Copyright © Bejjan888™

Landade på Foz do Iguaçu – Cataratas International Airport vid klockan 01.00 på natten. Även om man lyckades slumra till under flygningen så var man sådär härligt mosig i skallen. Det är en mycket liten flygplats för att ha statusen Internationell. Vi fick gå av planet och gå på marken in till terminalen och eftersom jag inte hade nåt incheckat bagage kunde jag fortsätta ut till ankomsthallen och leta reda på min transfer. Men där fanns ingen med mitt namn. Okej, jag kunde väl vänta några minuter (hur skulle han/hon kunna veta att jag inte väntar på mitt incheckade bagage?) innan jag började bli orolig. Och mycket riktigt, hann stå där max två minuter innan chauffören dök upp med min namnskylt. João stavades hans namn och jag vågade mig inte på att ens försöka uttala det. Men jag kunde kalla honom Joe. Han berättade att de precis haft lite av en regnperiod de senaste i 3 veckorna, men att det nu skulle hålla uppe. Självklart – nu när jag är här ;)

Vi gick till bilen och även han undrade varför jag bara hade en liten väska med mig. Så jag fick berätta allt ytterligare en gång, om hur min väska blev kvar i Berlin. Det var kolsvart ute och en luftfuktighet som hette duga. Från flygplatsen åkte vi länge på en rak väg. Passerade en rondell och fortsatte sedan lika rakt som tidigare. Efter ett tag började byggnader och hotell dyka upp på båda sidor om vägen, som fortfarande var spikrak. Joe stannade bilen utanför Hotel Viale Cataratas, där jag checkade in. Innan jag somnade loggade jag in på hotellets WiFi, och fick till min glädje se ett mejl från Baggage Express. Men min glädje byttes snabbt ut till ilska när jag läste att min väska funnits i Manaus redan dagen efter jag landade där. WTF?! Varför blev inte jag kontaktad? Hade de bara skickat mejlet – sådär 1 dag tidigare – hade jag ju kunnat hämta ut den när jag flög från Manaus till São Paulo!!! J*vla stolpskott! Jag skrev tillbaka att de skulle skicka väskan så fort som möjligt till Foz do Iguaçu och det hotell jag nu var på.

Hann sova i några timmar före frukost. Vaknade dock inte till mobillarmet som det var tänkt, utan av ljuset från fönstret. Vad var klockan? Kollade snabbt på mobilen… larmet hade ringt utan att jag hört det! Vad nu då?! Provade att spela upp larmet igen, men det kom inget ljud… Satte ljudet på högsta volym, men ingenting. Säg inte att mobilen höll på att gå sönder, inte nu! Provade att starta om mobilen, då blev ljudet normalt igen. Men hur kul är det att vara på resa med en mobil som man inte kan lita på ska väcka en som man tänkt!? Joe hämtade mig kl. 11.30 och vi åkte mot Iguaçu National Park. Jag hade fått information om att det skulle vara guidad tur i grupp här i Iguaçu, men Joe sa att det var bara jag, d.v.s. private tour. Ännu bättre – speciellt när jag betalat för gruppturer (=billigare).

Iguaçu National Park ligger i sydvästra Brasilien och gränsar mot Iguaçufloden i söder. Nationalparken består av en subtropisk regnskog och natur vilket gör att luftfuktigheten är 95% året om, oberoende av regn-/torrperiod. I parken finns över 400 olika fågelarter samt pumor, jaguarer, rådjur, hjortar, tvättbjörnar, leguaner mm. Nationalparken delar tillsammans med Iguazú National Park (Argentina) ett av världens största och mest imponerande vattenfall – Iguassufallen. Iguassufallen delas av Argentina (80%) och Brasilien (20%) och är ett av Världens sju nya underverk. Med en fallhöjd på 82 meter och beroende på säsong (regn- eller torrperiod) har Iguassufallen mellan 160 till ibland över 270 individuella vattenfall spritt över 2,7 kilometer. Och nu efter 3 veckors regn, var vattenflödet extra högt meddelade Joe. Normalt rinner det 1 miljon liter vatten per sekund, men nu under regnperioden upp emot 5-6 miljoner liter vatten per sekund.

Joe hämtade ut min biljett och jag gick genom entrén, medan Joe körde runt bilen och mötte upp mig inne i parken. Vi fortsatte genom parken i 20 minuter och körde till Path of the Falls som är en 1,2 km lång gångväg med panoramavyer över de Argentinska Iguassufallen. Det första vi såg var en tvättbjörn som höll till vid sidan av gångvägen. Den här tvättbjörnen visade ingen rädsla för människor, snarare tvärtom. Uppenbarligen har turister matat dem för att komma nära och ta kort. Men jag höll mig på säkert avstånd, då den säkerligen hade rabies och jag ville inte bli biten. Joe visade åt vilket håll jag skulle gå och han skulle möta upp mig i slutet vid Naipi Square, ett högt torn vid vattenfallet Devil’s Throat. Det skulle ta ungefär en timme att gå, sa Joe. Lite skeptisk gav jag mig iväg… en timme för att gå 1,2 km? Det positiva med denna gångväg var att det gick nedför i princip hela tiden, bitvis blött och halt p.g.a. mist från alla vattenfall. Först vid slutet, vid Devil’s Throat, gick det j*vligt brant uppför… tack och lov att man kunde ta hiss upp. Längs vägen fanns det view points, där det var bästa vyerna över vattenfallen.

För de mer våghalsiga kunde man ta sig via en gångbro och stå mitt i flodområdet, men då vattenflödet var så kraftigt skapade det rejäla vindar med mist (nästan som regn) från vattenfallen omkring, så jag stod över. Jag hade i och för sig med mig en regnponcho, men man skulle bli superblöt ändå, det såg jag ju på de som kom tillbaka från gångbron.

Precis som Joe sa, mötte han mig uppe i tornet vid Devil’s Throat och det hade tagit mig 1 timme att ta mig runt. Måste ha varit för alla stopp för att ta foton som tog tid. Vi åkte tillbaka och ut ur parken och parkerade bilen vid Bird & Butterfly Park, alldeles bredvid Nationalparken. Jag var nu vrålhungrig och köpte lunch inne i parken. Joe följde sedan med mig. Som namnet antyder så fanns så klart fjärilar och alla möjliga fågelarter; aror, papegojor, fasaner, påfåglar, ugglor, flamingos, tukaner mm.

Det var många olika högljudda läten inne i parken. Det var varmt och fuktigt och lukterna i parken varierade från ställe till ställe. När vi gått runt i hela parken skjutsade Joe mig tillbaka till hotellet. Efter en varm och klibbig dag var en dusch efterlängtad. Strax innan middagen så drog det ihop till oväder. De låga molnen drog in väldigt snabbt och det blåste upp rejält. Sen kom regnet. Och åskan. Blixtarna lyste upp hela himlen i kvällsmörkret och det var som ett magnifikt skådespel på himlen som höll på i timmar. Skönt att vara inomhus och det gjorde mig inget att det blev oväder på kvällen när man ändå inte behövde gå ut.