Copyright © Bejjan888™

Kunde lyxa till det med en liten sovmorgon, då dagen var tillägnat att resa och förflytta mig, alltså inga guidade turer. Inga nyheter kring min väska. Gjorde några försök att ringa både Baggage Express och Frankfurt Airport, men utan resultat. Packade i ren ilska ihop mina grejer och checkade ut från Hotel Go Inn Manaus. Hade drygt 1 1/2 timme kvar innan transfern till flygplatsen skulle komma och hämta mig, så jag hann skriva ett mejl eller två i vredesmod till AirBerlin för att över huvud taget få någon respons. Transfern dök upp till kl. 12.30 och han pratade bra engelska. Han såg lite förvånat på mig och undrade: ”Only one bag?”. Så det var bara att dra hela historien igen om hur min väska blivit kvar i Berlin. Under bilresan till flygplatsen ringde han upp Peter (om ni kommer ihåg, han som var chaufför under den allra första transfern vid min ankomst till Brasilien för några dagar sedan). Peter blev lika upprörd – som jag redan var – och lovade att själv ringa till Tyskland och skynda på mitt bagage. Det kändes bra, hans modersmål var ju ändå tyska.

Väl framme på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport, gick det smidigt att checka in eftersom jag bara hade handbagage. Även om killen bakom disken frågade vänligt om jag skulle checka in väskan, så sa jag nej. För inte tänkte jag checka in mitt enda bagage som jag hade, så det också kunde komma bort – så f-n heller! Jag höll stenhårt i min väska och hade den ständigt under uppsikt genom säkerhetskontrollen. Sen var det dags att med min knaggliga portugisiska försöka införskaffa lite mat. Det gick hyfsat ändå, bara de pratar sakta så går det ändå att lista ut vad de menar. De verkar vara mycket för buffé här i Brasilien, att man tar själv och sedan väger i kassan. Hann äta i lugn och ro innan boarding började på flyget till São Paulo Guarulhos International Airport, även känt som Governador Andre Franco Montoro International Airport. Ja, varför bara ha ett namn på en flygplats, när man kan ha två? Flyget avgick kl. 15.12 lokal tid och nu väntade en 4 timmar lång flygning till São Paulo med TAM Airlines. Planet var en Boeing 767 med 2+3+2 säten med TV-monitorer i sätet framför, med diverse underhållning. Jag vet inte om det var tack vare filmerna som jag plöjde igenom, eller vad, men dessa 4 timmar gick ruskigt fort. Och under dessa timmar hade jag förflyttat mig en tidszon, men 2 timmars skillnad i tid. Åh, tänk att de ska göra det så komplicerat och låta vissa stater (inom en tidszon) ha sommartid och inte andra. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt?

När planet gick ner för landning hade det hunnit bli kolmörkt ute och jag satt långt från ett fönster, så jag kunde inte se när planet tog i marken. En av anledningarna till att jag vill ha fönsterplats när jag flyger. Nu hade man ingen som helst aning om vi landade på en flygplats, i havet eller rakt in i en bergvägg. Obehaglig känsla. Det finns dock så många smarta system att många plan kan, med hjälp av autopiloten, landa sig själva. Tack vare ILS – Instrument Landing System – kan plan landa i mörker och vid dålig sikt på landningsbanor som annars bara kunnat användas vid god sikt samt i dagsljus.

Hur som, landade kl. 21.15 lokal tid på São Paulo Guarulhos International Airport, Brasiliens mest trafiktäta flygplats. Då förväntar man sig kanske att flygplatsen är väl utbyggd, att man bordar planet från gaten, att det är väl skyltat och stort i allmänt. Men icke. Planet jag kom med (Boeing 767) är ändå ett stort plan och man skulle nog ha förväntat sig att få gå av vid en gate. Nej. Vi fick gå av och sedan bussades in till terminalen. Där var det trångt och fullt av människor överallt som mer eller mindre hade bråttom. Att då komma som enkel turist och ska försöka hitta till nästa gate kändes inte helt okej. Letade febrilt efter en monitor för att se vilken gate jag skulle till. När jag till slut hittat en, så uppstod nästa problem… att hitta till gaten. Skyltarna var som bortblåsta, eller så var de väldigt små, för jag såg då inga. Det var ju ingen idé att fråga en mötande person då oddsen för att denne pratade engelska var mycket små. Men efter att ha irrat omkring några minuter insåg jag att jag måste fråga någon. För att vara säker på att kunna fråga på engelska gick jag till en incheckningsdisk. Haa!! Det visade sig att jag var på fel våning. Hmm. Och var fanns den skylten om att jag skulle upp en våning??? Nåväl. Tog rulltrappan upp och därifrån kunde jag ta mig till rätt gate. Eller ja, gate och gate… det var den minsta vänthallen jag sett, och så mycket folk. Det var varmt och högljutt och man fick verkligen vara uppmärksam på tv-monitorerna eftersom man knappt hörde utropen som de gjorde. Härifrån fick vi bussas ut till planet, en Airbus 319, med 3+3 säten.

När planet var i princip fullsatt, var det en sista passagerare som skulle med. En äldre man med gips på båda fötterna, som fick skjutsas ombord med nån form av rullstol. När han skulle byta från rullstolen till sitt säte började han spy i mittgången. Underbart! Smitta ner oss alla, bara. Så man fick kalla in städpersonal som fick torka upp och städa. När planet väl började taxa ut (strax efter kl. 23.10) hörde jag hur ett barn strax bakom mig började snora. Ja, men helt perfekt! Blir jag inte sjuk nu så… Och barnet snorade hela flygresan från São Paulo till Foz do Iguaço, en flygresa på dryga 2 timmar.