Copyright © Bejjan888™

Söker man en annorlunda upplevelse ska man besöka Stora Karlsö, med en minnesvärd natur, rikt fågelliv, blommande alvarängar tillsammans med en rik historia.

Ön ligger drygt 6 km sydväst om Gotland och nås med färja från Klintehamn. Färjan M/S Stora Karlsö började trafikera sträckan 1999 och en enkel resa tar ungefär 30 minuter. Det totala passagerarantalet är normalt 120 stycken, men nu i Coronatider är antalet betydligt mindre. Och bilen? Ja, den får man lämna kvar på parkeringen i Klintehamn.

Det tog drygt 40 minuter att köra från Visby till Klintehamn. När jag kom fram till kajen var incheckningen redan öppen och jag fick min biljett med bestämd sittplats. Detta givetvis pga. Covid-19. Ju närmare avgång desto fler personer dykte upp.

Båten låg redan inne i hamnen och personalen förberedde för dagens första tur. Tio minuter innan avgång fick vi gå ombord. Jag hade sittplats i båtens färdriktning, tack och lov. Men jag hade garderat mig med en åksjuketablett i god tid innan. Sjösjuka ska inte få förstöra min dag på Stora Karlsö. Kl. 09.30 lämnade vi Klintehamn. Det var lugnt på havet och båtresan var behaglig. Vi passerade Lilla Karlsö längs vägen. Det finns möjlighet att besöka Lilla Karlsö, med guidning. Detta bokas separat, samt båtresa ut dit. Det finns ingen matservering, så matsäck är ett måste. Det går att övernatta i ett mindre hus om man vill.

Badvik i Norderhamn, Stora Karlsö

Segelbåtar i Norderhamn, Stora Karlsö

När vi kommit iland på Stora Karlsö var det samling direkt vid flaggstången i Norderhamn. Tillsynsmannen Torbjörn hälsade oss välkomna och gick igenom dagen vad som skulle hända. Ville man beställa mat i öns enda restaurangen, var man tvungen att göra det innan guidningen började. Jag beställde KIDDO Menyn – Pannkaka (såklart).

Guidningen började kl. 10.45. Vi fick dela upp oss i två grupper med varsin guide. Jag hamnade i Fridas grupp. En jättetrevlig tjej som pratade riktig gotländska. Det var en fröjd att lyssna på henne. Hon började med att berätta om öns historia.

Stora Karlsö har en unik historia och spår från äldsta stenåldern till nutid. För 9000 år sedan nyttjade säljägare ön för jakt och många lämningar (runt 4 ton) från stenåldern har hittats i stora grottan Stora Förvar. Även tidiga lämningar av Gotlandsruss har hittats. Frida menade att det är de äldsta som hittats av russet och att den kanske borde heta Stora Karlsö-russet istället. Men frågan är om inte Gotlandsrusset togs till ön via båt? Jag tror inte att russet uppstått på ön av sig själv. Under medeltiden pågick stenbrytning på den södra delen av ön av den så kallade ”Karlsömarmorn”, som var rosafärgad och eftertraktad till de gotländska kyrkbyggena. Även om det var runt 800 år sedan brytningen upphörde, ligger stenbrotten kvar – orörda – precis som när de sista stenarbetarna gick därifrån.

Raukporten Hesselby läde

Vi fortsatte vandringen en bit uppför och kom till en stor raukport. Hesselby läde kallas den. Det sägs att om man går genom denna port – åt rätt håll, en viss tidpunkt på dagen – så blir man 10 år yngre. Går man åt ”fel” håll, så blir man 10 år äldre. Nja, jag kände mig varken yngre eller äldre bara av att gå igenom porten. Ingen annan i gruppen heller ;)

Igenvuxen terräng, Stora Karlsö

Gruppen vandrade vidare och kom upp på den platta höjd som Stora Karlsö i huvudsak består utav. Ön är en platt klippa helt enkelt. Härifrån såg man i princip hela ön i 360° panoramavy. Frida pekade bort och undrade om vi så det högre trädet långt där borta? Ja typ, ish, tänkte jag. Det fanns några träd att välja på, men ett verkade en aningens högre än de andra. Trädet står högst uppe på ett stenröse och omtalades av Carl von Linné redan år 1741, under sin Öland- och Gotlandsresa.

I sin bok, beskriver han ett bronsåldersröse med ett ensamt träd som ligger högst upp på Röisu haid (tillika Stora Karlsö’s högsta punkt på 51,6 meter över havet). Trädet, som är en ask, fick sedermera namnet Linnés ask. Asken torde vara mycket gammal då den inte vuxit sig större sedan dess. Asken tros ha slagit rot i röset under senare delen av 1500-talet. Frida berättade att trädet, pga. röta, har huggits ur och fyllts med cement. Trots detta verkar det trivas bra på sin stenhög, även om trädet inte växer sig större. Hmm, ja ja. Blir det tid över efter lunch kanske jag hinner gå dit och se lite närmare på trädet.

Flatt terräng, Stora Karlsö

Vi följde efter Frida en bit till som berättade om fårens betydelse för Stora Karlsö. Fåren har haft stor betydelse för landskapet på Stora Karlsö och redan för 6000 år sedan (yngre stenåldern) betade fåren på öns hedmarker. Men år 1887 införde Jagt och Djurskyddsföreningen AB harjakt och konkurrensen om gräset gjorde att fåren flyttades från ön. Man planterade också träd och buskar på ön som stärkte växtligheten samtidigt som alkfåglarna hämtade sig allt mer. Under drygt hundra år hade ön växt igen och de öppna hedmarkerna med orkidéer var igenväxta med buskar och slån. Så 1995, efter 108 år, påbörjades röjning av Stora Karlsö och delar av ön införde fårbete igen. De betesgynnande blommorna och orkidéerna växer åter på större delen av ön på de öppna hedmarkerna.

Sillgrisslor på klippkanterna

Vi vandrade vidare till klipporna där Sillgrisslorna håller till. Det finns en inhägnad utkiksplats som vi fick stå och kolla på dem. Frida berättade entusiastiskt om Sillgrisslornas liv här på ön. Sillgrisslorna lever med samma partner i stora kolonier. De kommer till Stora Karlsö för att häcka i maj. Både honan och hanen turas om att ruva ägget och prata med sin ”unge”. Ägget är päronformat så att det inte kan rulla ner från klippavsatserna.

Efter 4 veckor kläcks ägget. Ungen blir kvar på klippavsatsen och matas med sill och strömming av sina föräldrar i ytterligare 4 veckor. Sedan är det dags för ungen att ”lämna” boet. Hanen flyger ner till havet och lägger sig i vågornas guppande och lockar på sin unge. Ungen känner igen sin pappas ”röst” sedan äggstadiet. Honan flyger fram och tillbaka mellan boet och vattnet för att visa ungen hur den ska göra. När ungen fattat nog med mod, kastar den sig ut för klippan och faller handlöst 30–40 meter rakt ner mot marken. All fet fisk som föräldrarna matat ungen med under 4 veckors tid har lagrats som en fettkudde frampå bröstet och under magen. Denna ”air-bag” skyddar nu ungen från en annars säker död. Tack vare fettdepån så är det endast 1 % av ungarna som faktiskt dör efter att ha kastat sig ut från klipporna. Ungen hittar sedan ut till vattnet och sin pappa, med hjälp av pappans lockande. Ungen och pappan simmar sedan vidare söderut för att övervintra i Polen. Mamman stannar kvar i ytterligare 4 veckor och vaktar boplatsen, innan hon gör samma resa till Polen och hittar ”sin” hane igen.

Under 2020, första sommaren under Coronapandemin, stoppades alla resor till och från Stora Karlsö med turister. Man kanske kan tro att det skulle gynna Sillgrisslorna ännu mer, att inte bli störda av nyfikna turister. Men tvärtom! Avsaknaden av människor i rörelse kring klipporna där Sillgrisslorna häckar bidrog till en mindre koloni under 2020 än vanligt, vilket man inte sett tidigare. Detta då havsörnarna såg sin chans och skrämde grisslorna. Så när man tog beslutet att tillåta turister igen under sommaren 2021, har storleken på kolonin uppgått till det normala igen. Fascinerande!

Höjden som ungen faller ner

Normalt sett så sker grisslehoppningen i slutet av juni, d.v.s. jag borde ha fått se den. Men i år kom fåglarna två veckor senare på grund av kyligt väder. Så tyvärr, fast jag bokat biljetter under den optimala tiden för grisslehoppningen, så missade jag den…

Stora Karlsö Fyr

Vi promenerade vidare och kom fram till fyren. Efter alla förlisningar genom historien, bl.a. Valdemar Atterdags skepp år 1361, så byggdes till slut en fyr på Stora Karlsö som stod klar år 1887. Fyren är 18 meter hög och byggd av kalksten från ön. Stora Karlsö fick därmed en bofast befolkning, om än endast fyra familjer. Så sent som 1974 drogs el ut till ön, varvid fyren kunde automatiseras. Fyren ägs av Sjöfartsverket, men Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB hyr byggnaden. Drygt femtio år senare byggdes en fyrvaktarbostad, som idag är ombyggt till vandrarhem med 40-tal sovplatser och 10 sovplatser i själva fyren. Så det finns alltså övernattningsmöjlighet för den som vill sova över på ön. Det kan nog vara en upplevelse i sig. Men jag tror jag skulle känna mig ganska rastlös. För det finns verkligen inte mycket att göra på ön förutom att besöka restaurangen samt bada på anvisade platser. Större delen av kustområdet runtom ön är ett skyddat fågelreservat med tillträdesförbud under mars till augusti. En dagstur räcker gott för att se ön.

Nu vandrade vi ner mot Hien och Norderhamn igen. Vi passerade några av de kvarvarande fiskebodarna. Det goda fisket bidrog till att Stora Karlsö var en välbesökt ö under 1800-talet och på norra delen av ön fanns ett stort fiskeläge med ett 80-tal fiskebodar. Endast två av dessa finns kvar idag. Under senare delen av 1800-talet bedrevs en aggressiv fågeljakt och avbetning på Stora Karlsö. Jakten bedrevs för nöjes skull och pågick även under häckningssäsongen, även deras bon plundrades på ägg för att äta. Tack vare Willy Wörner, mannen bakom Karlsö Jagt- och Djurskyddsförening AB, räddades sillgrisslorna från en annars säker utrotning under 1880-talet. Willy finansierade detta genom att erbjuda välbärgat folk att köpa aktier i ett djur- och naturskyddssyfte. Till slut hade Willy Wörner lyckats köpa upp all mark på Stora Karlsö som därmed blev det näst äldsta naturskyddsområdet i världen (efter Yellowstone National Park i USA).

Pannkaka till lunch - MUMS!

Tillbaka i Norderhamn gick jag direkt till restaurangen och den väntande pannkakan. Jag var så hungrig! Och pannkaka är aldrig fel.

Stora Förvar

Efter lunchen begav jag mig, på egen hand, till grottan Stora Förvar...

Linnés Ask

... och Linnés Ssk. Det var inte många av de andra som gjorde detta, så jag kunde går och fota lite som jag ville. Det var soligt och varmt.

Flack terräng på Stora Karlsö

Vy mot Lilla Karlsö

Inte mycket träd som kan ge skugga när man väl kommer upp på platån. Och det var knappt någon vind och kom det någon vindpust så var den varm. Tillbaka i Norderhamn hittade jag en bänk i skuggan och vilade innan båten dök upp, som skulle ta oss tillbaka till Klintehamn. Det gällde att inte missa båten kl. 15.00, för det fanns liksom inte fler avgångar att välja på. Då får man vackert sova över på ön och ta färjan dagen efter. Båtresan tillbaka till Klintehamn var mer skumpig.

Trött som man var lyckades jag ändå slumra till några gånger. Väl iland, gick jag till bilen. Det var kokhett när jag öppnade dörren. Öppnade dörrarna för att vädra ut den hemska värmen. När jag närmade mig Visby igen blev trafiken mer intensiv och jag insåg att jag fastnat i rusningstrafiken. Nåja, jag hade ingenting att passa i alla fall. Det var tvunget att bli en tidig kväll på grund av gryningsritten imorgon bitti, eller snarare i natt.