Copyright © Bejjan888™

Efter ett par nätter i Alice Springs var det dags att åka sydväst till Uluru- Kata Tjuta National Park och Ayers Rock. Gary, eller Chop som vi kallade honom, var vår busschaufför och guide och skulle följa med oss ända dit och guida oss kommande dag. Vi checkade ut från vårat hotell och klev ombord på bussen.

Vi började att åka ganska så rakt söderut, längs Stuart Highway. Men eftersom solen står i norr här i Australien, och van som man är att ha solen i söder, så kändes det ju som att vi åkte norrut.

När man byggde de 13 telegrafstationerna mellan Darwin och Adelaide var man, på grund av det varma klimatet, tvungna att använda sig av kameler. År 1929, när den långa telegraf-förbindelsen mellan de båda städerna var klar, släppte man lös de 12 000 kamelerna som man använt sig av. Så idag uppskattar man att det finns runt 105 000 vilda kameler i mellersta Australien. För att klara av dagens kommunikation av tele och internet mm, har stora fiberkablar grävts ner 2 meter i marken längs vägen mellan Darwin och Adelaide.

Men för att kunna hålla hög hastighet på tele och IT tjänsterna har man varit tvungna att bygga solpaneler med några mils mellanrum för att boosta hastigheten på linan.
Vi hade ett inbokat besök på Stuarts Well, en kamelfarm, men de hade tyvärr stängt på grund av en stor renovering. Men det är ganska fascinerande att det finns vilda kameler i Australien, jag hade ingen aning om det. Och med tanke på det varma klimatet så är det ju inte konstigt att kamelerna trivs.

Vägarna här i the Red Centre är väldigt raka. Nästa lite som vägarna kan vara i USA, rakt, rakt, rakt. Men det är tack vare detta som gör att det finns så kallade Road Trains här. Här i Sverige är vi vana med ett släp på lastbilarna, men här i centrala Australien mellan Adelaide och Darwin kan lastbilarna ha 4-5 släp, och vara totalt 53 meter långa.

Det var också längs dessa raka vägar som Cannonball Run anordnades år 1994, en biltävling, som korsade hela Northern Territory. Tävlingen var uppdelad i etapper under 6 dagar, med fri hastighet. Bilarna startade med 5 minuters mellanrum och längs vägarna stod vakter och poliser som höll undan den allmänna trafiken. Självklart var det många multimiljardärer med sina Ferraris, Porschar och Lamborghinis som ställde upp och tävlade för att på så sätt få testa sina bilar och trycka plattan i mattan. Men tävlingen blev starkt ifrågasatt efter att två japanska tandläkare fick sladd i sin Ferrari, i 290 km/h, och sladdade in i två vakter vid en checkpoint.

Alla fyra inblandade omkom och idag finns ett minnesmärke längs Stuart Highway där olyckan ska ha skett. Tävlingen är idag förbjuden.

Efter någon timmes bussresa stannade vi till i den lilla staden Erldunda. Denna lilla stad ligger vid Australiens geografiska mittpunkt – Centre of the Centre.

Eller ja, en av flera tänkbara mittpunkter i Australien. Egentligen finns det ingen officiell mittpunkt i Australien. Och hur kommer det sig, tänker du?? Svårigheten ligger i de många olika metoderna att mäta en mittpunkt på en oregelbunden landmassa som dessutom är böjd efter jordens yta. Detta har fascinerat australiensare sedan mitten av 1800-talet och många punkter has inofficiellt hävdats vara landets mittpunkt. Det finns tre intressanta metoder vars uträknade mittpunkter visas på fotot nedan.

1. Gravitationens mittpunkt ”Centre of Gravity”.
Om man skulle frigöra Australien, hänga upp och låta landmassan vila på en punkt och vara i perfekt balans, så är detta den beräknade mittpunkten.
2. Mittpunkten längs ifrån alla kusterna ”Furthest point from the coastline”.
Om man är lika lång från alla kuster i Australien, så är detta den beräknade mittpunkten.
3. Medianpunkten ”Median point”.
Den beräknade mittpunkten som fås av Australiens alla latituder och longituder tillsammans.

Så vilken mittpunkt anser du vara mitten?

Namnet Erldunda kommer från det aboriginska språket och betyder Vatten. Aboriginerna lever i mindre byar med 5-500 invånare i, här ute i den Australiensiska Outbacken. Regeringen har hjälpt till att bygga hus åt de aboriginska familjerna, upprättat busskommunikationer in till större samhällen så de kan köpa mat. Även om många aboriginer inte jobbar, så får de bidrag varannan vecka av regeringen för att klara sig i dagens samhälle. Alla aboriginska barn går i skolan, eller erbjuds det i alla fall. Många föräldrar respekterar inte riktigt lärarna som ofta är unga, nyutbildade och kommer direkt från universitetet. Den äldre generationen aboriginer tror på att kunskap bäst lärs och förs vidare av de äldre som levt längre än de unga lärarna.

Här, i Erldunda, fanns en bensinstation och en affär. Vid parkeringen fanns Emuer som nyfiket kom fram till oss och undrade om de skulle få lite mat. Vi gjorde ett litet längre stopp och det var otroligt varmt här. Det gick knappt att vara i solen. En svalkande glass gjorde det uthärdligt. När det var dags att gå ombord på bussen, var det med lite motstånd. Hur varm skulle inte bussen vara nu, när det var cirka +40°C?? Men det tog inte lång stund förrän bussen var sval och behaglig igen. Man kunde inte bli annat än mäkta imponerad av bussens klimatanläggning.

Vi svängde nu rakt västerut och fortsatte vår resa längs Lasseter Highway. Chop som varit ganska tyst under bussresan såhär långt, började nu komma med fiffiga skämt och berätta mer historier om Australien.
Lasseter Highway är uppkallad efter Harold Lasseter, en guldgrävare som, enligt sig själv, upptäckt en stor guldåder på gränsen mellan Northern Territory och Western Australia under tidiga 1900-talet. Under år 1930, när Australien var i greppet av den Stora Depressionen, lyckades han få privata ekonomiska medel (ca £ 50 000) av Fred Blakeley, sedermera kompanjon, för att starta en expedition efter guldådern som Lasseter påstådde sig ha hittat 18 år tidigare. Men Lasseter kunde inte lokalisera guldet hans alltmer irrationellt letande ledde tillslut till att Blakeley drog sig ur. Lasseter lämnades ute i öknen med förnödenheter att klara sig i några veckor. När Lasseter inte kommit tillbaka efter några månader började man leta efter honom. Han hittades senare död och begraven år 1931, och hans kropp återbördades och begravdes igen i Alice Springs. Lasseter dog, fast i sin tro om att hans guld fanns där ute någonstans. Än idag har man inte hittat något guld där Lasseter påstod att det skulle finnas.

Teorierna om Lasseters guld går isär. Fred Blakeley, Lasseters kompanjon, hävdade att Lasseter inte alls dog 1931, utan att han med hjälp av pengarna för expeditionen, flydde till USA efter att han blev lämnad i öknen. Kvarlevorna hävdade Blakeley var någon annans. Men Blakeley anklagades i sin tur för att ha hittat på den historien för att rentvå sitt namn och för att slippa bli anklagad för att ha lämnat Lasseter ”åt sin död”.
Tittat man tillbaka på Harold Lasseters liv, ska han som ung ha rest till Kalifornien, USA, där han faktiskt hittade guld och tog med sig tillbaka till Australien. Sedan, under Första Världskriget ådrog han sig huvudskador, vilket han behandlades för på olika sjukhus. Faktum är, att det finns journaler som bevisar att han blev avskedad från militären efter att läkarna konstaterat att han hade mentala brister och klara hallucinationer. Många menar därför att Lasseter helt och hållet hittat på att guldådern fanns i Australien och att guldet han påstod sig hittat där, faktiskt kom från hans tidigare resa till Kalifornien.

Efter denna gripande historia, ville Chop slå vad med oss. Vadet gick ut på att den av oss som såg Ayers Rock först, skulle bjuda Chop på en öl. Men om Chop såg det först, skulle vi alla bjuda honom på en varsin öl. Mja, man kunde ju räkna ut att det låg nåt lurt bakom det här vadet. Alla blev ju ivriga att leta efter berg långt borta på horisonten och mycket riktigt dök det ju upp ett berg. Men självklart var det ju inte Uluru, eller Ayers Rock som det också heter.

I själva verket var det Mount Connor som vi såg. Och på håll ser det ju ut som en tandborste, eller vad tycker du? Men Mount Connor kallas även för ”Fool-are-you”, vilket påminner en hel del om Uluru (när man uttalar det på engelska). Så vem tror ni förlorade vadet? Inte var det Chop i alla fall. Men självklart var det på skoj. Chop som skulle köra vår buss dagen därpå, kunde ju inte dricka öl i alla fall ;)

Efter många timmar i bussen var vi framme i Ayers Rock Resort och det var dags för lunch, en väldigt sen lunch.

Det började mulna på och regnet liksom hängde i luften. Vi kunde inte checka in på våra rum, då städningen inte var klar. Så vi åkte in i Uluru – Kata Tjuta National Park för att se på de berömda bergen. Uluru-Kata Tjuta National Park är en nationalpark som är upptagen på UNESCOs världsarvslista med flera nationalikoner för Australien; Ayers Rock (Uluru) och Kata Tjuta. För att få guida turister i nationalparken kräver aboriginerna att guiderna är ackrediterade, dvs genomgått en 2 veckor lång universitetskurs. Och Chop hade givetvis genomgått en sådan kurs, eller han sa att han gjort det i alla fall ;) Man måste också hålla sig till de gångvägar som finns och inte gå omkring utanför anvisade områden. Bryter man mot någon av parkens regler kan man få böta upp till AUD$160 000 (ca 500 000 SEK). Chop var också tvungen att bära med sig en första hjälpen-väska ifall något skulle inträffa. Det var även Chop som hade äran att få guida Drottning Elizabeth av England med familj, livvakter och journalister när de var på besök här Uluru-Kata Tjuta National Park år 2011.

Vi började med att köra till Kata Tjuta. Det började regna medan vi åkte i bussen. På håll såg vi blixtar och hörde åskan. Man var ju inte direkt laddad att gå av bussen om ovädret var på väg åt vårat håll.

Vi stannade och klev ut ur bussen vid Kata Tjuta Dune Walk. Det hade slutat regna och det verkade som om ovädret var på väg från oss, som tur var. Kata Tjuta betyder ”många huvuden” på aboriginska och syftar bildligt på de många stenformationer som påminner om huvuden.

Kata Tjuta, som kallas även för Olgas, täcker drygt 20 km2 och utgörs av 36 kupoler som består av konglomerat av sedimentära stenar, stenar av granit och basalt och med en kärna av cementerad sandsten. Den högsta kupolen, Mount Olga, höjer sig 1066 meter över havet, eller cirka 546 meter ovanför den omgivande marken. Många mytomspunna legender finns associerade med både Kata Tjuta och Uluru och rör den vita ormkungen Wanambi, som sades leva på toppen av Mount Olga och som bara kom ner för berget under torrperioden. Hans andetag påstods kunna omvandla en vindpust till en orkan för att straffa människor som gjorde onda gärningar.
Kata Tjuta har en signifikant betydelse för de aboriginska männen. Vid detta berg övergår de aboriginska 25-åriga ”pojkarna” till att bli män. Ritualen börjar med att mannens framtänder slås ut. Sedan skinnflås axlar och bröst för att mannen ska bli ärrad. Som ett sista steg i ritualen, omskärs mannen. Som man, gifter sig 25-åringen med en 13-årig flicka/kvinna. Innan giftermålet har mannen kontakt med kvinnans familj, men efteråt pratar mannen aldrig med sin frus mamma igen, på grund av sexuella skäl. Skälet sägs vara att mannen skulle finna sin frus mamma mer attraktiv då hon är mer jämnårig med mannen, än sin 13-åriga fru.

Vi åkte runt till Walpa Gorge, en viktig källa till vatten för det aboriginska folket. Även många växter och djur kan hittas här och under en vindstilla dag är vattnet kristallklart och speglar den vackra omgivningen.

Vi klev av bussen och de som ville, kunde gå hela vägen in i det trånga passet. När vi var här, lyckades solen lysa igenom molnen under några minuter. Men det blåste rejält i det trånga passet. Det var så man fick hålla i sin solhatt.

Vi samlades vid bussen igen för färd mot Ayers Rock, eller Uluru. Uluru ligger på en slätt cirka 45 mil sydväst om Alice Springs. Det är ett 600 miljoner år gammalt rött berg som, trots sina branta sidor, går att bestiga med hjälp av en stig och trappor ända upp till toppen på 348 meter över havet. Dess röda färg har uppkommit på grund av oxidationen av den järnhaltiga sandsten som berget utgörs av. Naturen har genom tidens gång slipat bort sidorna på berget så till den grad att hela bergskedjan ändrat utseende. Hällristningar och målningar vittnar om att Ayers Rock länge varit och fortfarande är en helig plats för Australiens urbefolkning (aboriginerna). Ayers Rock ägs och förvaltas av Anangu-aboriginerna som helst ser att man låter bli att bestiga berget då, trots stig och trappor, flera turister dör årligen under sina försök att bestiga berget. Från och med nästa år, den 26 oktober 2019, kommer det bli helt förbjudet att bestiga berget på grund av kulturella skäl för aboriginerna.
1987 bildades Uluru-Kata Tjuta Nationalpark, där bland annat Ayers Rock ingår, och upptogs samma år på UNESCO’s Världsarvslista. Liksom Operahuset i Sydney, har Ayers Rock blivit en landskapssymbol och landmärke för Australien. Men det är framför allt i solnedgångens varma ljus då berget antar den blodröda färgen som lockar turister.

Men vi hade oturen att himlen var gråmulen när vi var där för solnedgången, så vi fick aldrig uppleva den blodröda färgen. Men det var uppdukat med champagne, kex, ost och tortillachips, så det var mysigt ändå. Trots sin popularitet som turistattraktion tar det ändå runt 5 timmar enkel bilresa från närmsta staden Alice Springs – att tänka på om man planerar att ta bilen. Men vi hade ju bokat hotell här i Ayers Rock Resort, så vi behövde inte tänka på det.

Efter solnedgången var det dags att åka tillbaka till Ayers Rock Resort och checka in på Outback Pioneer Lodge. Det var stora, luftiga och relativt fräscha rum. Efter att ha slängt in väskorna på rummet var det många av oss som var hungriga och ville ha en bit mat. Men eftersom vi skulle upp i ottan, morgonen därpå, för att se soluppgången vid Uluru, var det många som försökte gå och lägga sig någorlunda i tid ändå.