlad, blev det jobbigare. Skumpigt, gropigt och vägen slingrade sig fram genom vulkanlandskapet och ibland funderade man om inte vägen slog knut på sig själv, för så slingrigt och krokigt var det. Dessutom började man känna av att man var på betydligt högre höjder än vad man var van vid. Och det är inte konstigt eftersom vi till slut stannade på 4200 meters höjd.

Vid Laguna Miscanti (Lake Miscanti) klev vi ur bussen kände vi direkt att trots en temperatur på drygt +15 °C så blåste det ishavsvindar! Det var hur kallt som helst och det var tunn luft och svårt att andas så fort man rörde på sig. Men ut skulle vi och det fanns en väg att gå längs sjön som var cirka hundra meter. Piece of cake! Trodde vi nog alla, men jisses vad ansträngande det var. Det fanns knappt något syre i luften och den kalla vinden gjorde det inte lättare. Men det var vackert där. Intill sjön Miscanti låg vulkanen Miscanti och den blåa färgen på vattnet mot det karga landskapet runtom var väldigt fint. Det tog säkert en kvart att gå de där hundra metrarna. Sedan fick vi hoppa på bussen igen.

Vi blev skjutsade till nästa sjö, Miñiques, som hade sin vulkan Miñiques intill sig. Den här sjön var mycket mindre än den första, men naturen runtom var lika imponerande. Sedan var det dags att vända tillbaka.

Vi åkte samma slingriga väg tillbaka och vi stannade till strax innan Socaire. Här gick vi av bussen och Tote visade på en buske vid sidan av vägen. Första tanken var "Öööhm, är det inte en vanlig buske, eller?" Han ville att vi skulle lukta på den. Det var en distinkt doft, svår att beskriva. Men enligt Tote var det en Rica-Rica buske, som man gör magmedicin av samt ingrediens i Pisco Sour. Sedan gick vi tillbaka till bussen och fortsatte till den lilla byn Socaire (endast 250 invånare) för den efterlängtade lunchen. Vi var vrålhungriga allihopa. En god grönsakssoppa värmde upp eventuella frusna kroppar och därefter hade jag beställt kyckling och ris. Helt ok mat efter en lång och ansträngande dag på hög höjd. När alla var mätta och belåtna satte vi oss åter på bussen och fortsatte tillbaka till San Pedro de Atacama. Det tog lite över en timme och jag tror nog att de flesta på bussen somnade till en stund, i alla fall gjorde jag det.

När jag kom tillbaka till hotellet fanns det ingen ork till att göra något mer den dagen. Luften hade liksom gått ur en. I min svit fanns det ett gaselement som man kunde använda på kvällar och nätter. Allt som har med gas att göra, element, spisar etc. är lite läskigt i största allmänhet. Kanske för att man inte är van med det hemifrån… Men det behövdes i alla fall kan jag tala om. När temperaturen kröp ner runt nollan på nätterna var jag glad att jag kunde slå på det där gaselementet. Några kvällar fick den unga killen (jag tror han var som typ en vaktmästare) komma och hjälpa mig att få igång elementet. Det var en trevlig kille, trots att han inte pratade ett ord engelska så var han väldigt snäll och lite försynt och vågade knappt gå in på rummen för han var rädd att störa oss gäster.

Copyright © Bejjan888™

Upp okristligt tidigt för att hinna med transfern till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport och flyget kl. 07.30 till El Loa Airport, Calama. Inrikesterminalen låg lite avsides från alla andra gater kändes det som. Vi fick kliva på en buss som körde oss fram till planet. Det var lite dåligt väder, kyligt och småregnigt. Problemet var bara att alla passagerare inte fick plats i bussen första vändan utan bussen fick hämta i omgångar vilket gjorde att planet inte kunde lyfta i tid. Men det var inte särskilt långt att flyga till El Loa Airport, Calama. Det tog ungefär 1 timme och 45 minuter. Och trots att det var relativt kort flygning så fick vi både snacks och dryck… se och lär SAS! Kort efter att planet lyft och innan planet flög in i molnen så fick man en härlig vy över Andernas bergskedja som stolt reste sig mot himlen. Även när planet flugit upp genom molnen och var över molnen kunde man skymta en och annan bergstopp från Anderna som nådde ända upp till molnen. Ju närmare Calama vi kom, desto finare väder blev det. Det blev allt färre moln och till slut var det helt molnfritt när planet började komma in mot Atacamaöknen. Sanddynerna och den torra karga naturen bredde ut sig under planet och jag vet inte varför, men det var ändå vackert på något sätt.

Atacamaöknen är ett ökenområde på cirka 181 300 km2 vid Antofagasta-regionen i norra Chile. Området är en platå av saltvattenbassänger, sand och stelnad lava och är världens torraste ickepolära öken. Genomsnittliga nederbörden är 15 millimeter per år medan vissa områden (Arica och Iquique) får endast 1 millimeter nederbörd per år och vissa väderstationer i Atacamaöknen har inte fått någon nederbörd alls sedan mätningarna startade. Vissa fynd antyder att områden i Atacamaöknen kan ha varit helt utan regn under 400 år (mellan 1570-1971). Atacamas torrhet förklaras av dess geografiska läge liggandes mellan två stora bergskedjor (Anderna och Chilean Coastal Mountain Range) samt dess höjd över havet vilket tillsammans förhindrar fukt från både Stilla Havet och Atlanten att nå öknen. Tack vare platåns läge och extrema klimat gör öknen till en mycket lämplig plats för astronomiska observationer. Det är även väldigt få partiklar i luften samt en luftfuktighet på endast 10% vilket ger mycket goda förutsättningar för att studera stjärnor och planeter. NASA och flera andra rymdorganisationer har stationer här och till och med Sverige har två teleskop här i Atacama.

När planet landat på El Loa Airport (2250 m.ö.h.) och jag klev ut och ner för trappan på marken kändes luften helt annorlunda. Den var varm och torr jämfört med Påskön som jag nyss besökt. Vi passagerare fick gå på marken från planet och in till terminalen. Bagagebandet var precis innanför dörren till ankomsthallen. Jag hämtade min bagageväska och gick mot utgången och letade efter min privata transfer. Chauffören var en äldre man som inte pratade mycket engelska inte. Så jag fick verkligen använda mitt lilla ordförråd av spanska som jag kunde och jag lyckades förstå att transfern härifrån Calama till San Pedro de Atacama skulle ta drygt en timme. Av det lilla jag hann se av Calama från luften var att det var en liten, sandig stad som enligt mig såg lite trist ut. Alltså inte mycket för turister här att se. Men Calama är en stad i norra Chile som bidrar starkt till Chiles ekonomi år efter år tack vare den höga kopparhalten i bergen runtom. Koppar är (som jag tidigare nämnt) en av Chiles viktigaste exportvaror. San Pedro de Atacama ligger sydost om Calama och under färden passerades många vackra miljöer. Tänk att en så pass karg, enslig och avsides öken kan vara så vacker ändå? San Pedro de Atacama är Chiles äldsta stad (grundades omkring år 1459) och ligger 2407 meter över havet. Höjden gör att besökare ofta kan drabbas av typiska symtom såsom yrsel, huvudvärk och slöhet på grund av det extremt milda men torra klimatet. Så turister rekommenderas därför dricka mycket vatten under sitt besök i San Pedro och både vatten och vattenväskor säljs i de flesta shoppar och affärer i staden. Viktigt att tänka på är att man trots allt är i en öken (och ska klä sig därefter) med höga dagstemperaturer (upp till +30°C) och att nattemperaturen ibland går ner under 0°C.

Min transfer stannade utanför Hotel Poblado Kimal och när jag klev ut var det som att gå in i en vägg av varm och torr luft. Solens intensiva sken reflekterades av sanden på gatan och det var nästintill omöjligt att se något utan solglasögon på. Alla hus som jag hittills sett var lerhus med stråtak, vilket är logiskt med tanke på klimatet här. Lerhusen gör det svalt och behagligt inomhus på somrarna och varmt under vintern. Hotel Poblado Kimal har 21 stycken trä- och kabinliknande rum likt bungalows med varsin terrass. Dessa har smakfullt placerats ut i en stilla rogivande fruktträdgård i ett mönster som påminner om en gammal bebyggelse kallat poblado. Hotellet respekterar även Moder Jord (Pacha Mama) och Fader Sol (Inti) genom att försörja anläggningens lampor helt med solenergi och låtit alla träd på tomten få stå kvar där de står. Jag checkade in på hotellet vid 11-tiden. Vid incheckningen berättade tjejen att hotellet erbjöd förutom rumsbetjäning även massage samt dagsturer till olika intressanta platser omkring San Pedro. Jag kikade på prislistan till massagen och kände att jag verkligen skulle behöva en rejäl omgång. Jag fastnade för 1-timmesmassagen för endast 30 000 CLP (cirka 350 SEK). Jag bokade tid klockan 19.00 och fick träffa Jane, en brittisk tjej som var den som skulle massera mig. En positiv down-to-earth tjej som sprudlade av energi. Det var skönt att få träffas innan så man hade kläm på vem det var.

Eftersom mitt rum inte var klart ännu fick jag lämna mina väskor och bekanta mig med den lilla staden stå länge. Personalen skrev ut en karta och markerade ut några gator och platser i staden som kan vara bra att känna till eller av intresse. Huvudgatan Caracoles låg bara ett stenkast från hotellet. Det var runt +30°C och de allra flesta (inklusive jag) gick längs gatan i den skugga som husen längs ena sidan ändå lyckades ge. I skuggan var det behagligt så det gick att stå ut, men så fort man tog några steg i solen kändes det som om man kokade. Jag stannade till och köpte mig vatten innan jag slog mig ner på en bänk i skuggan i den lilla lummiga stadsparken. Märkbart var alla herrelösa hundar som fanns på gatorna i staden. En del hade i och för sig halsband men de var så tufsiga och slitna att de troligen var gatuhundar de också. Det gjorde mig lite ledsen att se eftersom man inte är van att se gatuhundar hemma i Sverige.

Klockan slog lunch men värmen gjorde att jag inte kände mig vidare hungrig. Men vatten drack jag som tusan. Jag provade att gå tillbaka till hotellet för att se om mitt rum var klart. Men det var det inte. Jag träffade på Jane igen som berättade att det var marknad idag som jag kunde besöka. Det var en marknad som arrangerades en gång i månaden och idag var det tydligen dags. Jane försökte beskriva vägen men sa att det var enklast om jag tog mig till stadsparken och sedan följde efter alla andra och se var de gick någon stans. Haha, det lät ju lite sådär halvmysko… följ efter alla andra… Men jag gjorde som hon sa och kom faktiskt fram till marknaden. Den var på en öppen yta utan naturlig skugga, men de hade satt upp en massa tyg och försökt skärma bort solen bäst de kunde. Det var en härlig blandning av både nytt och begagnat som såldes och jag är säker på att man kunde ha prutat rätt rejält på priserna om man ville.

Men jag kände ganska snabbt att värmen och den starka solen gjorde sitt och jag kände mig väldigt trött. Så jag gick tillbaka till stadsparken och satte mig i skuggan igen. Drack upp det sista vattnet och gick tillbaka till huvudgatan för att köpa mer vatten. Nu hade jag blivit lite hungrig och passade på att äta lunch när jag ändå var ute på stan. En härlig kycklinglasagne blev det. Alldeles utanför restaurangen låg det en liten affär som sålde glass. Jag kikade in och mannen berättade att det var hemmagjord glass med diverse olika smaker. Jag fick till och med provsmaka innan jag ens bestämt om jag skulle ha någon glass eller inte. Det blev till slut köp av en glass med tre kulor. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det var för smak på all glass jag köpte, men det var bland annat en lokal frukt som var supergod (som vi inte har i Sverige). På vägen tillbaka såg jag en agentur som anordnade astronomiska kvällsturer för att kika på stjärnor och planeter. Om man besöker San Pedro, ett av världens bästa ställen för just detta ändamål, så är en sådan tur ett måste. Problemet var bara att turen började klockan 20.00 och jag som hade bokat massage mellan 19-20. Men jag bokade kvällsturen ändå i hopp om att jag kunde boka om min massagetid.

När jag kom tillbaka till hotellet var mitt rum äntligen klart! Jag träffade på Jane och det var absolut inga problem att flytta fram massagetiden en timme för hennes del. Jag släpade med mig mina väskor och receptionisten ledde vägen till rummet. Men jag blev lite besviken eftersom jag förväntat mig en bungalow… men hade av någon anledning uppgraderats till en svit. Hotellet har två sviter, den ena med jacuzzi och den andra utan. Jag hade fått den utan jacuzzi. Sviterna är dessutom byggda i lerhus till skillnad från de andra bungalows som var byggda i trä. Så första känslan var ju besvikelse för de små bungalowsen såg så himla mysiga ut (utifrån i alla fall). Men sen kändes det ändå okej med sviten för uteplatsen var betydligt större och var mer insynsskyddad än de små terrasserna var tillhörande alla bungalows. Eftersom jag var så himla trött nu av både solen och den tunna luften vilade jag fram till det var dags för massage. Jane, som var en ganska liten och späd tjej, hade en kille som hjälpte henne bära massagebordet. Massagen var för övrigt inne på mitt rum ska väl tilläggas. Och det fanns ju gott om utrymme i min lilla (stora) svit. Det var riktigt skönt med massage, efter att ha släpat runt på alla väskor och grejer i över två veckor nu att bli av med alla spänningar i kroppen.

Klockan 20.00 gick jag till samlingsplatsen för att åka med till stjärnobservatoriet, utrustad med fyra lager kläder, mössa och vantar… för som sagt på nätterna kryper temperaturen ner rejält och att vara utomhus, stillastående och se på stjärnorna behövdes det rejält med kläder. Det var runt 15 stycken som bokat samma tur som jag. En buss kom och hämtade oss och körde oss till en byggnad en bit utanför staden. Vi klev av bussen och där mötte vi Jared, vår expert. Han tog med oss upp på taket där han hade sina två teleskop. Jared var flerspråkig och det han sa på engelska översatte han till spanska så alla i gruppen skulle förstå. Han presenterade sig och frågade sedan alla i gruppen, en och en, varifrån de kom. När det blev min tur reagerade han inte nämnvärt först utan det tog några sekunder… "Oh, Sweden?"… och sedan sa han på knagglig svenska "Jag är också från Sverige. Från Norrköping." Han berättade sedan (på engelska) att han var född och uppvuxen i Sverige och hade en svensk mamma och chilensk pappa. Men kände att han ville flytta till Chile (för 12 år sedan) för att lära känna sina rötter.

Det tog några minuter innan ögonen hade vant sig vid mörkret uppe på taket men när de väl gjort det var det som att titta på en himmel full av kristaller. Det var stjärnor överallt som lyste så klart och stark att månen blev oväsentlig och nästan gömdes bakom alla andra stjärnor och fenomen man såg. Ett sådant fenomen var Milky Way, eller Vintergatan på svenska. Vintergatan är inget som man vanligtvis kan se från Sverige med egna ögon, men här var den synlig. Med hjälp av två teleskop (ett manuellt och ett datastyrt) fick vi kika på dels månen men också Mars och Saturnus. Enligt Jared så är vår egen måne 1,3 sekunder från Jorden sett (i ljusets hastighet räknat) medan Saturnus är 80 minuter från Jorden. Sedan 2006 består vårat eget solsystem av endast 8 planeter (igen), efter att man ändrat definitionen av kraven för vad en planet är.
1) Planeten måste ha en sol/stjärna att kretsa kring.
2) Planeten får inte vara satellit till någon annan planet/kropp.
3) Planeten måste ha solid materia och materian får inte röra på sig inne i planeten.
Och eftersom Pluto inte uppfyllde dessa krav beslutades att Pluto inte hör till vårat solsystem längre. Jared menade också att om dessa tre krav för vad en planet är inte hade ställts, så hade vårat solsystem troligtvis innehållit ännu fler planeter.

Under kvällen fick Jared frågan om hur lång tid det tar när en stjärna slocknar till dess att vi kan se det här på Jorden. Jared gav oss ett exempel med självaste Orion. Orion är inte direkt synlig från den södra hemisfären (förutom tidigt på morgonen) utan ses bäst från den norra, där vi i Sverige kan se den. Men han menade på att Orions högra axel faktiskt redan har exploderat men att avståndet till jorden gör att det kommer dröja ytterligare 500 år innan vi kan se att den stjärnan slocknat. Det är lite coolt måste jag säga. Det ingick även en liten bildvisning och fika i turen. Det var intressant att lyssna på Jared för han brann verkligen för sitt yrke som astronom. Han var verkligen kunnig och hade svar på alla frågor som dök upp.

Kom tillbaka till hotellen vid 22.30, trött, kall och frusen (trots alla kläder jag hade på mig). Så en varm dusch och sen stup i säng.

Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till fåglarnas kvittrande utanför fönstret och sista dagen här på Påskön. Trots en orolig och våldsam historia kändes det tråkigt att behöva lämna en (idag) lugn och fredlig ö. För när jag tänker efter så levde de i ett ganska lugnt och harmoniskt tempo och vad jag kan minnas så såg jag aldrig till en enda klocka på ön, varken på hotellet, någon restaurang eller kyrka. Och befolkningen var dessutom relativt bra på engelska, vilket i och för sig är en förutsättning om de ska kunna överleva på turismen som ön är beroende av idag. Lokalbefolkningen tar sig runt på ön med bil, moped, cross, cykel eller till häst. Det jag reagerade mest på var nog hästarna. Inte det att det helt plötsligt kunde komma en man till häst på gatan… nej, utan att de kunde ”parkera” hästarna utanför en skola eller affär (och hästarna stod lugnt och lydigt kvar utan att vara fastbundna) eller på en gräsmatta så de kunde beta. Jag blev väldigt fascinerad måste jag säga. Under tiden här på Påskön lyckades jag hitta på batterierna igen till min bagagevåg (tack och lov). Efter frukosten packade jag klart och vägde in bagageväskan till 22,7 kg och ryggsäcken till 7 kg. Utcheckningen från hotellet var senast klockan 10.00. Men eftersom planet inte skulle gå förrän kl. 14.10 hade jag några timmar kvar innan flygtransfern kom och hämtade mig.

Jag ställde ifrån mig bagageväskan i hotellreceptionen och gick ner till de moai längs kusten som jag ville fota om och få solen framifrån för bättre ljus. Det var ganska varmt ute (speciellt i lä) men blåste lite kyligt. Och när jag gick omkring och fotade så kom det fram en äkta rapa nui och ville skaka hand och prata med mig. Och detta var inte första gången under mina fyra dagar här på ön som detta hände. De måste ha varit väldigt nyfikna på varifrån jag kom, för det var den fråga som de inledde med (efter att ha frågat om namnet). Kanske är det inte så många rödhåriga turister som besöker ön? För "vitansikten" fanns det ju gott om här på Påskön även den här tiden på året, vilket räknas som lågsäsong. Så det måste ha varit något annat som gjorde att de ville prata med just mig.

Klockan 11.50 blev jag hämtad vid hotellet för transfer till flygplatsen. Till min glädje var Emily med på transferbussen och vi hann prata lite mer innan vi skulle skiljas åt. Men Emily var märkbart stressad. Hon hade fått reda på att hennes flyg från Santiago till Miami hade tidigarelagts och hon var nervös över att inte hinna med. Men eftersom det var LAN Airlines både från Påskön till Santiago och sedan från Santiago till Miami, sa jag åt henne att be dem checka in bagageväskan hela vägen fram till Miami. Då skulle hon ju slippa den biten och få mer tid till att hinna byta plan. När vi kom fram till flygplatsen (som jag tidigare nämnt är väldigt liten) fick vi först röntga våra väskor, sedan ställa oss i kö till incheckningen. Jag hade redan en förbokad fönsterplats så jag behövde inte oroa mig för att inte få fönsterplats. Jag hann notera att de inte hade något bagageband bakom disken utan hade bagagevagnar direkt bakom disken som de la upp väskorna på. Ytterligare ett tecken på hur liten flygplatsen var (är). Sen fick vi vänta i avgångshallen (som inte hade någon form av mat eller snack att köpa) innan de öppnade för security check. Först vid gaten fanns en liten snackbar, där jag köpte en varm smörgås och vatten.

Boardingen började kl. 13.25. Planet var i princip fullsatt när personalen ropade "boarding completed". En stund senare ropade de i högtalarna att personalen nu skulle gå runt och spraya planet med ett slags insektsmedel… och det var absolut INTE farligt för hälsan påstod dem. Då kände jag bara… WTF?!? Först kände jag mig som en ohyra som skulle besprutas och sen blev jag upprörd över att de vågade påstå att medlet som de skulle spraya med INTE var farligt? Visst, jag förstår ju anledningen till varför de gjorde det… men det kan ju aldrig vara bra för hälsan vad de än säger. Och medlet som sprutades ut skulle nu cirkulera runt i planet i 4 timmar och 40 minuter och vi alla skulle få andas in det där? SUCK!
Sen taxade planet ut och ställde sig i ena änden av startbanan. Som jag nämnde tidigare så är ju start- och landningsbanan på Påskön ganska precis så lång som ön är bred just här, så piloterna får ju absolut inte göra något misstag för då hamnar planet i vattnet. Men det gick bra och planet lyfte. Jag lyckades få några fina bilder av ön från luften precis efter starten.

Nu var det bara 4 timmar och 40 minuter till Santiago. Under tiden blev vi serverade mat, kyckling och ris, med äppelkaka som dessert. Helt ok. Jag måste säga att tiden ändå gick snabbt och planet landade på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport vid 21.40 på kvällen (det är två timmars tidsskillnad mellan Påskön och Santiago). Hade researrangören varit någorlunda smart så hade de bokat ett hotell på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport eftersom jag hade ett tidigt flyg i morgon bitti från samma flygplats. MEN av någon anledning hade de bokat ett hotell i centrala Santiago… så jag fick leta på min transfer för att ta mig till hotellet. Jag har dock påpekat detta för researrangören i efterhand att det var väldigt opraktiskt. Så strax efter kl. 22 på kvällen checkade jag in på Hotel Panamericano. Finaste hotellet hittills under denna resa, men det kändes lite onödigt eftersom transfern tillbaka till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport hämtade mig redan kl. 05.25 i morgon bitti. Så jag skulle inte ens hinna med frukosten på hotellet, men jag beställde en frukostpåse i alla fall.

Copyright © Bejjan888™

Vaknar åter igen till fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet som ett tecken på att det börja ljusna ute. Frukost i tid för att hinna med dagens första guidade tur till bl.a. Orongo. Molnen låg som ett lock över ön och dimman omslöt Hanga Roa. Regnet hängde nästan i luften och det var en helt annan luft denna morgon. Pick-up var klockan 09.00 utanför mitt hotell. Guiden hette Pablo och han pratade väldigt bra engelska. Med bland passagerarna på minibussen idag var även Emily som jag träffade i torsdags. Jag upptäckte ganska snart att det var ett helt gäng engelsktalande turister med på bussen. Bland annat en man från England och ett nyzeeländskt par och det var så härligt att få kommunicera med andra personer som hade engelska som modersmål.

De körde oss i cirka 10 minuter till Ahu Vinapu, där vi gjorde vårat första stopp. Ahu är rapa nui och kan översättas som "helgedom" ungefär. Vinapu är en del av Rapa Nui National Park som i sin tur har förklarats som världsarv av UNESCO. Som turist blir man flera gånger informerad om detta och att man ska respektera de avgränsningar som finns kring statyerna. Och det är strängt förbjudet att klättra på statyerna eller röra vid dem och vid de allra mest populära moai finns vakter (ibland till och med poliser) som kan utdela böter till de som bryter mot förbudet. Jag minns inte exakt vilken summa det rörde sig om men det var en rejäl slant i alla fall, så det var kännbart.

Vinapu är en historisk viktig arkeologisk plats då den representerar utbytet mellan Inkafolket och Polynesierna. Plattformen som alla moai – som en gång var resta här – stod på vittnar om ett utomordentligt skickligt stenarbete bestående av stora, noggrant anpassade stenskivor av basalt. Som vattenpass använde man havet och byggde plattformarna horisontellt efter. Likt alla andra moai på Påskön så förstördes de flesta moai här vid Ahu Vinapu under inbördeskrig mellan 1600- och 1700-talet. Man lade stora stenar framför alla moai och tippade sedan statyerna så de föll med halsen (statyernas svagaste punkt) precis på stenarna och dekapiterades. Det är därför som man idag kan se lagningar i och kring halsregionen på i princip alla moai på Påskön som man åter valt att resa upp. Moai som placerats uppe på plattformar (som dessa vid Ahu Vinapu) tror man hade syfte att representera andar från döda förfäder eller anhöriga som begravts inne i plattformarna.

Nästan alla moai är män, men man har lyckats identifiera 10 stycken kvinnliga statyer som kännetecknas av två huvuden, bröst och vagina. Pablo pekade på en stenstaty här i Ahu Vinapu och menade att den var en av de 10 kvinnliga moai som återfunnits. Jag måste säga att det var svårt att urskilja de kvinnliga kännetecknen p.g.a. yttre påverkan av både människa och natur, men med lite fantasi kunde man ana dessa.

Nästa stopp på den guidade turen var Orongo. Vi åkte en bra stund och när vi kom fram hade vädret slagit om och det var riktigt busväder. Det blåste kraftigt och det regnade så vi funderade allvarligt på att stanna kvar i bussen. Men vi gav det ett försök i alla fall. För att besöka Orongo måste man uppvisa den biljett som ger tillträde till Rapa Nui National Park (som man kan köpa på flygplatsen bland annat). Men det dåliga vädret tilltog ännu mer när vi gick in i parken och blåsten gjorde att regnet inte föll vertikalt längre utan horisontellt. Dessutom blåste det så pass mycket att vi knappt kunde höra vad Pablo sa. Så vi gav upp och gick tillbaka till entrébyggnaden. Väl där berättade Pablo klart om traditionerna som fanns i Orongo. Tangata-manu (the Birdman): var en årlig ceremoni som hyllade Make-make (gud) och fertilitet och uppkom under den tid när hövdingarna förlorade status och tävlade om att erhålla titeln Birdman. Ceremonin gick ut på att de tävlande skulle ta sig ner från klipporna på Påsköns södra udde, simma ut till ön Motu Nui (söder om Påskön). De som överlevde klättringen ner för klipporna och simturen ut till ön väntade i dagar, ibland veckor på den sjöfågel (manutara; sv. Sottärna) som häckade på ön under vårarna. Den första av de tävlande som fann ett ägg återvände till byn och utnämndes Tangata-manu – Birdman – i ett år. Den som blivit utnämnd birdman ansågs helig och hyllades under sitt år som birdman. Det skall tilläggas att den enda moai som hittats i Orongo - Hoa Hakananaia - (The Stolen Friend) flyttades från Påskön under en Poki-Manu-ceremoni till Storbritannien år 1868 och presenterades för Queen Victoria. Statyn kom aldrig tillbaka till ön utan finns idag att beskåda på ett brittiskt museum. Genomblöta, kalla och frusna gick vi tillbaka till minibussen och väl i bussen berättade Pablo att vi skulle få använda våra biljetter (stämplade med datum) en annan dag för att gå in i parken igen (utan guide). De i kassan noterar nämligen datumet om det är dåligt väder och besökare den dagen får då återkomma en annan dag. Tyvärr var detta min sista heldag på Påskön så jag skulle inte kunna utnyttja det i alla fall. Vilket var väldigt synd.

På vägen tillbaka till Hanga Roa gjorde vi ett kortare stopp vid en grotta alldeles nere vid havet. Ana Kai Tangata är den mest tillgängliga och lättåtkomliga grottan på Påskön. Troligen på grund av grottans namn (Ana = grotta; Kai = att äta; Tangata = man) uppkom historier och rykten om att kannibalism förekom på Påskön. Men namnet kan översättas på två sätt; "grotta där män åt" eller "grotta där män åts". Dessutom betyder Kai på gammal rapa nui; "att samlas", "att räkna" eller "att lära ut". Och det finns inga arkeologiska bevis som bekräftar någon form av kannibalism. Däremot finns flera grottmålningar att beskåda, dock i väldigt dåligt skick på grund av den höga luftfuktigheten och ständiga påverkan av saltet från havet några meter längre bort. Grottan ligger precis nere vid havsnivån, men besökare behöver inte känna sig osäkra att gå ner i grottan då tidvattenskillnaden mellan hög och låg är väldigt liten så havsvattnet når aldrig in i grottan. Men det var mäktigt att se vågornas kraft när de slog in mot klipporna ett tiotal meter utanför grottan.

Tillbaka på hotellet bytte jag kläder, tog en varm dusch och gick sedan och köpte en lättare lunch. En empanada fick det bli, med kyckling. Vädret hade nu slagit om helt och det var strålande solsken och varmt ute igen. Så jag gick ner till den lilla hamnen Hanga Piko och blundade en stund. Det var så rogivande att bara sitta där och lyssna till havets vågor. Vid kl. 15.00 var det dags för "Half day Akivi", d.v.s. andra guidade turen för dagen. Det var samma minibuss som kom och hämtade mig som på förmiddagen, samma guide (Pablo) och det var i samma personer med på bussen (förutom två stycken som bokat samma tur men med en privat guide).

Första stoppet på eftermiddagsturen var Ahu Akivi. Dessa moai är heliga och har speciell historisk betydelse då de är de enda moai på hela ön som är vända ut mot havet. Alla andra moai är vända från havet och tittar in mot byn för att vakta och skydda folket. Enligt Pablo vändes dessa 7 moai ut mot havet för att hylla ankomsten av de sju upptäckarna. Men upptäckarna dog på Påskön och kunde inte återvända hem. Man kan ju inte låta bli att tänka att det kanske betydde otur att vända en moai ut mot havet? Alla moai hade vita/ljusa ögon gjorda av koraller. Men alla ögon förstördes under inbördeskrigen utom ett som man har lyckats återfinna. De moai som man idag åter har rest upp och restaurerat har inga ögon, utan endast en grop där ögonen en gång suttit. Enligt rapa nui-tron ansågs en moai utan ögon inte ha någon själ. Det var alltså viktigt att stenstatyerna hade ögon och speciellt om de var resta över en plattform och representerade döda förfäder eller anhöriga.

Nästa stopp för turen var vid Puna Pao. Här tillverkades håret (Pukaos) i sten till stenstatyerna. För alla moai hade hår (det var alltså inte hattar) och dessa tillverkades här. Dessa målades sedan röda för att markera deras överlägsenhet. Håren gjordes runda så de sedan kunde rullas iväg till statyerna. 95% av alla moai höggs ut av sten från sluttningarna på den vulkaniska kratern Rano Raraku och flyttades sedan ut till resten av ön. Teorierna går isär om hur rapa nui-folket lyckades flytta på de enorma stenstatyerna men den teori som verkar mest logisk är att de flyttades rättuppstående och vaggades sidledes fram med hjälp av rep. Håret, som tillverkades separat, fick man upp på huvudet genom att bygga upp en tillfällig ramp och rulla upp håret på huvudet. På, i och runtom Rano Raraku står fortfarande 397 stycken moai kvar som aldrig blev klara. Det kan man se då stenstatyerna delvis är nedgrävda i marken för att man lättare skulle komma åt att skulptera högst upp på statyerna.

Tredje och sista stoppet för denna eftermiddagstur var Huri A Urenga. En ensam moai som tros ha haft en astronomisk betydelse samt skyddade vinterskördarna då den var (är) vänd så att den under vintersolståndet har solen skinande framifrån. Intressant kring just denna moai är att den har fyra armar och händer. Enligt Pablo ska de representera de 4 klanerna som fanns här. Enligt forskare kan det ha berott på att de två lägsta armarna skadades under förflyttningen av statyn, så man gjorde två nya armar ovanför de första två.

Bredvid denna moai återfinns ett av öns alla krematorier där öborna brände alla kroppar. Benen som blev kvar användes till verktyg inom familjen. Men när alla träd på Påskön försvann och veden tog slut kunde man inte fortsätta med den traditionen mer.

Under bussfärden tillbaka till hotellen berättade Emily om en restaurang som hon varit och ätit mat hos. Stället hette Club Sandwich och hon rekommenderade oss alla i bussen att prova på. Precis som namnet antyder serveras det sandwich (smörgåsar) och enligt Emily var de jättestora! Så jag var ju bara tvungen att gå dit och prova en sandwich när jag kom tillbaka till hotellet. Och när jag klev in på Club Sandwich (som ligger efter huvudgatan) satt det redan fyra andra personer som var med på den guidade turen idag. De hade redan hunnit beställt och ätit upp sina sandwiches. Så jag hann inte se hur stora de var. Men jag beställde i alla fall en sandwich. Och jisses vilken sandwich jag fick sen! Min första tanke var… ”Hur äter man en sån här???” Den var enorm. Över hela tallriken. Man fick givetvis bestick att äta den med. Det var liksom bara att hugga in. Haha, man behövde då inte vara hungrig när man gick därifrån i alla fall. Väl tillbaka på hotellet började jag packa ihop min väska igen. I morgon bär det ju av tillbaka till Chile och Santiago igen. Det tråkiga var ju att alla kläder kändes fuktiga tack vare luftfuktigheten här. Jag var lite orolig att kläderna skulle förstöras om jag packade ner dem halvfuktiga, men vad skulle jag göra?

Copyright © Bejjan888™

Vaknar upp av fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet när solen gick upp. Så man behöver knappast väckarklocka så här års i alla fall. Frukost serverades mellan 07.15 och 9.00. På vägen dit till frukosten kunde jag både se, höra och känna lukten av havet. Det var rätt kyligt så här pass tidigt på morgonen innan solen hunnit värma upp luften ordentligt. Pick-up för transfer till stallet var kl. 09.30… eller ja, skulle ha varit det i alla fall. Men någonstans blev det ett missförstånd (tror det var hotellet som missade att bekräfta eller nåt) så jag blev inte hämtad förrän kl. 10.20. Suck! Nåja, det tog inte mer än några minuter med bil, så hade jag bara vetat var det var någonstans så hade jag kunnat gå… men, men. Hästarna var ju då redan sadlade och tränsade när jag kom (eftersom jag anlände så sent). Jag fick låna short chaps och hjälm (frivilligt – jag valde dock att ha min keps istället p.g.a. den starka solen). Eftersom jag skulle rida en tur på 7 timmar hade jag med en liten picknick som guiden stoppade ner i en sadelväska. Det var bara jag och guiden som skulle med på dagens ridtur. Vi red iväg längs öns västkust och vädret visade sig från sin bästa sida. Även om det blåste så var det trots allt varma vindar och den intensiva solen krävde att man bar långärmat.

Även om Påskön numera har ett kargt landskap så visar efterforskningar att ön inte alltid varit det. När de första polynesiska bosättarna upptäckte ön täcktes landskapet av subtropiska skogar. Men efter 400 år av kolonisering var skogsskövlingen i full gång och efter ytterligare 300 år var skogen helt borta. Teorierna till skogsskövlingen är många och komplexa. Man vet att klimatförändringar i samband med den Lilla Istiden har påverkat samtidigt som människan själv har bidragit till skogens försvinnande. Man skövlade skogen för att göra plats för att kunna odla mark, konstruera kanoter och verktyg samt att en stor mängd ved krävdes för att kremera kadaver. Men när skogen så småningom var slut och de trasiga båtarna inte längre kunde lagas eller ersättas med nya blev Påskön isolerat eftersom invånarna inte kunde lämna ön. Fisket ute till havs ersattes med hönsfarmande som tillsammans med råttor kom att utgöra basfödan. I brist på ved att elda med använde man sockerbetor, gräs och dylikt vilket utarmade jorden istället. Detta ledde i sin tur till att populationen minskade kraftigt under de nästkommande 200 åren. Polynesierna var i första hand bönder (och inte fiskare) som odlade bland annat; sötpotatis, bananer, kassava och jamsrot. Men utan träd som skyddade grödorna från den salta havsvinden visar lämningar att öborna planterade grödorna i hålor under jorden och täckte över jorden med stenar för att hindra att jorden torkade ut. Under perioder med svåra tider förekom även kannibalism på Påskön. Detta stöds av benfynd kring matlagningsplatser (framförallt i grottor) samt av muntliga historier. Ön har även varit hårt drabbat av jorderosion under de senaste århundradena, troligen till följd av den enorma skogsskövlingen som ägt rum. Erosionen tros även ha påskyndats av fårfarmandet under större delen av 1900-talet.

Så fort vi lämnat bebyggelsen i Hanga Roa och red ut på mer ensliga vägar kunde vi höja tempot. Efter långa sträckor med trav och galopp övergick landskapet i ett mer kargt, stenigt och öppet landskap. Det märktes att hästarna var säkra på ”fötterna” och sicksackade fram lätt och ledigt mellan lavastenarna. Det var inte så många moai längs vägen som vi red utan mer fornlämningar som hus, gömställen och grottor, arkeologiska fynd som målningar och hällristningar. På ett ställe satt vi av hästarna och gick fram till ett gömställe.

Endast genom en smal ingång (inte större än min axelbredd alltså) kunde man ta sig in. Guiden klättrade ner i gömstället (som låg under jorden) och väntade på att jag skulle ta mig ner. Efter en del meckande och trixande lyckades även jag ta mig in i gömstället. Man ska då definitivt inte ha klaustrofobi om man vill ta sig ner här! Guiden berättade att detta var ett gömställe som hennes förfäder använt sig av under tider då erövrare kom för att erövra Påskön och förslava invånarna. När gömställena upptäcktes intogs dessa av erövrarna och dödade människorna som sökt skydd där. Inte bara erövringar har drabbat öborna hårt på Påskön, även inbördeskrig, kolonialism och epidemier med sjukdomar såsom Tuberkulos (som upptäcktsresande fört med sig) har påverkat och reducerat öns population genom tiden. När det så var dags att ta sig upp från gömstället och tillbaka till hästarna vände jag mig om och såg på det lilla hålet. Hade jag verkligen tagit mig igenom det där? Jag kommer aldrig ta mig upp igen… Guiden ålade sig upp först. Sedan var det min tur. Efter mycket om och men hade jag tagit mig halvvägs. Och inte nog med att det var lerigt, trångt, blött och kallt, så började en känsla av att jag kanske inte kan komma upp. Men det tjänade inget till att börja få panik nu! Det var bara att bita ihop och tänka smart. Efter ytterligare trixande så lyckades jag till slut ta mig upp. Nu när jag tänker efter såhär efteråt så var ju inte guiden särskilt mycket smalare i kroppen än vad jag var… men hon var kortare än vad jag var. Kanske 1,5 dm. Och det gjorde nog sitt med tanke på att hålet ner till gömstället hade en krök på 90 grader, så var det givetvis lättare för henne att ta sig igenom eftersom hon var kortare.

Väl åter på hästryggen fortsatte vi längs kusten och passerade hagar med hästar och kor. Och mitt ute i ingenstans låg de mest ensliga husen som i princip såg övergivna ut. Efter ungefär halva ridturen hade vi kommit fram till vulkanen Terevaka, tillika Påsköns högsta punk på 507 meter. Påskön är av vulkaniskt ursprung och utgörs av en topp av den bergskedja under havsvattnet som reser sig cirka 300 meter från havsbottnen. Vulkanen Pua Katiki började uppskattningsvis formas för 3 miljoner år sedan. Denna utgjorde ensam en ö i flera hundratals år innan vulkanerna Rano Kau och Maunga Terevaka bildades och dessa tre vulkaner tillsammans formade den ö som vi idag kallar Påskön.

När vi efter cirka 5 timmars ridning nått fram till Anakena Beach tog vi paus och åt vår medhavda picknick. Anakena har en strand av vit korallsand och är en av två sandstränder på Påskön som annars har en klippig kustlinje. Enligt folkmun var Anakena den plats som Hotu Matu’a (en polynesisk hövding och Påsköns första bosättare) valde att stanna och bosätta sig. Och visst kändes det lite märkligt att efter 5 timmars ridning i ett kargt landskap helt plötsligt komma fram till en vit sandstrand med palmer och turister. Efter picknicken bar det av mot Hanga Roa igen. Vi red en bra bit efter den bilväg som förbinder Anakena Beach med Hanga Roa. Nu var det i och för sig ingen högsäsong för turismen här på ön, så det var lugnt med bilar och annan trafik… men i och med att hästar ändå instinktivt är flyktdjur så kan man aldrig vara säker, hur trafiksäkra de än säger att hästarna är.

Sen tog vi av in i ett skogsområde med bland annat Eukalyptusträd. Förutom den karaktäristiska doften så kände jag igen träden från min resa till Portugal där jag kom i kontakt med Eukalyptusträd för första gången. Det började mulna på och vindarna som hittills varit varma byttes ut mot kyliga vindar. Men vi klarade oss från regn i alla fall. Längs hemvägen såg vi hjordar med hästar som nyfiket följde oss med blicken. Den typiska hästen här på Påskön skulle jag beskriva som en Islandshäst storlek XL, fast utan pass och tölt. När vi kom tillbaka till stallet igen hade jag fått mina 7 timmar i sadeln och lite till och kände mig ganska trött. Transfer tillbaka till Hotel O’Tai, en snabb dusch och sedan ut och ner till Hanga Piko och skåda ytterligare en magnifik solnedgång över Stilla Havet.

På vägen tillbaka till hotellet stannade jag till vid en restaurang för en sen middag. Beställde en supergod juicedrink (ananas/apelsin) som var så god att jag beställde ytterligare en drink innan jag gick därifrån. Somnade ganska ovaggad den kvällen.

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt som satan för att hinna med transfern som gick redan klockan 05.00. Jag kunde inte hitta batterierna till bagagevågen som jag till slut lyckades få tag i här i Santiago. Så jag fick packa med magkänsla, med halvt om halvt lite ångest över att jag skulle behöva få betala för övervikt på planet. När klockan var 04.45 ringde receptionen på telefonen och meddelade att transfern redan var här! Eftersom jag redan var halvt superstressad gjorde det ju inte saken bättre. Jag tryckte ner det sista i bagageväskan och mer eller mindre tvingade ihop dragkedjan. ”Shit! Jag kommer aldrig klara maxvikten”, tänkte jag för mig själv och ryckte på axlarna… Men vad kunde jag göra? Jag ville ju ha med mig allt hem så småningom. Tog hissen ner till receptionen och checkade ut, lastade in bagageväskan och ryggsäcken i bilen och sjönk ner på sätet i bilen. Fy så tidigt det var på morgonen!

Anlände i god tid på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Från början när jag bokade min resa (flera månader innan) skulle planet till Easter Island (Isla de Pascua) avgå kl. 08.00 på morgonen, men blev senare ändrat till kl. 09.05. Jag antar att researrangören glömde ändra min transfer till en timme senare också… nåja, bättre för tidig än för sen! Ställde mig i kön till LAN Airlines diskar och väntade nervöst. Nu gällde det! Inte mer än 23 kilo fick bagageväskan väga. Och om någon funderar så räknas flyg till Easter Island som internationella flyg (trots att ön tillhör Chile) och det är alltså tillåtet med 23 kg incheckat bagage. När det blev min tur var jag supernervös och jag sa det till personalen bakom disken att jag inte hade en aning om vad väskan vägde, innan jag lyfte upp den på vågen. Jag såg hur siffrorna på den digitala vågen bara ökade och ökade för att till slut stanna på 22,9 kg! Puh! Jag klarade mig med en hårsmån! Ibland har man tur ;) Fick mitt boarding card och jag gick med lätta steg till säkerhetskontrollen. Eftersom det var så tidigt på morgonen var det ingen kö heller. Nice! Köpte mig en smörgås och vatten som fick duga som frukost. Sen var det lite dötid att slå ihjäl som jag halvsovandes på bänken nätt och jämt lyckades stå ut med.

När det äntligen blev dags för boarding var man lagom trött och halvseg i kroppen. Planet var rätt stort ändå, modell typ DreamLiner fast med 2+3+2 säten per rad. Researrangören hade förbokat en fönsterplats åt mig, precis som jag vill ha. Från Santiago till Easter Island tog det cirka 5 timmar och 45 minuter varför det ingick mat ombord också. Gjorde några försök till att få någon timmes sömn under flygningen, men som alltid är det svårt att få någon kvalitetssömn. När planet äntligen började går ner för landning kunde jag inte se någon ö. Men det är inte så konstigt eftersom Easter Island är en väldigt lite ö och är till ytan endast 164 km2. Easter Island har mer eller mindre formen av en trekant och öns enda flygplats Mataveri International Airport ligger vid öns södra spets. Eftersom Easter Island är en liten ö innebär det i praktiken att landningsbanan börjar precis vid den sydvästra kusten, sträcker sig 3,3 km österut och slutar vid nordöstra kusten. Så piloterna har inte råd med några misstag här inte, för då slutar det i havet kan jag säga (både vid start och landning)! Så med skräckblandad förtjusning kunde jag bara se ut genom fönstret och se havet komma allt närmare och närmare under planet.

Till slut kunde jag se kustlinjen på Easter Island och försäkra mig om att ön var inom räckhåll. Planet tog i marken och bromsade in. Tur att man som passagerare slipper se hur slutet på landningsbanan (som slutar med klippor rakt ner i havet) kommer allt närmare och hur pass mycket/lite marginal det egentligen är.

När jag med sega ben klev ut ur flygplanet slog en intensiv fuktig värme emot mig. Jag hade precis lämnat ett kyligt Santiago och var ganska duktigt påklädd. Men här på Easter Island var det fin-fina +25°C, strålande solsken och det blåste friska men varma vindar. Mataveri International Airport må vara världens mest avlägsna flygplats, men jag vill nog påstå en av de minsta också. Här fick vi gå från flygplanet på marken och in i en liten träbyggnad som utgjorde själva flygplatsen. Jag hade ganska bråttom in på flygplatsen eftersom jag var så pinknödig. Men jag hann notera att folk stod och köade till ett litet bås alldeles vid ingången till flygplatsen. Men nöden trängde på och jag kilade förbi och tänkte inte mer på det. Även om Mataveri International Airport är liten så hade de i alla fall ett bagageband som väskorna kom på. Tyvärr var utrymmet litet och folk stod i princip på varandra för att få en skymt och se om just deras väska var på väg. När jag såg min väska på bandet fick jag bokstavligt talat pressa mig fram och tränga mig förbi för att komma åt den. Det var varmt inne i ankomsthallen, varmt och fuktigt! Och det var knappt någon skillnad när jag gick ut utanför.

Trött och seg i både knopp och kropp skulle jag nu leta reda på min transfer. Jag ögnade igenom skyltarna en efter en och hittade ganska snart på en skylt med mitt namn. Det var en relativt lång man som jag antar var en äkta rapa nui (inföding). Han gav mig en blomhalsband och jag funderade för ett kort ögonblick om jag kommit inte kommit till Hawaii istället. Han lastade in mina väskor i transferbilen och frågade om jag hade min biljett till nationalparken. "Uuuhm, what ticket?" sa jag och kände mig totalt förvirrad. Tydligen var det den biljetten som folk köade till när jag hade rusat förbi i jakten på en toalett. Förutom på flygplatsen så finns det bara ett ställe till som man kan köpa just denna biljett till Orongo National Park (Orongo Parque Nacional), så kom ihåg och köp den på flygplatsen när ni ändå går förbi! Biljetten kostar 30 000 CLP (alternativt kan du betala med US dollar). Så jag fick helt enkelt gå tillbaka och köpa en biljett medan guiden gick tillbaka för att invänta en tredje passagerare som skulle åka med. Jag satte mig sedan i bilen och träffade på Emily. En ung brittisk tjej från London som varit ute på en 3 månader lång resa runtom i världen och nu kommit med samma flyg som jag till Easter Island. När guiden samlat ihop oss tre passagerare körde han från Mataveri och in mot Hanga Roa och våra hotell. Första stoppet var Hotel O’Tai, det hotell som jag skulle bo på. Guiden trodde att det var Emily som skulle bo där… så när jag sa att jag också skulle bo där blev han ännu mer förvirrad. Men till slut redde han ut det och det visade sig att Emily bokat på ett helt annat hotell… så det var tur att jag var med i svängarna där.

Jag checkade in och fick nyckeln till rummet. Hotel O’Tai ligger vackert inbäddat i en blommande trädgård utsmyckat med inhemska blommor, palmer och små moai. Hotellets 40 rum ligger inbäddade i den lummiga trädgården uppdelade i flera separata byggnader. Jag fick ett rum i hörnet på en länga och en egen terrass utanför. Helt perfekt! Från mitt rum kunde man höra havet, men för att se havet var jag tvungen att gå en bit. Hotellängan som mitt rum låg i var ett lerhus så det var svalt och skönt på rummet. Ingen TV på rummet och vill du ha WiFi på rummet måste betala för det.

Jag bytte snabbt om till svalare kläder och gick ut för att äta något. Jag hittade en restaurang på huvudgatan Atamu Tekena. Om du besöker Easter Island är det ett måste att prova på någon av alla fiskrätter som erbjuds. Jag vågade mig på en tonfisk med ris och en läskande apelsin/ananas-juice. Sen knallade jag iväg ner till stranden och vandrade längs kusten till Hanga Roa och fotade några moai.

Tyvärr sken solen bakifrån mot de flesta moai, så jag fick lov att gå tillbaka en annan dag (på förmiddagen) när solen sken framifrån. Det blåste ganska rejält längs kusten så det blev lite kyligt på sena eftermiddagen, men så fort man kom i lä blev det varmt. Fick uppleva en vacker solnedgång över Stilla Havet senare under kvällen och det blev ganska snabbt kyligt i luften. De få gatlamporna som fanns i Hanga Roa tändes och det började bli dags att ta sig till hotellet igen. Ett tips är att ha med en ficklampa/mobil som man kan lysa med i mörkret där det inte finns gatlampor. För kvaliteten på trottoarerna var mindre bra, de var ojämna och kantiga och längs många gator fanns det djupa rännor… så man fick verkligen se sig för var man satte fötterna i mörkret.

Copyright © Bejjan888™

Transfern skulle komma och hämta mig klockan 08.30. Och eftersom ingen annan transfer under veckan hade varit i tid kände jag mig inte stressad utan tog det i lugn och ro. MEN då ringer receptionen upp till mitt rum vid 08.20 och meddelar att transfern redan är här! WTF?!? Det var ju inte lite stressande heller??? Aaaah, shit! Men sen intalade jag mig själv att de fick vackert vänta på mig… var det sagt 08.30 så hade jag ju faktiskt 10 minuter på mig. Så jag gjorde mig i ordning och gick ner till 08.30. Guiden Angelica hälsade mig välkommen och vi gick ut till transfern som väntade utanför. Tydligen var det bara jag som skulle med på turen idag. Vi började åka på Carretera Panamerican (Pan American Highway 5) och det skulle ta oss 3 timmar innan vi kom fram till Viña Santa Cruz i Colchagua Valley. Pan American Highway är ett nätverk av vägar som sammanlagt mäter drygt 48000 km. Vägen länkar ihop Nord- och Sydamerika som sträcker sig från Prudhoe Bay i Alaska, USA till Ushuaia i Argentina - förutom en 87 km lång sträcka mellan Panama och Colombia där det är regnskog och man vill förhindra skövling av regnskog, smuggling av knark samt spridning av smittsamma sjukdomar.

Vi åkte en bra stund längs Pan American Highway och passerade mängder av odlingar, bland annat; persikor (som stod i blom), körsbär, druvor, alfa-alfa och vete. Vi passerade även två viktiga floder; Maipo River och Cachapoal River. Maipo River är Santiago Metropolitan Regionens största källa till bevattning och dricksvatten medan Cachapoal River är av betydelse för O’Higgins Regionen. Och helt plötsligt dök det upp ett High Security Prison, mitt bland odlingar och böljande fält. Det passade liksom inte in i omgivningen där det låg. Ett område med Adobe, en speciell typ av lerhus, dök upp vid sidan av vägen. Angelica berättade att lerhusen var vanliga i Chile förr om åren, men då lerhus inte står emot jordbävningar så bra har de flesta lerhus förstörts och ersatts mer och mer med modernt byggda hus. Likaså passerade vi flera haciendor som introducerades i Chile av de spanska erövrarna som lät bygga enorma haciendor för att markera sin status. Vi åkte även förbi byn Lajuela där man tillverkar handgjorda stråhattar (med samma namn) som kan kosta upp till 100 000 CLP (ca. 1200 SEK).

Vi kom så småningom fram till Valle de Colchagua (Colchagua Valley). Området har prisats för sin produktion av röda viner av världsklass och vingårdarna radar upp sig, en efter en. Typiskt för Colchagua Valley är att inåt landet odlas i huvudsak röda druvor medan de vita druvorna odlas ju längre ut mot kusten man kommer. Ruta del Vino (Wine Highway) är en populär väg att resa genom dalen då den slingrar sig från vingård till vingård. Förr gick det även ett populärt tåg längs järnvägen från Nancauga och till alla vingårdarna som turisterna kunde åka med. Men den kraftiga jordbävningen år 2010 förstörde järnvägen och ingen reparation har ännu påbörjats av järnvägen. Bästa tiden för besökare anses vara från sena september till maj, där mars-maj är skördemånader. Chile var det land som undkom vinluspesten under 1800-talet som härjade världen över (speciellt i Europa) och vinodlingarna i Colchagua Valley är således över 100 år gamla. Detta kan vara en av anledningarna till varför vinet från regionen prisats världen över.

När bilen svängde in på ägorna till Viña Santa Cruz var det som att komma in i en egen liten värld. Vägen fram till huvudbyggnaden kantades av vinodlingar av bland annat Petit Verdot, Malbec, Merlot, Cabernet Sauvignon och Carménère.

Från huvudbyggnaden kan besökarna ta en linbana upp till Cerro Chamán (Chamán Hill) med historiska tillbakablickar där man hyllar Chiles ursprungsbefolkning och deras kultur. Här hyllar man Mapuche-, Aymara- och Rapa nui-kulturerna. Likt en moai inom Rapa nui-kulturen så tror man att en del av Viña Santa Cruz’s själ förmedlas genom vinet som produceras på vingården. Aymara-kulturen hyllar man på vingården på grund av dess tro och ideologi samt Mapuche-kulturen (Mapuche – People of the land) för deras arv och kunskap om landet. På Viña Santa Cruz finns mer än 140 hektar mark med planterade vindruvor. Gården har 46 heltidsanställda, varav 30 jobbar enbart ute bland vinfälten. Under skördefesten, som äger rum under hösten (mars-maj), anställs hundratals säsongsarbetare som hjälper till att skörda druvorna. Alla druvor skördas för hand tidigt, tidigt på morgonen för att konservera den karaktäristiska aromen hos varje druva.

Rundturen på vingården avslutades med en vinprovning: Rosé, Carménère och Cabernet Sauvignon. Efter lunch i Santa Cruz var det dags för ett besök på Colchagua Museum, som för övrigt låg vägg i vägg med den restaurang där vi åt lunch. Ett museum för att bevara, värna och sprida kunskap om det chilenska folkets kulturella arv. Tyvärr blev det inte mycket tid att spendera här och det kändes som om jag halvsprang genom museet.

Ett av de mest intressanta utställningsobjekten var Fénix 2, den kapsel som de 33 instängda gruvarbetarna räddades med (på 700 meters djup) efter den kraftiga jordbävningen 2010. Den dramatiska räddningsaktionen följdes av media världen över och blev känt som ”the Big Rescue”.

Efter en lång dag var det sedan dags att återvända till Santiago och efter en drygt 3 timmar lång bilfärd var jag tillbaka på hotellet. Nu var det bara att börja packa resväskan igen. Imorgon bär det av till Easter Island och de mytomspunna moai som finns på ön.