Copyright © Bejjan888™

Vi gick upp vid kl. 08.00 för att göra oss i ordning och packa väskorna innan frukosten kl. 09.00. Under natten (sisådär kring kl. 03.00) hade vi hört två av gårdens tuppar gala för full hals, trots att solen inte börjat gå upp ännu och det var mörkt ute. Vi konstaterade att det var tur för tupparna att vi bara skulle sova här en natt... annars hade vi nackat dem båda...

Land Rover-bilarna kom kl. 10.00 för att skjutsa oss tillbaka till Can Muní och stallet där hästarna var. Idag träffade vi guiden för våran grupp. En liten, nätt och söt spansk tjej vid namn Elia. Vi samlades kring ett bord och Elia berättade om våran ritt som vi ska göra, regler, skötsel av hästarna, utrustning och ridsätt. Hon var faktiskt duktigt på det engelska språket, även om hon pratade fort (vilket spansktalande personer ofta gör) så gick det väldigt bra att förstå henne.

Så äntligen hade det blivit dags att träffa hästarna. Alla hästarna som skulle med på ridturen stod uppbundna längs ett staket och Elia visade oss vilken häst vi hade blivit tilldelade. Min häst blev Dána, ett 15-årigt sto, mörkbrun, utan ett enda tecken. Rasen på Dána är svår att avgöra, någon korsning mellan andalusier, arab och percheron kanske? Vi blev tilldelade en borste och hovkrats som vi fick ansvara för och ta med under hela långritten. Efter rykt började vi sadla hästarna. De flesta hästarna hade spanska sadlar, d.v.s. större och tyngre sadlar som fördelar ryttarens tyngd lite annorlunda än de engelska sadlarna. Jag som inte var van vid den spanska sadeln tyckte det kändes konstigt att sadeln skulle placeras "så långt bak", men Elia sa att sadeln låg precis som den skulle. Efter att ha spänt fast sadelväskan, packat ner borste, hovkrats, min vattenflaska och en del av vår picknick-lunch och tränsade jag Dána och väntade in de andra innan vi kunde ge oss iväg.

Solen stod högt på himlen och värmde gott i nacken när vi red iväg. Vi passerade pinjeskogar, åkrar och ängar och jag hade fullt sjå med att försöka hinna ta kort på den vackra naturen och samtidigt hålla koll på min häst Dána. Vi red bl.a. förbi ett område som drabbats av skogsbrand för några månader sedan. När vi red förbi kunde man fortfarande känna lukten av brand och aska. Elia berättade att när bränderna härjade som värst spred sig elden med en hastighet av 7 km per timme.

Strax innan det var dags för vår picknick-lunch passerade vi en liten by med stenhus, mitt ute i ingenstans. I slutet av byn fanns en hage med en åsnehingst. När vi red förbi följde åsnan med oss längs stängslet. Vi travade en bit och åsnan följde fortfarande med. När vi började galoppera försökte åsnan hoppa ut ur sin hage, men han trasslade in sig i stängslet. Vi stannade snabbt och Elia hoppade av för att jaga in åsnan i hagen igen. Vi blev alla lite skärrade av att han helt orädd hade försökt hoppa ut ur hagen. När Elia suttit upp på sin häst igen fortsatte vi trava en bit. Men plötsligt ropade de som red sist i gruppen att åsnan hade lyckats rymma. Vi fick återigen stanna och Elia skyndade sig av för att jaga bort åsnan. Men nu när åsnan var utanför hagen var den inte lika vänlig längre. Åsnan gick till attack mot våra hästar och försökte bita dem. Elia kastade både sten och pinnar mot åsnan som backade undan en bit. Vi skyndade oss att galoppera iväg och red en bra bit bort... men efter en stund kunde vi se åsnan komma efter oss i alla fall. Nu började det bli riktigt obehagligt. Åsnan var riktigt aggressiv och ju mer pinnar vi kastade mot åsnan ju elakare blev den. Till slut ropade Elia att vi alla skulle sitta av, eftersom åsnan inte verkade attackera lika mycket när vi ryttare stod på marken. Till slut fick Elia lov att ringa till den andra gruppens guide som fick komma och hjälpa till. När åsnan till slut blivit ivägjagad och infångad i sin egen hage igen kunde vi alla slappna av.

Vi band våra hästar i skuggan av några träd, sadlade av dem och gav hästarna mat. Sedan packade vi upp vår medhavda picknick-lunch och lite smått chockade satte vi oss ner och började äta. Självklart blev "the killer donkey" det stora samtalsämnet och vi behövde nog alla prata av oss lite grann. Då, efteråt, kunde vi skratta åt hela händelsen, men det var inte lika kul när vi var mitt uppe i kalabaliken. Picknick-lunchen bestod av kallskuret, ost, kex, apelsiner, diverse pålägg och vin och vatten att dricka. Vi avslutade picknicken med en bit chokladkaka.

Vi packade ihop picknicken, sadlade hästarna och fortsatte österut mot Medelhavet och kustområdet Sant Martí d'Empuries. Vi passerade flera byar med romaneska kyrkor, som ännu inte exploaterats av turismen. Girona-provinsen i Katalonien är välkänt för sin vackra orörda natur, arkitektur och kulturella arv. Vi red längs åkrar och odlingar med bl.a. alfa-alfa, granatäpplen, äpplen och päron. Mot slutet av dagen kunde vi känna doften av saltvatten i luften, så nära havet var vi. Efter totalt ca. 5 timmars ridning kom vi fram till hästarnas övernattningshage. Vi sadlade av och hästarna fick sin mat medan de svampades av med vatten. Vi ryttare lämnade hästarna och gick i 5 minuter till vårat boende för natten, Hotel Riomar. Vårat bagage hade körts med följebil och fanns redan där när vi kom dit.

Hotel Riomar ligger i l'Escala, hjärtat av Costa Brava, precis intill stranden. Vi tog upp vårat bagage på rummet och tog en varsin välförtjänt dusch. Standarden på rummet var helt okej (jag har sett värre). Efter en relativt lång dag i sadeln var man rätt mör i kroppen. Middagen serverades vid kl. 20.30 och bestod av fisk, fisk och fisk... typ. Det var skaldjur, bläckfisk och ål om vartannat till både förrätt och huvudrätt. Så när efterrätten serverades och jag insåg att den bestod av melon och ananas, blev jag nästan lycklig... jag gillar varken fisk eller skaldjur, så jag åt inte så mycket den kvällen. De flesta av oss somnade nog ovaggade den kvällen, för det var ändå ganska påfrestande ridtur.