Copyright © Bejjan888™

Jag kom fram till järnvägsstationen strax efter 09.00. Tåget hade inte inkommit till perrongen ännu, så några minuters filosoferande i solen fick det bli. Solen värmde lite grann trots den blygsamma morgontemperaturen på -4°C. Det är nu man börjar tvivla på sig själv; ”Stoppade jag ner passet? Biljetterna?” Efter att ha kollat typ tre gånger att pass och biljetter är med, rullade tåget sakta in på plattformen. Väl ombord upptäcker jag till min förvåning att min förbokade fönsterplats är en gångplats. Hmm… dåligt SJ! Det hade jag faktiskt betalat för! Och när jag ändå är inne på SJ… på min biljett stod det att det var ett snabbtåg. Vad innebär det, egentligen? För vid närmare eftergranskning i tågtidtabellen så tar ett snabbtåg lika lång tid som ett vanligt InterCity-tåg på samma sträcka. Vilseledande marknadsföring?!? Och i varje vagn fanns en display som bland annat visade vilken hastighet tåget höll. Försöker SJ kompensera för alla förseningar genom att sätta upp hastighetsmätare i varje vagn och kalla tågen för snabbtåg??? Verkar så! Så trots att det var ett "snabbtåg" så tog det lika lång tid som ett vanligt Intercity-tåg att ta sig till Arlanda C.

Trots att jag var tidig ställde jag mig ändå i den korta kön till incheckningen. Jag kunde gott och väl stå ett tag eftersom jag ändå skulle bli sittandes några timmar på flyget snart. Jag insåg snabbt att det var bra jag kom tidigt eftersom kön växte på sig ganska snabbt. Efter en kvart hade kön vuxit med 40 meter. Jag kände mig rätt vilsen i kön där jag stod, omgiven av medelålders människor och deras golfbagar. De var nog nyfikna på vad jag gjorde där, utan golfbag. Jag checkade in väskan, gick genom säkerhetskontrollen och kände att det var dags för lunch. Utbudet var inte särskilt stort och 159 kr skulle de ha, men det var bland de godaste friterade klyftpotatisarna jag ätit :) Tiden flöt på ganska snabbt och jag bordade planet. Några minuter försenat lyfte planet och en 4 timmar 25 minuter lång flygtur väntade i luften. Jag tog fram mp3-spelaren och satt och slumrade, när jag plötsligt hör en massa ljud… vad nu? Ja, visst ja! Det ingick ju mat på planet! Det hade jag ju glömt. Eftersom jag ätit mat på Arlanda var jag inte särskilt hungrig, men lite mat slank det ner. Jag blev imponerad av att det var riktiga bestick i metall och inte i plast… det är sådana små detaljer som gör skillnad! Och toaletten ombord på planet var den fräschaste toaletten jag varit med om, ingen sanitär olägenhet här inte! Ett stort plus till TAP!

Till slut landade planet på Lisbon Portela Airport. Jag var så less på att flyga den sista timmen så att jag höll på att krevera. Så jag gick snabbt av planet och skyndade mig iväg för att hämta bagageväskan. Taxiföraren Oscar och min norska vän väntade på mig vid Official Meeting Point. Oscar talade inte så mycket engelska. Men franska var han bättre på. Som tur var kunde min kompis (som bott i Frankrike en period) franska och fick sköta kommunikationen med honom. Så började en cirka 40 minuter lång resa mot Quinta do Archino, där vi skulle bo en vecka framåt.

Quinta do Archino ligger strax utanför staden Ota, i Alenquer, och har gått i arv i mer än 300 år. Gården är vackert beläget i en lugn och orörd natur av korkekar, Eukalyptus- och Pinjeträd, omgärdat av stilla vattendrag kantade med bambu. I över 30 år har D.Francisco de Bragança fött upp och tränat Lusitanohästar och tränade klassisk dressyr för mästaren Nuno Oliveira. Sedan 2003 har Francisco tagit emot elever hemma på sin gård Quinta do Archino och undervisat klassisk dressyr för såväl motionsryttaren som Grand Prix-ryttaren.

Vi kom fram till gården vid kl. 19.30 på kvällen och blev varmt mottagna av Maria (Franciscos fru) och deras kokerska. Vi blev visade runt i gästhuset, där gårdens gäster bor och vandrade sedan vidare mot stallet. Vi fick veta att de andra fyra gästerna redan anlänt och att de var från Sverige. En trevlig överraskning! Stallgången var täckt med en plastmatta med noppor på och var väl sopad. Vi såg en liten man, Fernando, som sköter stall och tar hand om hästarna. Hingstarna (och några valacker) stod inne i boxarna längs stallgången och mumsade på sitt hö. Varje box hade ett fönster, så att hästarna kunde se ut. Vi gick in i sadelkammaren och Francisco pratade varmt om den portugisiska sadeln och hur man enkelt lär sig den korrekta sitsen. Kanske skulle vi få prova på att rida i en sådan sadel?

Vi gick ut i stallet igen och Francisco presenterade hästarna i tur och ordning och berättade om deras styrkor och svagheter. Han avslutade sin rundvandring med att det är viktigt att våga tro på sig själv, tro att man kan och att ha ”open mind”. Plötsligt frågade Francisco oss om vi trodde att han var fullärd. Nej, tänkte jag i mitt stilla sinne. Han förklarade att det är som en pyramid som blir smalare och smalare men aldrig tar slut… för ingen är fullärd! Inte ens han själv. Alla sex ryttare gick tillbaka till gästhuset och inväntade middagen som serverades kl. 20.30. Under middagen hann vi bekanta oss mer med varandra och det kändes redan första dagen att vi skulle komma bra överens, allihop :) En trerätters middag serverades av kokerskan och ett lokalt tillverkat vin serverades. Jag och min norska vän gick och la oss vid kl. 22.30.