Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukost för att hinna med pick-up kl. 08.30. Dagens heldagstur går till Atacama Salt Flat och sjöarna Miscanti och Miñiques. Jag var i tid, men när ingen hade dykt upp och klockan var 08.45 frågade jag i hotellreceptionen om jag lyckats missa transfern. Jag fick till svar att alla transfern alltid är sena... det var väl typiskt. Här har man stressat för att var i tid och så är det inte ens säkert att transfern är i tid. Men några minuter senare dök transfern upp. Guiden hette Tote. Jag var den enda engelsktalande med på turen, resterande var spansktalande. Men Tote översatte allt han sa på spanska till engelska, så det var inga problem.

Vi åkte i cirka 20 minuter innan vi gjorde vårat första stopp i Toconao. Staden ska ha befolkats redan 11000 BC och antal invånare idag uppskattas till cirka 700. Toconao kännetecknas av att vara byggd av enbart Liparita, en sten av vulkaniskt ursprung. Vi fick en halvtimme på oss att kika runt i byn och de som behövde köpa vatten eller någon form av snacks kunde göra det. Tote berättade att det skulle dröja ända till cirka 14.00 innan vi skulle stanna och äta lunch, så ville man äta något fram till dess skulle vi passa på att köpa det här. Sedan fortsatte vi i 25 minuter till innan vi kom till Salar de Atacama (Atacama Salt flat).

Atacama Salt Flat är den största saltvattenbassängen i Chile och ligger i genomsnitt på 2300 meter över havet. Saltvattenbassängen har inget utlopp då den omges av berg bland annat av Andernas stora bergsmassiv i öst och Cordillera de Domeyko samt Cordillera de La Sal (två mindre sekundära bergskedjor till Anderna) i väst. Landskapet i Atacama Salt Flat domineras av vulkaner såsom Licancabur, Acamarachi och Láscar varav den sistnämnda sträcker sig 5592 m.ö.h. och är en av Chiles mest aktiva vulkaner. Dessa bergskedjor är farliga då en massa vulkanisk energi finns inuti och kan explodera när som helst. Chile är inte bara rikt på koppar utan även litium. Nära 30% av världens litiumreserver finns i Atacama Salt Flat och räknas som världens största och renaste aktiva källa av litiumkarbonat. Atacama Salt Flat består av två subenheter; Soncor och Quelana. Soncor omfattar i sin tur Chaxa, Puilar och Barros Negros-sjöarna som alla ingår i Los Flamencos National Reserve. Av världens totalt 6 arter av flamingos kan man hitta 3 av dessa arter här i Atacama Salt Flat; Andean, Chilean och James Flamingo. En distinkt skillnad mellan Andean och Chilean Flamingon är att Andean har rosa ben medan Chilean har svarta ben.

Vi klev ur bussen och började vandringen genom det karga landskapet. Tote tog ledningen och vi andra följde efter. Det fanns en smal väg att gå på och den kantades av vassa mineralstenar som man definitivt inte ville ramla och slå sig på kan jag säga. De såg ut att vara sylvassa. Tote berättade att Flamingos tillbringar upp till 16 timmar per dag att leta räkor i vattnet. Och då är det inte vilken räka som helst utan en speciell saltlake-räka kallad Brine Shrimp. Det är en räka mindre än 1 cm som lärt sig leva i den salta miljön, utstå höga temperaturer samt klara sig i den extremt syrefattiga miljön. Efter att vi klivit ur bussen och innan vi började gå hade Tote visat mig ett akvarium som stod lite avsides som innehöll fullt med Brine Shrimps och det var ena små rackare det där. Knappt synliga.

Brine Shrimps innehåller dessutom betakaroten vilket ger flamingon dess karaktäristiska rosa färg. Räkorna innehåller dessutom mycket protein vilket ger energi till migrerande fåglar. Flamingon väljer att sova ståendes i vatten på ett ben för att deras huvudfiende, räven, inte ska kunna ta dem. De bygger dessutom sina bon på öar i sjön av samma anledning. Efter att vi vandrat den korta vägen runt fick vi tjugo minuter på oss att själva gå runt och fota.

Några panoramabilder blev det och sedan gick jag tillbaka till turistinformationen och satte mig i skuggan ett tag. Även fast det var vinter/vår här nu så var det väldigt varmt. Solen låg på och gassade och eftersom vi var 2300 m.ö.h. blev effekten av solen därefter också – d.v.s. hög.

Därefter satte vi oss i bussen igen och nu meddelade Tote att vi skulle åka drygt 1 timme och 30 minuter och bege oss till höglandet och stanna uppe vid Puna de Atacama (Atacama Plateau), en platå som ligger 4200 meter över havet. Första delen av vägen dit gick på en asfaltsväg och naturen runtomkring med vulkaner, berg och ödemarker skiftade om vartannat. När vi sedan svängde av på en smalare grusväg, delvis dåligt hyvlad, blev det jobbigare. Skumpigt, gropigt och vägen slingrade sig fram genom vulkanlandskapet och ibland funderade man om inte vägen slog knut på sig själv, för så slingrigt och krokigt var det. Dessutom började man känna av att man var på betydligt högre höjder än vad man var van vid. Och det är inte konstigt eftersom vi till slut stannade på 4200 meters höjd.

Vid Laguna Miscanti (Lake Miscanti) klev vi ur bussen kände vi direkt att trots en temperatur på drygt +15 °C så blåste det ishavsvindar! Det var hur kallt som helst och det var tunn luft och svårt att andas så fort man rörde på sig. Men ut skulle vi och det fanns en väg att gå längs sjön som var cirka hundra meter. Piece of cake! Trodde vi nog alla, men jisses vad ansträngande det var. Det fanns knappt något syre i luften och den kalla vinden gjorde det inte lättare. Men det var vackert där. Intill sjön Miscanti låg vulkanen Miscanti och den blåa färgen på vattnet mot det karga landskapet runtom var väldigt fint. Det tog säkert en kvart att gå de där hundra metrarna. Sedan fick vi hoppa på bussen igen.

Vi blev skjutsade till nästa sjö, Miñiques, som hade sin vulkan Miñiques intill sig. Den här sjön var mycket mindre än den första, men naturen runtom var lika imponerande. Sedan var det dags att vända tillbaka.

Vi åkte samma slingriga väg tillbaka och vi stannade till strax innan Socaire. Här gick vi av bussen och Tote visade på en buske vid sidan av vägen. Första tanken var "Öööhm, är det inte en vanlig buske, eller?" Han ville att vi skulle lukta på den. Det var en distinkt doft, svår att beskriva. Men enligt Tote var det en Rica-Rica buske, som man gör magmedicin av samt ingrediens i Pisco Sour. Sedan gick vi tillbaka till bussen och fortsatte till den lilla byn Socaire (endast 250 invånare) för den efterlängtade lunchen. Vi var vrålhungriga allihopa. En god grönsakssoppa värmde upp eventuella frusna kroppar och därefter hade jag beställt kyckling och ris. Helt ok mat efter en lång och ansträngande dag på hög höjd. När alla var mätta och belåtna satte vi oss åter på bussen och fortsatte tillbaka till San Pedro de Atacama. Det tog lite över en timme och jag tror nog att de flesta på bussen somnade till en stund, i alla fall gjorde jag det.

När jag kom tillbaka till hotellet fanns det ingen ork till att göra något mer den dagen. Luften hade liksom gått ur en. I min svit fanns det ett gaselement som man kunde använda på kvällar och nätter. Allt som har med gas att göra, element, spisar etc. är lite läskigt i största allmänhet. Kanske för att man inte är van med det hemifrån… Men det behövdes i alla fall kan jag tala om. När temperaturen kröp ner runt nollan på nätterna var jag glad att jag kunde slå på det där gaselementet. Några kvällar fick den unga killen (jag tror han var som typ en vaktmästare) komma och hjälpa mig att få igång elementet. Det var en trevlig kille, trots att han inte pratade ett ord engelska så var han väldigt snäll och lite försynt och vågade knappt gå in på rummen för han var rädd att störa oss gäster.