Copyright © Bejjan888™

Frukosten kl. 08.00 som vanligt. Idag var det bara lektion på förmiddagen och vi hade eftermiddagen fri till andra aktiviteter. Vi hade bestämt dagen innan att vi skulle beställa en taxi och åka till Óbidos och sedan en tur ut till havet på eftermiddagen.

Idag fick jag och min vän vänta och rida lektion sist. Vi fick välja mellan att rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi kom snabbt överens om att vi skulle rida utomhus, nu när solen hunnit värma upp temperaturen till en behaglig temperatur. Jag fick återigen rida Ramalhete och det gick bra idag. Samlingar i piaff och passage, skolor och idag galopperade jag och provade på en sluta i galopp. Eftersom Ramalhete var så välriden och lyssnade verkligen på små hjälper var det inga problem. Vid det här laget hade jag börjat lära mig att se på Ramalhetes öron när jag satt fel. Jag har lätt att falla ihop i min sits och så fort jag gjorde det, vinklade Ramalhete bak sina öron som om han undrade ”Vad håller du på med?!?” Efter lektionen sa jag det till Francisco: ”I can see on Ramalhetes ears now when my seat is wrong…” Francisco slog ut med armarna och log: ”Now I believe!” svarade han och omfamnade mig.

Kl. 12.30 kom taxin och hämtade oss. Jag kände mig ganska trygg att det var Oscar, samma taxichaufför som hämtade mig och min vän på flygplatsen. Vi åkte i ungefär en timme, passerade päron- och vinodlingar och ju närmare Óbidos vi kom, desto mer böljande blev landskapet.
Den medeltida staden Óbidos (”chokladens huvudstad”) är upptagen på Unescos världsarvslista och är en av Portugals 7 underverk och mest intressanta bosättningar. Óbidos slott ligger på en bergstopp och dess höga slottsmur omringar staden som innefattar flera kyrkor, bland annat Saint Peter’s Church och Saint Mary’s church som hör till varsina församlingar. Vi lämnade taxin och gick genom den enorma huvudporten som byggdes år 1380 och smyckats med vackra målade kakelplattor. Vi letade snabbt upp en restaurang för att äta mat. Vrålhungriga satte vi oss ner och beställde mat. Solen gassade och de stora parasollen gav oss välbehövlig skugga. Vi fortsatte sedan längs de kullerstensbelagda gatorna, passerade smala branta gränder och besökte Saint Peter’s church innan vi delade upp oss.

Jag och min vän fortsatte sedan mot Óbidos slott medan de andra besökte fler kyrkor. Slottet fungerade historiskt både militärt och som ett kungligt slott medan det under 1950-talet var det första historiska byggnaden i Portugal som omvandlades till ett värdshus. Jag och min norska vän utforskade samt gick en bit ovanpå muren. Utsikten från muren var fantastisk och man såg miltals omkring. Huvudgatan i Óbidos är smal och souveniraffärerna blandades med choklad- och vinaffärer. Jag köpte choklad som var mycket god. Vi köpte även mörk choklad till Francisco, som vi lovat. Innan vi lämnade staden samlades vi för att köpa svalkande glass.

Oscar stod och väntade vid taxin. Nu åkte vi en kort stund innan vi kom fram till Foz do Arelho, en liten stad vid Atlantkusten. Foz do Arelho har alltid varit ett semesterparadis för förmögna familjer och det syntes på de lyxiga villorna som radade upp sig. Vi klev ur taxin och möttes av salthavsvinden som blåste friskt. Det var knappast en strand för turister. Sanden var grovkornig och höga vågor slog in mot stranden. En modig surfare låg ute på sin bräda bland vågorna och letade efter den perfekta vågen och inne i viken var det en kille som kite-surfade. Men många av oss tyckte nog att det var skönt att bara strosa runt på stranden och rensa tankarna. Jag var ner och kände på vattnet men det var riktigt kallt. Efter en timme samlades vi vid taxin och åkte tillbaka till Quinta do Archino. Middagen serverades som vanligt kl. 20.30. En soppa till förrätt, lasagne till varmrätt och ugnsmarinerat äpple som efterrätt. Det var nog ingen av oss som somnade ovaggad den kvällen.