Copyright © Bejjan888™

Idag skulle det bli en heldag på den Argentinska sidan av Iguassufallen. Joe hämtade mig redan kl. 08.00 och sedan satte vi kurs mot gränskontrollen in till Argentina. Även om det bara rörde sig om drygt 8 timmar, var jag tvungen att ha passet med mig för att få komma in i Argentina. Fick en stämpel i passet och vi körde vidare mot Iguazú National Park. Jag tycker det är roligt att få passet stämplat, ett litet bevis på att man faktiskt varit i ett land. Tråkigt att vi tagit bort det inom EU. Argentina är ett spansktalande land, varför det heter Iguazú med z, och inte med ç som i Brasilien. Så fort vi tog oss över gränsen till Argentina fick vi ställa tillbaka klockan 1 timme. Joe förklarade att Argentina och östra Brasilien har samma tidszon, men att östra Brasilien just nu har sommartid. Som turist är det omöjligt att hålla reda på allt sånt där. Och för att krångla till det lite mer, har de som bor nära gränsen mellan Brasilien/Argentina ett språk kallat Portuñol – en blandning mellan spanska och portugisiska. Jag skulle nog förstå Portuñol bättre än bara portugisiska, då jag kan mer spanska.

Vi körde cirka 20 minuter till innan vi kom fram till Iguazú National Park. Så fort entrén öppnade gick vi till det lilla tåget som tog oss de dryga 3,5 kilometerna till Devil’s Throat, tågets slutstation. Tåget hade inte särskilt hög hastighet, men gick snabbare än om man skulle ha gått samma sträcka. Redan från tågstationen kunde man höra vattenfallens dova brus och Joe pekade ut var gångbron började som jag skulle gå för att ta mig ut till fallen.

Gångbron ja, den var ju inte sådär stabil som jag hade önskat. Bropelarna såg rejäla och bra ut, men det där metallnätet som man gick på kändes ju allt annat än stabilt. Det var inte särskilt tjockt och tittade man ner på det så såg man ju hur det strömma vattnet forsade där under. Jag försökte föra en inre dialog med mig själv; ”Suck it up. Be cool.” Det tog drygt 20 minuter att ta sig de 1,2 km ut till Devil’s Throat och dånet från det forsande vattnet var öronbedövande.

Försökte ta panoramabilder av fallen, men det såg mest ut som om mobilen fått ett epilepsianfall. Hackigt och konstigt. Antar att kameran inte fick några bra referenspunkter att förhålla sig till för att få ihop till en bra panoramabild. Gick sedan samma väg tillbaka för att möta upp Joe vid tågstationen igen. Jag var tvungen att fråga Joe hur pass djupt vattnet var, under bron. Han sa att det inte var mer än 1 meter djupt, men eftersom det regnat i 3 veckor var det mycket strömt och vattnet var brunt av allt sediment som följde med. Med normala vattennivåer är vattnet turkost och inte alls lika strömt.

Vi tog tåget och klev av vid den Övre och Nedre rundan, två slingor som tar besökare nära inpå vattenfallen. Den Övre rundan var enkel och klarades utan större ansträngningar eftersom det var plant hela vägen och blir lätt full av äldre personer och familjer med barnvagnar. Man fick bra utsikt över fallen. Den tog dock en timme att gå fram och tillbaka. För den mer tränade personen fanns Nedre rundan som innebar många trappsteg, upp- och nedförsbackar. Det tog nog säkert 2 timmar för mig och Joe att ta oss runt, och då var ju både han och jag ganska vältränade. Man får definitivt inte vara rädd att bli blöt, då rundan tar en väldigt nära fallen och då vattenståndet var högt med extra mycket vatten, blåste misten långt in över oss besökare.

Vid 11.15 var det dags för båttur under vattenfallen, eller ja… fram till fallen åtminstone. Eftersom det var höga vattennivåer kunde vi inte gå ombord på båten på det vanliga stället, utan längre ner längs Iguassufloden. Vi fick åka jeep längs en skumpig och gropig väg för att komma dit. Utrustade med varsin flytväst och vattentät väska att lägga sina saker i, gick vi ombord på båten. På med regnponchon (under flytvästen) och flip-flopsen, för blöta skulle vi bli. Jag snurrade in mig likt en kokong för att minimera risken att dränkas helt av vatten. Sen var det bara att hålla i sig. Full fart med tvära girar som innebar kaskader av vatten som sprutade in över båten. Även om det var varmt i luften så var ju vattnet iskallt. Eller ja, det var säkert inte iskallt men skillnaden mellan den varma luften och vattnet gjorde att det kändes så. Båten stannade till framför fallen så att de som ville kunde sätta sig i fören och ta kort. Själv kändes det som om jag hade fotat vattenfallen både inifrån och utifrån och alla andra vinklar redan, så det fick vara för min del. Den sista svängen som båten gjorde var att åka så nära inpå fallen som möjligt. Jag vet inte hur nära båten kom egentligen, men det kändes som väldigt nära. För det var ju inte duggregn som kom över oss utan snarare ett massivt monsunregn. Väl tillbaka vid bryggan och man äntligen fått av sig flytväst och regnponcho insåg jag att jag klarat mig bra undan från att bli blöt. Allt som allt så tog det ungefär 2 timmar, även om det inte kändes så. Det som tog tid var ju jeeptransporten till och från båten (20 minuter enkel resa), själva båtturen kändes som typ 10 minuter. När jag mötte upp Joe igen tittade han på mig som om ”Du är ju inte blöt. Åkte du ens båt?” Men jag förklarade att jag lindat in mig som en kokong och bara blev blöt nedanför knäna.

Nu var jag vrålhungrig och ställde mig i kön för att köpa nåt att äta. Men man ska komma ihåg två saker; 1: I Argentina har de Argentinska Pesos (AR$), 2: De tog bara VISA-kort i hela parken. Och jag som varken hade Argentinsk valuta eller VISA-kort, så det var bara att gilla läget. Jag sa åt Joe att jag köper nåt på hotellet sen, det var enklare så. Efter en lång och varm dag körde vi tillbaka över gränsen in till Brasilien igen. Passerade bron över Iguassufloden, där gränserna för Brasilien, Paraguay och Argentina möts. Hade man varit smart hade man ju besökt Paraguay på samma gång…

I morse hade jag frågat Joe om han kunde skjutsa mig till flygplatsen så jag kunde efterlysa min väska, för nu var mitt tålamod slut. Det skulle nog vara betydligt lättare att på plats, med pass och allt, få väskan på ett plan hit till Foz do Iguaçu. Och eftersom vi ändå passerade nära flygplatsen på vägen tillbaka så var han snäll och släppte han av mig på flygplatsen och väntade utanför. Letade på TAM Airlines och försökte göra mig förstådd. Blev skickad runt till den ena efter den andra för att till slut komma till Deborah, som hade hand om försvunnet bagage. Jag vet inte riktigt om hon förstod mig, för så himla bra på engelska var hon inte. Så tillslut fick jag prata med en kabinpersonal från TAM. Äntligen någon som kunde engelska. Det tog fem minuter så hade han ringt till Manaus, lokaliserat min väska och fått med den på ett plan via Brasilia och sedan med sista planet för dagen till Foz do Iguaçu (landade strax före midnatt). Med försiktig optimism spreds ett leende på mina läppar, tackade mannen så mycket för hjälpen och gick ut till bilen och lät Joe skjutsa tillbaka mig till hotellet.

Ni som känner mig vet ju att jag är en realistisk pessimist och tror på saker först när jag ser det, d.v.s. i detta fall när jag har väskan i min hand. Så än var det inte klart på långa vägar. Tillbaka på hotellet meddelade jag personalen i receptionen att de kunde ringa in på mitt rum så fort väska kom, spelade ingen roll om det så var mitt i natten. Personalen var nog vi det här laget ganska less på mitt frenetiska tjat om min väska.