Copyright © Bejjan888™

Vaknar åter igen till fåglarnas intensiva kvitter utanför rummet som ett tecken på att det börja ljusna ute. Frukost i tid för att hinna med dagens första guidade tur till bl.a. Orongo. Molnen låg som ett lock över ön och dimman omslöt Hanga Roa. Regnet hängde nästan i luften och det var en helt annan luft denna morgon. Pick-up var klockan 09.00 utanför mitt hotell. Guiden hette Pablo och han pratade väldigt bra engelska. Med bland passagerarna på minibussen idag var även Emily som jag träffade i torsdags. Jag upptäckte ganska snart att det var ett helt gäng engelsktalande turister med på bussen. Bland annat en man från England och ett nyzeeländskt par och det var så härligt att få kommunicera med andra personer som hade engelska som modersmål.

De körde oss i cirka 10 minuter till Ahu Vinapu, där vi gjorde vårat första stopp. Ahu är rapa nui och kan översättas som "helgedom" ungefär. Vinapu är en del av Rapa Nui National Park som i sin tur har förklarats som världsarv av UNESCO. Som turist blir man flera gånger informerad om detta och att man ska respektera de avgränsningar som finns kring statyerna. Och det är strängt förbjudet att klättra på statyerna eller röra vid dem och vid de allra mest populära moai finns vakter (ibland till och med poliser) som kan utdela böter till de som bryter mot förbudet. Jag minns inte exakt vilken summa det rörde sig om men det var en rejäl slant i alla fall, så det var kännbart.

Vinapu är en historisk viktig arkeologisk plats då den representerar utbytet mellan Inkafolket och Polynesierna. Plattformen som alla moai – som en gång var resta här – stod på vittnar om ett utomordentligt skickligt stenarbete bestående av stora, noggrant anpassade stenskivor av basalt. Som vattenpass använde man havet och byggde plattformarna horisontellt efter. Likt alla andra moai på Påskön så förstördes de flesta moai här vid Ahu Vinapu under inbördeskrig mellan 1600- och 1700-talet. Man lade stora stenar framför alla moai och tippade sedan statyerna så de föll med halsen (statyernas svagaste punkt) precis på stenarna och dekapiterades. Det är därför som man idag kan se lagningar i och kring halsregionen på i princip alla moai på Påskön som man åter valt att resa upp. Moai som placerats uppe på plattformar (som dessa vid Ahu Vinapu) tror man hade syfte att representera andar från döda förfäder eller anhöriga som begravts inne i plattformarna.

Nästan alla moai är män, men man har lyckats identifiera 10 stycken kvinnliga statyer som kännetecknas av två huvuden, bröst och vagina. Pablo pekade på en stenstaty här i Ahu Vinapu och menade att den var en av de 10 kvinnliga moai som återfunnits. Jag måste säga att det var svårt att urskilja de kvinnliga kännetecknen p.g.a. yttre påverkan av både människa och natur, men med lite fantasi kunde man ana dessa.

Nästa stopp på den guidade turen var Orongo. Vi åkte en bra stund och när vi kom fram hade vädret slagit om och det var riktigt busväder. Det blåste kraftigt och det regnade så vi funderade allvarligt på att stanna kvar i bussen. Men vi gav det ett försök i alla fall. För att besöka Orongo måste man uppvisa den biljett som ger tillträde till Rapa Nui National Park (som man kan köpa på flygplatsen bland annat). Men det dåliga vädret tilltog ännu mer när vi gick in i parken och blåsten gjorde att regnet inte föll vertikalt längre utan horisontellt. Dessutom blåste det så pass mycket att vi knappt kunde höra vad Pablo sa. Så vi gav upp och gick tillbaka till entrébyggnaden. Väl där berättade Pablo klart om traditionerna som fanns i Orongo. Tangata-manu (the Birdman): var en årlig ceremoni som hyllade Make-make (gud) och fertilitet och uppkom under den tid när hövdingarna förlorade status och tävlade om att erhålla titeln Birdman. Ceremonin gick ut på att de tävlande skulle ta sig ner från klipporna på Påsköns södra udde, simma ut till ön Motu Nui (söder om Påskön). De som överlevde klättringen ner för klipporna och simturen ut till ön väntade i dagar, ibland veckor på den sjöfågel (manutara; sv. Sottärna) som häckade på ön under vårarna. Den första av de tävlande som fann ett ägg återvände till byn och utnämndes Tangata-manu – Birdman – i ett år. Den som blivit utnämnd birdman ansågs helig och hyllades under sitt år som birdman. Det skall tilläggas att den enda moai som hittats i Orongo - Hoa Hakananaia - (The Stolen Friend) flyttades från Påskön under en Poki-Manu-ceremoni till Storbritannien år 1868 och presenterades för Queen Victoria. Statyn kom aldrig tillbaka till ön utan finns idag att beskåda på ett brittiskt museum. Genomblöta, kalla och frusna gick vi tillbaka till minibussen och väl i bussen berättade Pablo att vi skulle få använda våra biljetter (stämplade med datum) en annan dag för att gå in i parken igen (utan guide). De i kassan noterar nämligen datumet om det är dåligt väder och besökare den dagen får då återkomma en annan dag. Tyvärr var detta min sista heldag på Påskön så jag skulle inte kunna utnyttja det i alla fall. Vilket var väldigt synd.

På vägen tillbaka till Hanga Roa gjorde vi ett kortare stopp vid en grotta alldeles nere vid havet. Ana Kai Tangata är den mest tillgängliga och lättåtkomliga grottan på Påskön. Troligen på grund av grottans namn (Ana = grotta; Kai = att äta; Tangata = man) uppkom historier och rykten om att kannibalism förekom på Påskön. Men namnet kan översättas på två sätt; "grotta där män åt" eller "grotta där män åts". Dessutom betyder Kai på gammal rapa nui; "att samlas", "att räkna" eller "att lära ut". Och det finns inga arkeologiska bevis som bekräftar någon form av kannibalism. Däremot finns flera grottmålningar att beskåda, dock i väldigt dåligt skick på grund av den höga luftfuktigheten och ständiga påverkan av saltet från havet några meter längre bort. Grottan ligger precis nere vid havsnivån, men besökare behöver inte känna sig osäkra att gå ner i grottan då tidvattenskillnaden mellan hög och låg är väldigt liten så havsvattnet når aldrig in i grottan. Men det var mäktigt att se vågornas kraft när de slog in mot klipporna ett tiotal meter utanför grottan.

Tillbaka på hotellet bytte jag kläder, tog en varm dusch och gick sedan och köpte en lättare lunch. En empanada fick det bli, med kyckling. Vädret hade nu slagit om helt och det var strålande solsken och varmt ute igen. Så jag gick ner till den lilla hamnen Hanga Piko och blundade en stund. Det var så rogivande att bara sitta där och lyssna till havets vågor. Vid kl. 15.00 var det dags för "Half day Akivi", d.v.s. andra guidade turen för dagen. Det var samma minibuss som kom och hämtade mig som på förmiddagen, samma guide (Pablo) och det var i samma personer med på bussen (förutom två stycken som bokat samma tur men med en privat guide).

Första stoppet på eftermiddagsturen var Ahu Akivi. Dessa moai är heliga och har speciell historisk betydelse då de är de enda moai på hela ön som är vända ut mot havet. Alla andra moai är vända från havet och tittar in mot byn för att vakta och skydda folket. Enligt Pablo vändes dessa 7 moai ut mot havet för att hylla ankomsten av de sju upptäckarna. Men upptäckarna dog på Påskön och kunde inte återvända hem. Man kan ju inte låta bli att tänka att det kanske betydde otur att vända en moai ut mot havet? Alla moai hade vita/ljusa ögon gjorda av koraller. Men alla ögon förstördes under inbördeskrigen utom ett som man har lyckats återfinna. De moai som man idag åter har rest upp och restaurerat har inga ögon, utan endast en grop där ögonen en gång suttit. Enligt rapa nui-tron ansågs en moai utan ögon inte ha någon själ. Det var alltså viktigt att stenstatyerna hade ögon och speciellt om de var resta över en plattform och representerade döda förfäder eller anhöriga.

Nästa stopp för turen var vid Puna Pao. Här tillverkades håret (Pukaos) i sten till stenstatyerna. För alla moai hade hår (det var alltså inte hattar) och dessa tillverkades här. Dessa målades sedan röda för att markera deras överlägsenhet. Håren gjordes runda så de sedan kunde rullas iväg till statyerna. 95% av alla moai höggs ut av sten från sluttningarna på den vulkaniska kratern Rano Raraku och flyttades sedan ut till resten av ön. Teorierna går isär om hur rapa nui-folket lyckades flytta på de enorma stenstatyerna men den teori som verkar mest logisk är att de flyttades rättuppstående och vaggades sidledes fram med hjälp av rep. Håret, som tillverkades separat, fick man upp på huvudet genom att bygga upp en tillfällig ramp och rulla upp håret på huvudet. På, i och runtom Rano Raraku står fortfarande 397 stycken moai kvar som aldrig blev klara. Det kan man se då stenstatyerna delvis är nedgrävda i marken för att man lättare skulle komma åt att skulptera högst upp på statyerna.

Tredje och sista stoppet för denna eftermiddagstur var Huri A Urenga. En ensam moai som tros ha haft en astronomisk betydelse samt skyddade vinterskördarna då den var (är) vänd så att den under vintersolståndet har solen skinande framifrån. Intressant kring just denna moai är att den har fyra armar och händer. Enligt Pablo ska de representera de 4 klanerna som fanns här. Enligt forskare kan det ha berott på att de två lägsta armarna skadades under förflyttningen av statyn, så man gjorde två nya armar ovanför de första två.

Bredvid denna moai återfinns ett av öns alla krematorier där öborna brände alla kroppar. Benen som blev kvar användes till verktyg inom familjen. Men när alla träd på Påskön försvann och veden tog slut kunde man inte fortsätta med den traditionen mer.

Under bussfärden tillbaka till hotellen berättade Emily om en restaurang som hon varit och ätit mat hos. Stället hette Club Sandwich och hon rekommenderade oss alla i bussen att prova på. Precis som namnet antyder serveras det sandwich (smörgåsar) och enligt Emily var de jättestora! Så jag var ju bara tvungen att gå dit och prova en sandwich när jag kom tillbaka till hotellet. Och när jag klev in på Club Sandwich (som ligger efter huvudgatan) satt det redan fyra andra personer som var med på den guidade turen idag. De hade redan hunnit beställt och ätit upp sina sandwiches. Så jag hann inte se hur stora de var. Men jag beställde i alla fall en sandwich. Och jisses vilken sandwich jag fick sen! Min första tanke var… ”Hur äter man en sån här???” Den var enorm. Över hela tallriken. Man fick givetvis bestick att äta den med. Det var liksom bara att hugga in. Haha, man behövde då inte vara hungrig när man gick därifrån i alla fall. Väl tillbaka på hotellet började jag packa ihop min väska igen. I morgon bär det ju av tillbaka till Chile och Santiago igen. Det tråkiga var ju att alla kläder kändes fuktiga tack vare luftfuktigheten här. Jag var lite orolig att kläderna skulle förstöras om jag packade ner dem halvfuktiga, men vad skulle jag göra?