Copyright © Bejjan888™

Jag kom till Arlanda strax före kl. 09.00 och ställde mig i kön till incheckningen. Det hade redan bildats en kö dit, trots att incheckningen inte öppnat ännu. Min reskompis dök upp en kvart senare och vi bestämde oss ganska omgående att köpa oss frukost efter att vi checkat in våra väskor. Sagt och gjort... när vi tagit oss genom säkerhetskontrollen köpte vi något att äta. Planet till Barcelona skulle avgå kl. 11.10, men var något försenat när det taxerade ut från gaten. Hela resan ner till Barcelona tog 3 timmar och 35 minuter, och sista halvan av restiden fick vi lyssna på två små barn som absolut INTE ville flyga något mer. De satt raden bakom oss fast på andra sidan gången, så vi satt med andra ord väldigt nära dem. Barnen skrek, tjatade och bråkade och föräldrarna verkade inte bry sig det minsta om att deras barn faktiskt störde alla andra på planet... Herregud, jag höll på att få psykbryt i kvadrat innan vi kom fram. Så efter en del turbulens i luften, en hel del barnskrik och många öldrickande pensionärer landade vi på El Prat utanför Barcelona.

Flyget anlände strax före kl. 15.00 och det var skönt att få sträcka lite på benen. Nu kom vi lite tidigt till flygplatsen och vår transfer avgick först kl. 18.30. Så vi fick fördriva tiden på flygplatsen så gott vi kunde. Men först var vi tvungna att köpa mat. Vi gick till Caffe Di Fiore och försökte beställa en hamburgare utan nachos och få strips till istället. Det fanns en bild på denna meny (hamburgare med nachos) och vi pekade på den och frågade om vi kunde få med French Fries i stället... Den totala bristen på engelska (hos mannen som jobbade där) gjorde inte konversationen enklare. Till slut fick vi en varsin hamburgare med både strips och nachos till. Ja ja... vi fick i alla fall det vi ville ha (och lite till) till slut. Man tycker ju att personalen på en internationell flygplats ska kunna engelska... till och med i Spanien :S När vi köpte vatten inne på Jamaica Cafe, möttes vi av samma stela attityd och ett totalt ointresse att konversera på engelska. Till slut, inne på en godisaffär på flygplatsen, möttes vi av ett vänligt "Hola"! när vi kom in och "Thank you" när vi handlat klart.

I två timmar väntade vi inne på flygplatsen vid den mötesplats som bestämts i förväg av researrangören, innan en tredje reskamrat från Sverige dök upp. Vi hann bekanta oss med varandra en kort stund innan en liten gråhårig äldre man gick fram mot oss med en skylt i händerna där det stod Can Jou. Jag kände direkt igen namnet och nickade mot honom. När han prickat av oss på sin lista, följde vi med honom bort till resten av gruppen, som också skulle vara med på samma ridresa. Det var verkligen en internationell blandning på deltagarna... Det fanns personer från Norge, Finland, Tyskland, Schweiz, Holland, England, USA (Texas) och så vi tre från Sverige. Totalt var vi 18 stycken som klev på transferbussen i Barcelona. När klockan var 18.30 rullade transfern äntligen iväg och en resa på ytterligare 2 timmar låg framför oss. Vi passerade höga och spetsiga bergsmassiv med vackra kloster och byggnader längs sluttningarna. Solen hade börjat gå ner långt där borta i horisonten och mörkret föll snabbt på. Längs vägen stannade vi till på Girona flygplats och plockade upp två passagerare till.

Till slut kom vi fram till Can Muní (den nya gården som hästarna flyttats till) som ligger vackert beläget i det natursköna låglandet l'Empordà, endast 2 km från den pittoreska byn Vilopriu. När alla klivit ut ur transferbussen, blev vi informerade om att endast en grupp (Discovery-gruppen) skulle bo på Can Muní och att vi andra skulle transporteras vidare till ett annat boende. Åh, nej! Var vi inte framme än??? Klockan var nu runt 20.30 på kvällen, vi var hungriga och trötta efter allt resande och i alla fall jag började tappa humöret. Nu skulle vi köras i 2 stycken Land Rovers, vidare till vårt boende för natten. Alla fick naturligtvis inte plats i första vändan, så bilarna fick köra fram och tillbaka två gånger. Vägen till boendet var slingrig, tvär och brant så det kändes ändå tryggt att sitta i en 4WD Land Rover. Vi fick senare reda på att veckan innan hade det regnat i området, så transferbussen hade kört fast på den då leriga grusvägen, varför man nu hade hyrt in dessa två 4WD Land Rovers.

Vi kördes iväg till Can Sort, ett äldre traditionellt katalanskt bondhus kallat "masia" som smakfullt renoverats och dekorerats med antika och tidsenliga möbler. Can Sort ligger uppe på en kulle strax utanför byn Vilopriu, beläget mellan Pyrenéerna och Costa Brava och omgivet av skog och åkrar men ändå "bara" 2 mil från Medelhavet. När jag och min reskompis fick vårat dubbelrum kastade vi in väskorna och skyndade oss iväg mot middagen som serverades kl. 21.00. En buffé med bl.a. sallad och lasagne serverades och till efterrätt var det bl.a. glass och cheese cake att välja bland.

Efter att alla ätit klart samlades vi för att diskutera vilken typ av häst som var och en ville ha under veckan. De flesta valde en aktiv häst, men inte för pigg. Vi delade också upp oss i två grupper om åtta personer, eftersom en enda grupp på sexton personer är alldeles för mycket när man ska rida. Trötta, mätta och förväntansfulla gick vi alla och la oss för att sova, nyfikna över vilka hästar vi skulle få.