Copyright © Bejjan888™

Vaknade före alarmet på mobilen. Hotellpersonalen hade inte ringt mig under natten, alltså hade min väska inte kommit än. Vad nu då? Tassade iväg till receptionen och frågade ånyo om min väska. Men icke. Hotellpersonalen gjorde sitt yttersta för att via telefon få kontakt med TAM Airlines, men utan resultat. Det var ju förmiddag och dessutom lördag. Vad var oddsen för att komma i kontakt med den lilla flygplatsen en dag som denna? Aaah!! Nu var jag redo att ge upp. Om jag inte fick min väska idag kunde de lika gärna skicka hem den till Sverige direkt, så slapp jag bekymra mig resten av resan. Moloken gick jag tillbaka till hotellrummet och packade klart mina grejer. Checkade ut från Hotel Viale Cataratas och hade nu några timmar att slå ihjäl innan Joe kom och skjutsade mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport.

Slog mig ner i en mjuk och bekväm soffa i hotellfoajén och hann lagom sjunka in i min egna lilla värld när en av hotellets personal ropar på mig. Tog mig nätt och jämnt upp ur soffan och gick fram till henne. Äntligen goda nyheter! Plötsligt hände det! TAM Airlines hade själva ringt till hotellet och meddelade att de nu skickade min väska med bud. Är det sant? Med försiktig optimism återvände jag till soffan och det kändes väldigt bra nu – nästan för bra. Tiden från den goda nyheten till dess att mannen klev in på hotellet med min väska, kändes som 3 veckor. Samma sekund som jag såg min väska infinner sig en total lycka – likt ett barn som väntar på julklappar på självaste julafton.

Där var den. Min väska! Sjukt att man kan bli så glad över att få tillbaka sin väska. Budmannen tog fram ett papper som jag fick skriva på och sen var det klart. Men hallå? Ingen ID-kontroll??? Seriöst? Med andra ord kunde han ha levererat min väska till första bästa person?! Fast just då orkade jag inte bry mig om det.

Joe kom till kl. 12.45 för att köra mig till Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport. Transfern tog drygt 20 minuter och direkt innanför dörrarna i avgångsterminalen slog det mig - jag måste checka in väskan igen bara någon timme efter att den kommit till rätta. Gick fram till incheckningsdisken, tog ett djupt andetag och lämnade ifrån mig väskan. Jaha, ja. Vi ses i Rio då, kära väska? Som tidigare nämnt, Foz do Iguaçu/Cataratas International Airport är en väldigt liten flygplats – trots internationell status. Det fanns inte många gater att välja på, än mindre restauranger att äta någonting på. Planet avgick strax före kl. 16.00 och det tog 1 ½ timme att nå Galeão International Airport i norra Rio de Janeiro. Regnet smattrade mot planet och det var grått och mulet ute. Tog mig ganska snabbt från gaten till bagagebandet för att hämta upp min väska. Väska efter väska kom ut på bandet, men min väska tycktes aldrig dyka upp. Minuterna tickade på och likaså min puls, som efter en stund säkerligen låg på en 160 slag/minut. Va f-n! Jag hann tänka många tankar och kände hornen växte fram i pannan. Men till slut dök min väska upp, som en av de sista väskorna ut på bandet! Puh!

Träffade på min lokala guide Renato i ankomsthallen. Vi lämnade regnet över flygplatsen och slumkvarteren (favelas) i norra delen av Rio de Janeiro och färdades genom en av biltunnlarna mot den sydliga och finare delen av Rio. Vädret lättade något ju längre söderut vi kom och på håll skymtades både Sockertoppen och Christ the Redeemer. Kontrasten mellan de favelas som vi passerade i norr mot lyxhotellen som radade upp sig längs Copacabanas strand i söder var stor. Renato körde en extra vända i området och pekade ut bra restauranger och närköp så jag lättare skulle orientera mig innan han släppte av mig vid mitt hotell, Hotel Windsor Martinique Copacabana. Absolut flådigaste hotellet hittills på resan. Jag hann knappt ut ur bilen innan en Bell Boy tog mina väskor och drog in dessa i hotellobbyn. Incheckningen gick snabbt och därefter följde en Bell Boy med upp till rummet med väskorna. Inte världens största rum kanske, men det var ju inte hotellet jag var här för.

Bara runt hörnet från hotellet låg en lokal mataffär där man kunde köpa både vatten och snacks till betydligt mycket billigare pris, än hotellrummets minibar. När klockan närmade sig åtta på kvällen gick jag iväg till ett Steak House som Renato rekommenderat. Som flera andra restauranger jag hunnit besöka här i Brasilien, så var det en buffé. Ta vad du vill, hur mycket du vill och betala vikten i kassan. Supersmidigt! Typisk mat här i Brasilien är kött, fisk, kyckling, ris och pasta i alla dess former. Grytor, stekt, kokt, grillat – you name it.

Hann därefter med att besöka en lokal marknad längs Copacabana Beach, som organiseras på helgerna. Här kunde man köpa typiska souvenirer, kläder, snacks mm.