Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt som satan för att hinna med transfern som gick redan klockan 05.00. Jag kunde inte hitta batterierna till bagagevågen som jag till slut lyckades få tag i här i Santiago. Så jag fick packa med magkänsla, med halvt om halvt lite ångest över att jag skulle behöva få betala för övervikt på planet. När klockan var 04.45 ringde receptionen på telefonen och meddelade att transfern redan var här! Eftersom jag redan var halvt superstressad gjorde det ju inte saken bättre. Jag tryckte ner det sista i bagageväskan och mer eller mindre tvingade ihop dragkedjan. ”Shit! Jag kommer aldrig klara maxvikten”, tänkte jag för mig själv och ryckte på axlarna… Men vad kunde jag göra? Jag ville ju ha med mig allt hem så småningom. Tog hissen ner till receptionen och checkade ut, lastade in bagageväskan och ryggsäcken i bilen och sjönk ner på sätet i bilen. Fy så tidigt det var på morgonen!

Anlände i god tid på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Från början när jag bokade min resa (flera månader innan) skulle planet till Easter Island (Isla de Pascua) avgå kl. 08.00 på morgonen, men blev senare ändrat till kl. 09.05. Jag antar att researrangören glömde ändra min transfer till en timme senare också… nåja, bättre för tidig än för sen! Ställde mig i kön till LAN Airlines diskar och väntade nervöst. Nu gällde det! Inte mer än 23 kilo fick bagageväskan väga. Och om någon funderar så räknas flyg till Easter Island som internationella flyg (trots att ön tillhör Chile) och det är alltså tillåtet med 23 kg incheckat bagage. När det blev min tur var jag supernervös och jag sa det till personalen bakom disken att jag inte hade en aning om vad väskan vägde, innan jag lyfte upp den på vågen. Jag såg hur siffrorna på den digitala vågen bara ökade och ökade för att till slut stanna på 22,9 kg! Puh! Jag klarade mig med en hårsmån! Ibland har man tur ;) Fick mitt boarding card och jag gick med lätta steg till säkerhetskontrollen. Eftersom det var så tidigt på morgonen var det ingen kö heller. Nice! Köpte mig en smörgås och vatten som fick duga som frukost. Sen var det lite dötid att slå ihjäl som jag halvsovandes på bänken nätt och jämt lyckades stå ut med.

När det äntligen blev dags för boarding var man lagom trött och halvseg i kroppen. Planet var rätt stort ändå, modell typ DreamLiner fast med 2+3+2 säten per rad. Researrangören hade förbokat en fönsterplats åt mig, precis som jag vill ha. Från Santiago till Easter Island tog det cirka 5 timmar och 45 minuter varför det ingick mat ombord också. Gjorde några försök till att få någon timmes sömn under flygningen, men som alltid är det svårt att få någon kvalitetssömn. När planet äntligen började går ner för landning kunde jag inte se någon ö. Men det är inte så konstigt eftersom Easter Island är en väldigt lite ö och är till ytan endast 164 km2. Easter Island har mer eller mindre formen av en trekant och öns enda flygplats Mataveri International Airport ligger vid öns södra spets. Eftersom Easter Island är en liten ö innebär det i praktiken att landningsbanan börjar precis vid den sydvästra kusten, sträcker sig 3,3 km österut och slutar vid nordöstra kusten. Så piloterna har inte råd med några misstag här inte, för då slutar det i havet kan jag säga (både vid start och landning)! Så med skräckblandad förtjusning kunde jag bara se ut genom fönstret och se havet komma allt närmare och närmare under planet.

Till slut kunde jag se kustlinjen på Easter Island och försäkra mig om att ön var inom räckhåll. Planet tog i marken och bromsade in. Tur att man som passagerare slipper se hur slutet på landningsbanan (som slutar med klippor rakt ner i havet) kommer allt närmare och hur pass mycket/lite marginal det egentligen är.

När jag med sega ben klev ut ur flygplanet slog en intensiv fuktig värme emot mig. Jag hade precis lämnat ett kyligt Santiago och var ganska duktigt påklädd. Men här på Easter Island var det fin-fina +25°C, strålande solsken och det blåste friska men varma vindar. Mataveri International Airport må vara världens mest avlägsna flygplats, men jag vill nog påstå en av de minsta också. Här fick vi gå från flygplanet på marken och in i en liten träbyggnad som utgjorde själva flygplatsen. Jag hade ganska bråttom in på flygplatsen eftersom jag var så pinknödig. Men jag hann notera att folk stod och köade till ett litet bås alldeles vid ingången till flygplatsen. Men nöden trängde på och jag kilade förbi och tänkte inte mer på det. Även om Mataveri International Airport är liten så hade de i alla fall ett bagageband som väskorna kom på. Tyvärr var utrymmet litet och folk stod i princip på varandra för att få en skymt och se om just deras väska var på väg. När jag såg min väska på bandet fick jag bokstavligt talat pressa mig fram och tränga mig förbi för att komma åt den. Det var varmt inne i ankomsthallen, varmt och fuktigt! Och det var knappt någon skillnad när jag gick ut utanför.

Trött och seg i både knopp och kropp skulle jag nu leta reda på min transfer. Jag ögnade igenom skyltarna en efter en och hittade ganska snart på en skylt med mitt namn. Det var en relativt lång man som jag antar var en äkta rapa nui (inföding). Han gav mig en blomhalsband och jag funderade för ett kort ögonblick om jag kommit inte kommit till Hawaii istället. Han lastade in mina väskor i transferbilen och frågade om jag hade min biljett till nationalparken. "Uuuhm, what ticket?" sa jag och kände mig totalt förvirrad. Tydligen var det den biljetten som folk köade till när jag hade rusat förbi i jakten på en toalett. Förutom på flygplatsen så finns det bara ett ställe till som man kan köpa just denna biljett till Orongo National Park (Orongo Parque Nacional), så kom ihåg och köp den på flygplatsen när ni ändå går förbi! Biljetten kostar 30 000 CLP (alternativt kan du betala med US dollar). Så jag fick helt enkelt gå tillbaka och köpa en biljett medan guiden gick tillbaka för att invänta en tredje passagerare som skulle åka med. Jag satte mig sedan i bilen och träffade på Emily. En ung brittisk tjej från London som varit ute på en 3 månader lång resa runtom i världen och nu kommit med samma flyg som jag till Easter Island. När guiden samlat ihop oss tre passagerare körde han från Mataveri och in mot Hanga Roa och våra hotell. Första stoppet var Hotel O’Tai, det hotell som jag skulle bo på. Guiden trodde att det var Emily som skulle bo där… så när jag sa att jag också skulle bo där blev han ännu mer förvirrad. Men till slut redde han ut det och det visade sig att Emily bokat på ett helt annat hotell… så det var tur att jag var med i svängarna där.

Jag checkade in och fick nyckeln till rummet. Hotel O’Tai ligger vackert inbäddat i en blommande trädgård utsmyckat med inhemska blommor, palmer och små moai. Hotellets 40 rum ligger inbäddade i den lummiga trädgården uppdelade i flera separata byggnader. Jag fick ett rum i hörnet på en länga och en egen terrass utanför. Helt perfekt! Från mitt rum kunde man höra havet, men för att se havet var jag tvungen att gå en bit. Hotellängan som mitt rum låg i var ett lerhus så det var svalt och skönt på rummet. Ingen TV på rummet och vill du ha WiFi på rummet måste betala för det.

Jag bytte snabbt om till svalare kläder och gick ut för att äta något. Jag hittade en restaurang på huvudgatan Atamu Tekena. Om du besöker Easter Island är det ett måste att prova på någon av alla fiskrätter som erbjuds. Jag vågade mig på en tonfisk med ris och en läskande apelsin/ananas-juice. Sen knallade jag iväg ner till stranden och vandrade längs kusten till Hanga Roa och fotade några moai.

Tyvärr sken solen bakifrån mot de flesta moai, så jag fick lov att gå tillbaka en annan dag (på förmiddagen) när solen sken framifrån. Det blåste ganska rejält längs kusten så det blev lite kyligt på sena eftermiddagen, men så fort man kom i lä blev det varmt. Fick uppleva en vacker solnedgång över Stilla Havet senare under kvällen och det blev ganska snabbt kyligt i luften. De få gatlamporna som fanns i Hanga Roa tändes och det började bli dags att ta sig till hotellet igen. Ett tips är att ha med en ficklampa/mobil som man kan lysa med i mörkret där det inte finns gatlampor. För kvaliteten på trottoarerna var mindre bra, de var ojämna och kantiga och längs många gator fanns det djupa rännor… så man fick verkligen se sig för var man satte fötterna i mörkret.