Copyright © Bejjan888™

Idag hade vi en hel utflyktsdag framför oss. Vi samlades i hotellreceptionen strax före kl. 08.00 och inväntade vår busschaufför, tillika guide, Gary. Gary var en riktigt rolig filur och hade många roliga historier och skämtade glatt hela dagen. Och vi fick inte kalla honom för Gary, det var bara hans mamma som gjorde det, utan han hade smeknamnet ”Chop”.

Väster om Alice Springs ligger West MacDonnell National Park, eller Tyurretye som den heter på maori, som är en avlägsen men spektakulär nationalpark som sträcker sig 250 km lång och omfattar en rad olika turistattraktioner. Längs vägen fanns bergskedjor, raviner och vattenkällor, flora och fauna, vandring och badmöjligheter, ja allt som man kan önska sig. Allting i parken var lättillgängligt för alla med bra vägar.

Chop började köra bussen rakt västerut, eller? Jo, västerut. Solen stod ju i norr här i Australien. Jag hade fortfarande inte vant mig vid detta och det var så förvirrande. Chop var noga att påminna oss om att dricka mycket vatten, eftersom det var så varmt. Han hade en stor dunk med isvatten som vi fick fylla våra vattenflaskor med. Jag drack mycket mer vatten än vad jag brukar, men jag kan inte påstå att jag behövde kissa mer för det. Man svettades ut vattnet istället.

Vi började dagen med ett stopp vid John Flynn’s grav. John Flynn var kämpen, missionären, för att folket som bodde i avlägsna delar av Australien skulle få en bättre standard. Flynn byggde sjukhus, förbättrade kommunikationen och grundade Australian Inland Mission, som bland annat resulterade i vad vi idag känner till som Royal Flying Doctor Services. När John Flynn dog 1951 begravdes han vid hans och hans frus favoritutsiktsplats vid Mount Gillen, strax utanför Alice Springs. Ovanpå graven lades en stor sten som togs från en mycket helig plats för aboriginerna. Under en lång tid kämpade aboriginerna för att få tillbaka den heliga stenen och byta ut stenen ovanpå graven. Till slut, år 1999, gick de ansvariga för graven med på att byta ut stenen.

Andra stoppet för dagen var vid Standley Chasm. Namnet kommer från Ida Standley, en lärarinna, som bosatte sig i Alice Springs år 1914 för att öppna den första skolan i området. På förmiddagen undervisade hon de kaukasiska barnen och på eftermiddagarna undervisade hon aboriginska barnen. Efter 15 års tid fick hon sluta jobba på grund av sjukdom.

Vi gick av bussen och började gå längs en gångväg genom ett stenigt och bergigt landskap. Det var tyst och det enda som hördes var de exotiska fåglarnas sång.

Vid slutet av gångvägen kom vi fram till Standley Chasm. Klyftan tros ha skapats för 2,2 miljarder år sedan av havsvatten som då täckte Australien. Bergssidorna består av blågrön kvartsit, men oxidation ger en rödfärgad yta. När vi var här var det fortfarande mulet, men under soliga dagar skiner solen in i klyftan under endast 90 minuter varje dag och väggarna ska då ha en fantastiskt lyster. Men det fick vi tyvärr inte chansen att uppleva.

Vi fortsatte i bussen och Chop berättade en massa intressanta fakta om allt mellan himmel och jord. Idag var det mycket prat om eukalyptusträd, som australiensarna kallar för Gum Trees.

Träden som vi såg växa längs de torra flodbäddarna (eller ja, torra och torra, vattnet finns någon meter under jorden) är River Red Gum Trees, en typ av eukalyptus. För att klara av hettan och spara på vatten, amputerar eukalyptusträden sina grenar och det bildas hål i stammarna. Denna process kan tyckas oviktig, men har stor betydelse för fåglarna som kan söka skydd och bygga bo i hålen.

Det var fortfarande gråmulet ute, men helt plötsligt var alla molnen borta och solen lyste med sina varma strålar.

Vi stannade till vid Ormiston Gorge. Här såg jag av en slump, när jag tittade ner, en nästan helt kamouflerad fågel som satt helt stilla bredvid mig.

Chop berättade att det var en Spinifexduva som trivdes i det höga gräset i området, men att duvorna blivit vana med turisterna och att man därför kunde komma nära för att fota.

Via en liten gångväg gick vi fram till ett vattenhål där man kunde bada. Här i områden finns Ghost Gums, en typ av eukalyptusträd med stammar täckta med vitt pulver. Detta ger träden ett spöklikt utseende i månsken, därav sitt namn Ghost Gum. Just här vid Ormiston Gorge, finns ett berömt Ghost Gum som finns högt uppe på en klippa och som har lyckats få sina rötter att växa ner genom sprickor i klippan och 70 meter ner till vattenhålet. Tyvärr har jag inget foto av just detta träd. Ormiston Gorge är även känt som Jewel of the Centre och många som målar tavlor målar gärna här.

En kort bit därifrån stannade vi till vid en utkiksplats och fick en vacker utsikt mot Mount Sounder, eller Sleeping Lady som aboriginerna kallar berget, då de tycker att berget liknar en liggande, sovande kvinna. Vad tycker du?

Efter en lång förmiddag var det äntligen dags för lunch. Värmen hade gjort sitt och fastän man druckit vatten som en dåre, så kunde man dricka lika mycket till. Vi stannade vid Glen Helen Resort, där en lunch med grillat kött väntade på oss. Trots att vi satt i skuggan så det var varmt så in i norden. När vi ätit klart och gick in i bussen igen berättade Chop att bussens yttre temperaturmätare stod på +42°C!

Nu vände vi tillbaka österut och började åka tillbaka mot Alice Springs igen. Vi gjorde ett stopp vid Ellery Creek Big Hole, eller Tjoritja kallat på maori, ett av få pass som går igenom West MacDonnell Ranges. Vi gjorde ett litet längre stopp och de som ville kunde bada i vattenhålet om de ville. Jag, som inte tycker om solen till att börja med, kände inte direkt för att bada. När jag kom fram till vattenhålet kände jag ännu mindre för att bada.

Det var igenväxt med en massa alger och sånt på botten och det såg inte så himla inbjudande ut på nära håll. Och jag kände att det var varmt genom sulorna på mina skor, så att gå barfota i brännhetsand… nej tack. Men det var en vacker strand med omgivning. Här håller den svartvita törnkråkan till som anses ha en av världens vackraste sånger. Även om jag inte såg någon, tror jag att jag hörde dem.

Sista anhalten för dagen var Simpson Gap. Chop ville stanna här för att det finns en koloni av Rock Wallabys här. Det är en koloni på 20 djur, men de är ganska små och smälter väldigt bra in bland alla klippor och stenar, så det var inte säkert att vi skulle få se några.

Vi gick en gångväg ända fram till ett litet vattenhål, men det enda vi fick se var en rörhöna med en kompis.

Efter en halvtimme var vi tillbaka på hotellet igen. Trots att man inte ansträngt sig fysiskt under dagen, var man mör i kroppen av allt bussåkande. Men vi var ett tappert gäng som gick för att äta middag på samma restaurang som dagen innan, för att avrunda kvällen med en pubrunda på en saloon som dagen innan.

Jag provade en drink som kallades High Voltage. Den så väldigt cool ut när bartendern gjorde i ordning drinken, färgerna skiktades sig på ett häftigt sätt. Namnet låter lite skräckinjagande kanske, men den var riktigt god. Receptet på flera av deras drinkar hade de låg framme på bardisken så här kommer receptet på High Voltage.