Copyright © Bejjan888™

Vaknar upp av fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet när solen gick upp. Så man behöver knappast väckarklocka så här års i alla fall. Frukost serverades mellan 07.15 och 9.00. På vägen dit till frukosten kunde jag både se, höra och känna lukten av havet. Det var rätt kyligt så här pass tidigt på morgonen innan solen hunnit värma upp luften ordentligt. Pick-up för transfer till stallet var kl. 09.30… eller ja, skulle ha varit det i alla fall. Men någonstans blev det ett missförstånd (tror det var hotellet som missade att bekräfta eller nåt) så jag blev inte hämtad förrän kl. 10.20. Suck! Nåja, det tog inte mer än några minuter med bil, så hade jag bara vetat var det var någonstans så hade jag kunnat gå… men, men. Hästarna var ju då redan sadlade och tränsade när jag kom (eftersom jag anlände så sent). Jag fick låna short chaps och hjälm (frivilligt – jag valde dock att ha min keps istället p.g.a. den starka solen). Eftersom jag skulle rida en tur på 7 timmar hade jag med en liten picknick som guiden stoppade ner i en sadelväska. Det var bara jag och guiden som skulle med på dagens ridtur. Vi red iväg längs öns västkust och vädret visade sig från sin bästa sida. Även om det blåste så var det trots allt varma vindar och den intensiva solen krävde att man bar långärmat.

Även om Påskön numera har ett kargt landskap så visar efterforskningar att ön inte alltid varit det. När de första polynesiska bosättarna upptäckte ön täcktes landskapet av subtropiska skogar. Men efter 400 år av kolonisering var skogsskövlingen i full gång och efter ytterligare 300 år var skogen helt borta. Teorierna till skogsskövlingen är många och komplexa. Man vet att klimatförändringar i samband med den Lilla Istiden har påverkat samtidigt som människan själv har bidragit till skogens försvinnande. Man skövlade skogen för att göra plats för att kunna odla mark, konstruera kanoter och verktyg samt att en stor mängd ved krävdes för att kremera kadaver. Men när skogen så småningom var slut och de trasiga båtarna inte längre kunde lagas eller ersättas med nya blev Påskön isolerat eftersom invånarna inte kunde lämna ön. Fisket ute till havs ersattes med hönsfarmande som tillsammans med råttor kom att utgöra basfödan. I brist på ved att elda med använde man sockerbetor, gräs och dylikt vilket utarmade jorden istället. Detta ledde i sin tur till att populationen minskade kraftigt under de nästkommande 200 åren. Polynesierna var i första hand bönder (och inte fiskare) som odlade bland annat; sötpotatis, bananer, kassava och jamsrot. Men utan träd som skyddade grödorna från den salta havsvinden visar lämningar att öborna planterade grödorna i hålor under jorden och täckte över jorden med stenar för att hindra att jorden torkade ut. Under perioder med svåra tider förekom även kannibalism på Påskön. Detta stöds av benfynd kring matlagningsplatser (framförallt i grottor) samt av muntliga historier. Ön har även varit hårt drabbat av jorderosion under de senaste århundradena, troligen till följd av den enorma skogsskövlingen som ägt rum. Erosionen tros även ha påskyndats av fårfarmandet under större delen av 1900-talet.

Så fort vi lämnat bebyggelsen i Hanga Roa och red ut på mer ensliga vägar kunde vi höja tempot. Efter långa sträckor med trav och galopp övergick landskapet i ett mer kargt, stenigt och öppet landskap. Det märktes att hästarna var säkra på ”fötterna” och sicksackade fram lätt och ledigt mellan lavastenarna. Det var inte så många moai längs vägen som vi red utan mer fornlämningar som hus, gömställen och grottor, arkeologiska fynd som målningar och hällristningar. På ett ställe satt vi av hästarna och gick fram till ett gömställe.

Endast genom en smal ingång (inte större än min axelbredd alltså) kunde man ta sig in. Guiden klättrade ner i gömstället (som låg under jorden) och väntade på att jag skulle ta mig ner. Efter en del meckande och trixande lyckades även jag ta mig in i gömstället. Man ska då definitivt inte ha klaustrofobi om man vill ta sig ner här! Guiden berättade att detta var ett gömställe som hennes förfäder använt sig av under tider då erövrare kom för att erövra Påskön och förslava invånarna. När gömställena upptäcktes intogs dessa av erövrarna och dödade människorna som sökt skydd där. Inte bara erövringar har drabbat öborna hårt på Påskön, även inbördeskrig, kolonialism och epidemier med sjukdomar såsom Tuberkulos (som upptäcktsresande fört med sig) har påverkat och reducerat öns population genom tiden. När det så var dags att ta sig upp från gömstället och tillbaka till hästarna vände jag mig om och såg på det lilla hålet. Hade jag verkligen tagit mig igenom det där? Jag kommer aldrig ta mig upp igen… Guiden ålade sig upp först. Sedan var det min tur. Efter mycket om och men hade jag tagit mig halvvägs. Och inte nog med att det var lerigt, trångt, blött och kallt, så började en känsla av att jag kanske inte kan komma upp. Men det tjänade inget till att börja få panik nu! Det var bara att bita ihop och tänka smart. Efter ytterligare trixande så lyckades jag till slut ta mig upp. Nu när jag tänker efter såhär efteråt så var ju inte guiden särskilt mycket smalare i kroppen än vad jag var… men hon var kortare än vad jag var. Kanske 1,5 dm. Och det gjorde nog sitt med tanke på att hålet ner till gömstället hade en krök på 90 grader, så var det givetvis lättare för henne att ta sig igenom eftersom hon var kortare.

Väl åter på hästryggen fortsatte vi längs kusten och passerade hagar med hästar och kor. Och mitt ute i ingenstans låg de mest ensliga husen som i princip såg övergivna ut. Efter ungefär halva ridturen hade vi kommit fram till vulkanen Terevaka, tillika Påsköns högsta punk på 507 meter. Påskön är av vulkaniskt ursprung och utgörs av en topp av den bergskedja under havsvattnet som reser sig cirka 300 meter från havsbottnen. Vulkanen Pua Katiki började uppskattningsvis formas för 3 miljoner år sedan. Denna utgjorde ensam en ö i flera hundratals år innan vulkanerna Rano Kau och Maunga Terevaka bildades och dessa tre vulkaner tillsammans formade den ö som vi idag kallar Påskön.

När vi efter cirka 5 timmars ridning nått fram till Anakena Beach tog vi paus och åt vår medhavda picknick. Anakena har en strand av vit korallsand och är en av två sandstränder på Påskön som annars har en klippig kustlinje. Enligt folkmun var Anakena den plats som Hotu Matu’a (en polynesisk hövding och Påsköns första bosättare) valde att stanna och bosätta sig. Och visst kändes det lite märkligt att efter 5 timmars ridning i ett kargt landskap helt plötsligt komma fram till en vit sandstrand med palmer och turister. Efter picknicken bar det av mot Hanga Roa igen. Vi red en bra bit efter den bilväg som förbinder Anakena Beach med Hanga Roa. Nu var det i och för sig ingen högsäsong för turismen här på ön, så det var lugnt med bilar och annan trafik… men i och med att hästar ändå instinktivt är flyktdjur så kan man aldrig vara säker, hur trafiksäkra de än säger att hästarna är.

Sen tog vi av in i ett skogsområde med bland annat Eukalyptusträd. Förutom den karaktäristiska doften så kände jag igen träden från min resa till Portugal där jag kom i kontakt med Eukalyptusträd för första gången. Det började mulna på och vindarna som hittills varit varma byttes ut mot kyliga vindar. Men vi klarade oss från regn i alla fall. Längs hemvägen såg vi hjordar med hästar som nyfiket följde oss med blicken. Den typiska hästen här på Påskön skulle jag beskriva som en Islandshäst storlek XL, fast utan pass och tölt. När vi kom tillbaka till stallet igen hade jag fått mina 7 timmar i sadeln och lite till och kände mig ganska trött. Transfer tillbaka till Hotel O’Tai, en snabb dusch och sedan ut och ner till Hanga Piko och skåda ytterligare en magnifik solnedgång över Stilla Havet.

På vägen tillbaka till hotellet stannade jag till vid en restaurang för en sen middag. Beställde en supergod juicedrink (ananas/apelsin) som var så god att jag beställde ytterligare en drink innan jag gick därifrån. Somnade ganska ovaggad den kvällen.