Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades redan kl. 07.30 (vilket anses vara ganska tidigt i Spanien) innan vi vandrade iväg till hästarna där de varit över natten. Vi gjorde i ordning hästarna inför dagens ridtur som skulle börja längs stranden alldeles i närheten av hotellet. Elia ville att jag skulle byta den spanska sadeln jag red med igår mot en engelsk allroundsadel, eftersom den spanska sadeln tydligen inte satt riktigt bra på min häst Dána. Den engelska sadeln är betydligt lättare än en spansk, men om man jämför komforten mellan en spansk och en engelsk sadel så vinner den spanska sadeln med hästlängder speciellt när man är ute på långritter som den här.

Idag skulle vi rida i ungefär 4 timmar, äta lunch och sedan ha eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi skrittade i ungefär 10 minuter innan vi kom ner till stranden vid Rosbukten (Golf de Roses). Rosbukten är 16 km lång och är en del av Costa Brava i nordöstra Katalonien. Tre floder har sitt utlopp i Rosbukten, bland annat floden Fluviá. Dessa floder har till uppgift att dränera östra Pyrenéerna på det smältvatten som bildas när snön smälter uppe i bergen. Elia samlade oss alla och berättade att det var noga med att vi red på ett led, alldeles i vattenbrynet och inte i den torra sanden (speciellt i galoppen), för hästarnas skull. Hon varnade dessutom två ryttare i gruppen om att den ena hästen gillade att ta sig ett tjuvdopp i vattnet och att den andra hästen gillade att lägga sig ner och rulla i sanden. Som tur var gällde det INTE min häst Dána. Efter informationen rättade vi in oss i ledet och skrittade ner till vattnet. Inte ett moln på himlen, solen sken och värmde och den ljumna vind som blåste in från havet med en svag doft av salt gjorde vädret perfekt för en ridtur på stranden. Vi travade en kort bit och sedan bar det av i galopp. Ljudet från hästarnas hovar på den blöta sanden och att få sträcka ut i full galopp var helt underbart. Bitvis sköljde vågorna in under hästarna och havsvattnet skvätte upp på både hästar och ryttare. Ibland fick vi lov att skritta förbi personer som fiskade längs stranden och en gång passerade vi surfbrädor som låg på stranden. Min häst Dána tyckte att surfbrädorna var SÅÅÅ läskiga och hon vägrade först att gå förbi. Men när de andra hästarna gick förbi så kände hon sig nog ganska ensam så då skyndade hon sig förbi…

Efter ungefär 3 km strandritt stannade vi för fotografering. Vi samlade ihop oss, alla åtta ryttare med respektive häst. Elia tog alla våra kameror och tog bilder åt oss. En bild med alla tillsammans samt en individuell bild med en ryttare i taget. De bilder som Elia tog med min kamera blev jättefina. Vi fortsatte sedan i galopp ungefär 3 km till och framför oss låg Cap de Creus, en halvö med naturreservat med ett variationsrikt landskap, vilket Elia rekommenderade att besöka på eftermiddagen när vi har ledig tid. Helt plötsligt när vi skrittade så la sig ena hästen nerför att rulla i sanden. Det var samma häst som Elia varnat för. Som tur var hann ryttaren kasta sig av och fastnade inte med foten i någon stigbygel eller så. Men hästen hade verkligen bara vikt in benen och lagt sig ner, helt utan förvarning. Som tur var så gick det bra och ingen gjorde sig illa. Nu hade det blivit dags att lämna stranden och rida in mot låglandet igen. Det var en liten besvikelse att det inte var mer ridning längs stranden, jag var inte ensam om att tycka det. Alla som jag pratade med hade samma åsikt…

Vi fortsatte längs floden Fluviá och red in i ett fågelreservat, som fungerar som ett ”obligatoriskt” stopp för flyttfåglar mellan Europa och Afrika. Nu var det inte särskilt mycket fåglar just den dagen vi red där, men Elia pekade ut några fåglar som vi såg simma i floden (minns tyvärr inte vilka fåglar det var). Vi red längs kanterna av åkrar och odlingar av bland annat äpplen och ris.

Runt kl. 13.00 kom vi fram till Castelló d’Empúries, målet för dagens ridtur. Vi red i ytterkanten av staden längs smala gator och helt plötsligt kom vi fram till ett rödljus. Det måste ha varit det enda korsningen med rödljus i hela staden och det passade verkligen inte in bland de idylliska stenhusen. Vi kom fram till hästarnas övernattningshage och vår lunch var redan uppdukad längs långbordet när vi sadlat av hästarna.
När alla ätit klart vandrade vi in mot de centrala delarna av Castelló d’Empúries. Ju närmare centrum vi kom desto smalare blev gatorna. Till slut gick vi längs mysiga gränder med kullerstenar och plötsligt kom vi fram till ett litet torg. I kanten av torget låg Santa Maria de Castelló, en katedral mitt i staden. Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av kyrkor, men när man ser dessa enorma katedraler och hur de är uppbyggda blir man imponerad. Idag har vi en massa moderna maskiner och lyftkranar till hjälp när vi bygger, men hur gjorde de förr? Var det någon stackare som fick klättra upp med en stor stenbumling på ryggen ända upp?

Vi kom fram till Hotel Canet, vårat hotell för natten, inte långt från katedralen. Vi från Sverige och Norge hade tidigare kommit överens om att vi skulle dela på en taxi och åka till stranden nu på eftermiddagen. Så vi checkade in och gick upp på våra rum och bytte om till badkläder ifall andan skulle falla på och man ville ta sig ett dopp. Vi beställde taxi från hotellet, vilket tog ungefär 15 minuter ner till stranden Empuriabrava. Vi betalade taxichauffören €20 (inklusive dricks) tillsammans, vilket blev €4 var… riktigt billigt tyckte vi. Vi fick taxichaufförens telefonnummer så vi kunde ringa honom när vi skulle tillbaka till hotellet igen. Det var nog bra, eftersom ingen av oss i gänget kunde spanska och försöka förklara för någon annan taxichaufför var vi skulle åka när vi skulle hem… det hade varit en katastrof ;) Vi vandrade ner till stranden, bredde ut våra handdukar och chillade lite. Jag var ner och kände på vattnet i Medelhavet, men det var allt annat än varmt. Så det blev bara att doppa fötterna. Två andra i gänget var däremot ner i vattnet och doppade sig helt… så hatten av till dessa två modiga själar :) Empuriabrava är en av världens största marinor, som ursprungligen byggdes ovanpå ett träsk, men som senare byggdes om till ett turistsamhälle och stod klart år 1975. Om somrarna kommer ca. 80 000 turister hit på semester. Tillslut blev vi sugna på glass, så vi vandrade längs turiststråket som byggts längs stranden. Men vi hittade inget ställe som sålde kulglass, så vi ringde taxichauffören och åkte tillbaka till hotellet. På hotellet hade de glass. Nog för att det hade varit mysigare att avnjuta glassen på en strand, men nu fick vi i alla fall vår glass! Därefter gick vi en vandring i de centrala delarna av Castelló d’Empúries, längs gränderna, runt katedralen och in i affärer.

Tillslut gick vi tillbaka till hotellet och vilade innan middagen serverades kl. 20.00 på våningen längst ner på hotellet. Så länge det inte blev fisk så var jag nöjd… och det blev det inte! Vi fick faktiskt välja bland flera alternativ, både till för-, varm- och efterrätt. Så jag valde en god och lite väl mättande soppa till förrätt, kycklingfilé och strips till varmrätt och avslutade med glass som efterrätt. Mätta och belåtna la vi oss, ivriga att få påbörja nästa dags ridning.