Copyright © Bejjan888™

Sov lite bättre den här natten. Efter gårdagens två hårda dressyrpass började det kännas i magmusklerna att man jobbat mycket med sitsen, vilket var målet med resan :) Frukosten serverades igen kl. 08.00 med samma upplägg som igår.

Ridlektionerna började vid 9-tiden och idag fick jag och min norska vän rida först. Vi red ute i paddocken och trots att solen stod högt på himlen kändes temperaturen kylig och en långärmad tröja var nödvändigt. Återigen red jag Ramalhete och även fast magmusklerna värkte så gjorde jag framsteg. Jag improviserade min ridning, enligt Franciscos instruktioner, och mycket öppna, sluta och förvänd sluta både på raka och böjda spår. Skolorna blandades med samlingar i piaff och passage. Både jag och min vän fick beröm av Francisco både under och efter lektionen. Tillsammans med Ramalhete kände jag att jag gjort stora framsteg bara på denna korta stund som jag vistats på Quinta do Archino.

När de sista två ryttarna skulle rida innan lunch ville Francisco att de skulle få rida utan åskådare. Jag och min vän bestämde oss därför att gå och titta till Franciscos lusitanoston som gick på lösdrift lite längre bort på hans ägor. Francisco har stona enbart till för avel och ett av stona var högdräktig och väntade ett föl vilken dag som helst. Francisco ville att vi skulle rapportera om stoet hade fölat, så vi var lite nyfikna när vi vandrade in i hagen. Men stoet hade inte fölat, utan stod lugnt och betade med de andra stona. Efter en stund gick vi tillbaka till huset och la oss bredvid poolen en stund innan lunch.

Lunchen serverades kl. 13.30 och idag var det framdukat även för Francisco som gjorde oss sällskap. Grönsaker och kyckling till mig (som inte tycker om fisk) och tonfisksallad till övriga. Efter maten bjöds det på kaffe och te ute i trädgården under takterrassen vid poolen. Francisco satt ner och underhöll oss med många av hans historier och pratade varmt om mästaren Nuno Oliveira, känd som mästaren av klassisk dressyr. Francisco tränade dressyr för läromästaren Nuno Oliveira under tre år, bara några år innan mästarens bortgång. Francisco har sedan dess anammat den klassiska dressyren och öppnade en dressyrskola på Quinta do Archino och som Francisco själv sa till oss: ”I don’t do it for the riders, I do it to save the horses.” Uttalandet är verkligen värt en tankeställare.

Eftermiddagens lektioner började kl. 16.30 och jag och min vän fick återigen rida först och vi valde att rida ute i paddocken. Francisco var lite mer passiv både med instruktioner och kritik i början av lektionen och efter en stund kom Valentina (hästskötaren) med en häst åt Francisco. Francisco satt upp och började rida, mitt under våran lektion. Jag blev lite förolämpad att han bara helt ignorerade oss! Var vi så tråkiga? Eller tyckte han att vi var så bra att vi klarade oss själva? Jag hade ju betalat för att få instruktioner och hjälp från Francisco och sättet han gjorde det på… om han åtminstone sagt till innan?! Men det var ändå lite skönt att få rida runt och prova på egen hand. Jag lyckades faktiskt att samla Ramalhete till piaff och sedan passage alldeles själv. Så jag kände att mitt självförtroende växte :)

En av de andra ryttarna hade valt ett ridpaket där det ingick dressyr på förmiddagen och uteritt på eftermiddagen. Hon och Valentina skulle rida ut på en tur, men eftersom Valentina inte hittade så bra skulle Francisco köra jeep före och visa vägen. Vi andra fick åka med på flaket på jeepen. Vi passerade stona på lösdriften, följde kanten av en skog med eukalyptusträd och kom till slut fram till en övergiven, men vacker gård omgiven av gamla korkekar och lummiga skogar. En kort bit därifrån låg en sjö som vi smög ner till för att kanske få syn på fåglarna som vistades där. Både änder och storkar såg vi och några stora fiskar som var upp till ytan och lekte. Vi hoppade upp på jeepen igen, passerade den övergivna gården och Francisco körde upp för en sandig väg. Man kunde se att det regnat mycket här under våren eftersom vägen kantades av stora fåror där regnvattnet runnit och bitvis tagit med sig delar av vägen. Omkullfallna träd blockerade ibland vägen och Francisco fick då köra bredvid vägen, så det var tur att han hade jeepen. Men när han passerade ett omkullfallet träd kom jeepen för nära en djup fåra och jeepen satt verkligen fast. Hela hjulet hängde i luften och Francisco insåg snabbt att det enda sättet att få loss jeepen var att hämta en traktor och dra loss jeepen! Francisco satt upp på Valentinas häst och red tillbaka till gården för att hämta traktorn. Vi andra satt kvar vid jeepen tills Francisco och Fernando (hästskötare) kom och drog loss jeepen. Fernando körde tillbaka oss i jeepen. Vi var alla lite omtumlade efter äventyret och tyckte ändå lite synd om Francisco, eftersom det tydligen inte hörde till vanligheten att han tar ut ryttarna på ”jeepsafari”.

Middag kl. 20.30. Soppa till förrätt, någon slags gratäng till varmrätt och en super-duper-god chokladmousse till efterrätt. Efter middagen var två stycken ut på gården för en ”grodsafari”. Vi hade alla hört grodorna kväka på kvällarna och nätterna, så nu ville de ut och se om de kunde se dem. Det var mörkt när de gav sig ut och de hade svårt att se några. Men eldflugor hade de sett i alla fall.