Copyright © Bejjan888™

Upp i tid till frukosten som serverades kl. 08.00. Olika sorters bröd, frukt, ost, skinka, marmelad, kaffe, te, juice, yoghurt, müsli och mjölk. En skaplig frukost med andra ord. Klockan 09.00 var det så äntligen dags för första ridpasset. Vi samlades i stallet och väntade spänt på vem eller vilka som skulle få börja.

Ridhuset var 30x15 meter och låg vägg i vägg med stallet. De vitmålade stenväggarna gjorde att ridhuset kändes ljusare och större än det i själva verket var. På långsidan var det öppna fönster som på eftermiddagen släppte in solljuset in i ridhuset. På ena kortsidan fanns en läktare och på den andra satt tre stora speglar för ryttarna att se sig själva.

Jag var en av de som skulle rida först. En brun lusitanovalack vid namn Zip var utvald till mig. Zip’s livfulla ögon gav mig intrycket om att han hade mycket energi. Så lite nervöst satt jag upp och upptäckte till min förvåning att de tränsat Zip med pelhambett. När jag bokade ridresan stod det på arrangörens hemsida att man i början av veckan skulle få rida på vanligt tränsbett för att senare övergå till kandar. Så febrilt försökte jag hålla reda på de två tyglarna, hantera hästen och jobba med min sits. Jag kände att jag och Zip inte kom riktigt överens. Dels var det den första lektionen och min sits var allt annat än bra. Det var ju därför jag valt att rida för Francisco, för att förbättra min urdåliga sits. Sen tror jag att jag satt och spände mig lite grann och det kände Zip av och blev spänd han också. Så Francisco valde att avsluta lektionen för min del.

Han passade på att säga några sanningens ord och kanske behövde jag det… för en stund senare fick jag sitta upp och prova rida en annan häst, Ramalhete, en brun lusitanohingst som vid första anblicken såg mycket lugnare ut än Zip. Och vilken skillnad det var att rida Ramalhete. Han var lugnare och jag kunde slappna av och fokusera mer på mig och min sits. Francisco insåg också att Ramalhete var ett bättre alternativ för mig. Efter att jag travat en del, gjort skolor såsom öppna, sluta och förvänd sluta fick jag avsluta med att prova på piaff och passage. Och med hjälp av Francisco från marken lyckades jag till slut få till en riktigt bra första passage. När jag skrittade efteråt kände jag hur mycket kraft och energi jag gjort av med.

Efter att alla ridit en första lektion för Francisco, satt han själv upp på en ståtlig lusitanoskimmel och visade hur han rider. Hingsten lydde hans minsta vink och Franciscos hjälper syntes knappt. Samlad galopp, piaff och passage, allt såg så himla enkelt ut. Nu efteråt önskade jag att han hade ridit först så man hade fått se innan.

En välbehövlig lunch serverades kl. 13.30. Till mig (som inte äter fisk) blev det friterade grönsaker och ris, med äpple och apelsin till efterrätt. Jag önskade att de hade kokat riset längre, för det var alldeles för mycket tuggmotstånd. Efter lunchen valde vi ryttare att slappa vid poolen ett tag innan det blev dags för eftermiddagens ridpass. Solen sken, temperaturen låg på strax över +20°C och inte ett moln på himlen så långt ögat kunde nå. Jag var och kände på vattnet i poolen, men jag doppade bara ner fötterna från kanten… Burr! Vad kallt vattnet var. Men en i sällskapet doppade sig, det tycker jag var modigt gjort! Vi passade även på att ta en promenad på markerna omkring husen. De lummiga korkekarna kantade vägarna och bland buskarna kunde man här och där skymta en ödla springa iväg. Med respekt för eventuella ormar så höll vi oss på vägen. Vägen slingrade sig fram och vi passerade både hönshuset och grönsakslandet.

När klockan var 16.30 var det samling i stallet igen för eftermiddagens lektioner. Jag och min norska vän skulle rida tillsammans. Francisco frågade oss om vi ville rida inne i ridhuset eller ute i paddocken. Vi var båda överens om att lektionen skulle vara utomhus. Paddocken låg strax utanför stallet och höll de internationella måtten 60x20 meter. Det var lite mer utrymme att röra sig på och man slapp hela tiden hålla ett öga på var den andra ryttaren var så man inte red in i varandra. Jag fick rida Ramalhete och det kändes mycket bättre. Jag kände att jag kunde jobba med min sits på ett annat sätt nu. Francisco var väldigt mån om att man skulle ”improvissare”, alltså improvisera när man red. Ridning ett helt varv på fyrkanten utan att göra någonting var något Francisco inte gillade, utan man skulle variera sin ridning. Serpentiner, skänkelvikning på ¾-linjen, sluta och öppna på volten eller någonting för att hålla hästarna alerta, lyhörda och bjuda framåt. Förutom min sits, så kommenterade han mina händer som ibland böjs inåt och blir ”turkey neck” som Francisco kallade det… ”No turkey neck!” var en frekvent mening som jag fick höra under ridlektionen. Ridningen på eftermiddagen gick väldigt bra. Jag improviserade (enligt Franciscos order) och provade på en massa skoj som att saxa över medellinjen i förvänd sluta. Ramalhete var väldigt lyhörd för vikthjälperna och att få honom att ställa om från höger till vänster var inga problem. Alla ryttare borde någon gång i livet få rida en sådan lyhörd och fin häst. Även denna lektion avslutades med flera piaff och passage. Både jag och min norska vän fick beröm av Francisco och vi skulle få rida tillsammans i morgon igen.

När alla lektioner var avklarade var klockan närmare halv åtta och alla ryttare gick upp på rummen och duschade. Middagen serverades kl. 20.30 med soppa till förrätt, strips och kyckling+kött till huvudrätt och ugnsbakat äpple till efterrätt. Det var ju inga problem att somna efter all ansträngning som det ändå varit under dagen.