Copyright © Bejjan888™

Har man väl tagit sig till Gotland – måste man besöka Fårö!

Det är Sveriges åttonde största ö med sina 114 kvadratkilometer. Endast ett 500-tal personer bor permanent på Fårö, men under sommarmånaderna kan antalet besökande nå omkring 10 000. Idag är turismen tillsammans med jordbruket den viktigaste näringen på Fårö. Det finns ingen bro mellan Gotland och Fårö, så för att besöka Fårö måste man ta en av vägfärjorna över Fårösundsleden, vilket är gratis. Vid högsäsong opererar flera färjor sträckan Fårösund – Fårö, tur och retur, med en kapacitet på ca 50 bilar per färja och avgångar upp till var 10 minut (endast under högsäsong).
För en optimal upplevelse bör man planera sin resa till Fårö, i alla fall vid högsäsong (juli och augusti) om man vill undvika köer till färjan eller folksamlingar vid raukarna eller de andra sevärdheter. Är det långa köer kan man få vänta i upp till 1 timme och 30 minuter bara för att få köra ombord på vägfärjan. Eftersom jag avskyr köer, planerade jag att hinna med en tidig färja och lämnade Visby några minuter efter sju på morgonen. Det tog drygt 45 minuter att köra till Fårösund, vilket gjorde att jag hann med 08.00-färjan över och behövde inte vänta i någon kö – what so ever.

På vägfärjan

Båtturen tog inte ens 10 minuter. Ett tips för den som vill besöka Ryssnäs Naturreservat så är det bäst att göra det direkt efter man kommit iland vid Broa. Anledningen är att avfarten till naturreservatet ligger väldigt nära färjan och skulle man vilja besöka reservatet under dagen, finns risken att bilkön till vägfärjan hindrar framkomligheten. Så Ryssnäs Naturreservat – direkt efter färjan alltså!

Vägen till Ryssnäs Naturreservat

Jag svängde av vägen in på en smal asfalterad väg. Efter drygt en kilometer övergick vägen till en gråvit grusväg – klassisk syn på Fårö. Med hjälp av små skyltar lyckades jag slingra mig fram på grusvägarna till parkeringen vid Ryssnäs Naturreservat.

Lambgift

Det första som fångar ens blick är ett av alla urgulliga gotländska fårhus, s.k. Lambgift, som förvarar foder på loftet. Lambgiften fungerar också som skydd från regn, snö och vind åt lammen som går ute året om.

Engelska kyrkogården

Går man förbi fårhuset kommer man snart till den Engelska kyrkogården omges av granitblock sammanlänkade med kedjor. Ett tjugotal personer finns begravda här, bland annat överstelöjtnant Hannant från den engelska marinkåren. Alla som är begravda här avled av kolera år 1854 under Krimkriget (1853–1856). På gravstenarna (minnesstenarna?) börjar texten försvinna, men ordet kolera är ännu läsligt. Ryssnäs är trots detta ett vackert område med unik natur, klapperstenstränder och alvarmark. Är man intresserad av fåglar är detta stället att besöka.

Ryssnäs Naturreservat

Får vid Ryssnäs Naturreservat

Jag vandrade längs den steniga stranden och träffade på tre får som lyckats hitta något att beta, bland stenarna.

Ryssnäs Naturreservat

Lite längre bort fanns ett litet område med raukar som blev ett ypperligt tillfälle för lite foton och eftertanke. Man kan lätt tro att Fårö fått sitt namn efter just fåren som betar här, men icke. Får heter faktiskt lamb på gotländska. Redan på 1300-talet omtalades ön som Farøø, och ett århundrade senare omnämns ön som Faroyna. Så namnet Fårö är bildat av orden far, som i farvatten, och ö. Fårö skiljer sig från det bördiga Gotland med sin flacka karga natur, bestående av mestadels morän. Fårö är princip en enda kalkstensklippa och öns karaktäristiska landskapsbild består av låga vindpinade tallskogar, träsk, myrar och raukar formade av naturens krafter. Hmm, tänker du nu. Träsk? Jo, för insjöar heter faktiskt träsk på gotländska. Östra Fårö består av finkornig sand medan västra Fårö har karga hällmarker, raukar, odlad mark och grunda sjöar. För den badsugne finns Sudersand, ett semesterparadis med långgrund havsvik.

Fårö Kyrka

Jag gick tillbaka till bilen och körde samma väg tillbaka mot Broa, och satte sedan kurs mot Fårö Kyrka. Fårö kyrka ligger geografiskt sett nästan mitt på Fårö, invid stora vägen som går mellan Broa och Fårö Fyr. Medan Gotland är känt för sina välbevarade medeltidskyrkor är Fårö kyrka en kyrka som förändrats sedan uppförandet i början av 1300 talet. Vid 1700-talets mitt, slog blixten ned och skadade kyrktornet så pass mycket att ett nytt behövde byggas. När Fårös befolkning ökade under mitten att 1800 talet byggdes kyrkan ut med tvärskepp åt både norr och söder. En av de kanske mest välbesökta gravarna på Fårö kyrkas kyrkogård är nog platsen där Ingemar Bergman vilar sedan sin död år 2007.

Efter att ha fotat kyrkan och studerat kartan en extra gång, styrde jag mot Gamla Hamn. Gamla Hamn är ett välbesökt naturreservat på nordvästra Fårö som inrättades år 1930. Här finns inte bara fornlämningar, det finns även gott om raukar framför allt vid klippudden i södra änden av Lautervik.
För att ta sig till parkeringen intill Gamla Hamn måste man köra längs en mycket smal grusväg. Det kändes smalt fast jag körde själv längs vägen. Eftersom Gamla Hamn ändå är ett mycket populärt besöksmål, kanske man kunde få önska lite bättre vägförhållanden? Det var gropigt och slingrigt och platser för att kunna möta en annan bil var få. Det var bara tur att jag inte mötte en bred husbil eller så.

Gamla Hamn

När man kommit fram till parkeringen måste man gå ca 500 meter för att ta sig ut till själva raukområdet. Stigen började i skuggig skog och gick förbi ett klapperstensområde med gravfält som troligen uppfördes under vikingatiden. Under denna tid låg här en hamn, därav namnet Gamla Hamn. Öster om gravfältet kan man idag se en liten vattensamling innanför skogsbrynet, där hamnen en gång var. Landhöjningen genom århundradena har höjt inloppet till hamnen över vattenlinjen och man uppskattar att detta inträffade redan på 1300-talet.

Resterna från S:t Olofs kyrka

Söder om den gamla hamnen kan man se ruiner av ett kapell och dess kyrkogård med ytliga stenkistor. Kapellet tros ha härstammat från 1000 talet under den tid då Olof den heliges besökte Gotland, varför kapellet kallas för S:t Olofs kyrka.

Klapperstenstrand vid Gamla Hamn

När jag kom ut på stenstranden så fanns raukarna i sikte. Solen var obarmhärtig där den lyste högt uppe på den blå himlen. Så varmt. Så ljust. Även om det blåste lite ute till havs, var det lugnt och vindstilla här. Det fanns en hel del raukar, men den som stack ut var såklart Fårös mest berömda rauk, Kaffepannan. Eller Hunden. Eller Sankt Oles Port. Kärt barn har många namn. De är alla namn på en och samma rauk.

Rauken Kaffepannan, även kallad Hunden

Ett tips för att undvika att trängsel med den värsta skaran av besökare kan man besöka raukarna vid två tillfällen; tidigt på morgonen eller en stund innan solnedgången. Att se solen gå ner bakom raukarna ståendes ute i havet lär vara magiskt. Efter en del fotograferande, gick jag tillbaka till bilen. Jag körde tillbaka på samma ensliga och oländiga väg jag en gång kommit på. Fortsatte sedan, på behaglig asfalterad väg, norrut mot nästa naturreservat – Digerhuvud.

Digerhuvuds Naturreservat ligger, även detta, längs Fårös nordvästra kust. Reservatet sträcker sig 3,5 km från Lauterhorn i söder till Helgumannens fiskeläge i norr. Digerhuvuds olika områden nås lätt tack vare bilvägen genom reservatet. Som Sveriges största raukområde är det ofta mycket besökare just här. Det finns flertalet anvisade parkeringsplatser som man kan stanna till vid. Men jag var ute efter de mest kända raukarna och platserna, varför jag fortsatte köra en bra bit in i reservatet. Det finns hundratals raukar, allt från en till åtta meter höga raukar finns att beskåda, bestiga eller bara njuta av. Ute till havs står de yttersta raukarna som fortfarande formas av havets vågor, om än sakta.

Längs vägen började det bli allt mer bilar och folk. Men som tur var, var det inte lika mycket folk vid mitt första stopp– Helgumannens Fiskeläge. På Fårö, liksom resten av Gotland, finns mängder av fiskelägen. Kanske är Helgumannen det mest berömda fiskeläget? Det var i alla fall Fårös mest betydande fiskeläge under 1700-talet och fram till 1900-talet och är det bäst bevarade.

Helgumannens Fiskeläge

Har man tur, som jag, att få uppleva dessa gamla bodar när det är folktomt, är nästan magiskt. Stilla. Tyst. Bara vågorna som rullar in mot stenstranden. Jag tog en promenad ner till fiskeläget.

Helgumannens Fiskeläge

Bodarna ligger tätt och är byggda i trä och tak av trä eller spån, alternativt staplad sten. Än i dag ska fiskelägets egna brunn finnas kvar med källvatten från berget, och det ska finnas gott om vatten sägs det.

Det har funnits mängder historier om personer som fiskade här, tyvärr har många glömts bort eller helt enkelt inte skrivits ned. Om personen var bördig från enklare släkt har legenden helt enkelt inte dokumenterats. Men undantag finns så som Båta-Bol, eller Bodilla Jacobsdotter som hon egentligen hette. Bodilla föddes 1765 vid gården Båta. Eric Fröberg har i boken ”Saga och sägnen från Fårö” beskrivit Båta-Bol enligt följande: ”En riktig vikingadotter var hon, en verklig kämpagestalt, stor och stark som en karl, guldhårig och rödkindad och med en kraftig örnnäsa emellan ett par blåa ögon.”

Historien menar att hon var ogift och barnlös, vilket inte stämmer. År 1789 födde hon en son utanför äktenskapet. Fadern var okänd vilket var katastrofalt för en bonddotter på den tiden. Men hon gifte sig 1791 med en änkeman vid namn Hans Mulen. Han var vid tiden för giftermålet 66 år gammal, f.d. båtsman, överlevt två fruar och hade sedan tidigare två barn som var äldre än Bodilla själv. Bodilla var 26 år när äktenskapet ingicks och torde snarare ha varit ett sätt för henne att överleva än av ren kärlek. Maken dog av ett slaganfall året därpå och Bodilla var åter ensam. Hon flyttade hem till föräldrarna igen, men lät bygga ett hus ute på gårdsplanen för att bo tillsammans med sonen. Man kan ju bara spekulera, men Bodilla var nog lite av en börda för familjen med sin oäkting till son. Med åren blev hon allt mer självständig, orädd och gick sin egen väg. Hon fogade sig inte och betedde sig inte som en kvinna i hennes situation borde göra, utan visade för folk omkring sig att hon kunde försörja sig själv.

Bodilla skaffade sig en båt och gick de 7 kilometrarna till Helgumannens fiskeläge för att fiska och som enda kvinna i fiskeläget kom hon ofta på kant med männen. Men som karsk och självständig kvinna hon var, fick de ångra sina handlingar. Fisken bar hon hem och seglade till Visby för att sälja sin fisk. Bodillas son, Lars Boberg, gifte sig så småningom och fick två barn, en son och en dotter. Bodilla levde ett hårt liv men blev trots allt 79 år gammal.

Tillbaka i bilen, fortsatte jag mot nästa naturreservat – Langhammars. En smalare asfalterad väg slingrade sig fram genom det karga landskapet med vindpinade träd och buskar. Jag ställde bilen på den anvisade parkeringsplatsen och gick ner mot klapperstenstranden. Raukarna fångade ens blick direkt. Ståtliga, en del upp till 8 meter höga, stoltserade de längs stranden och en del ute till havs.

Rauk vid Langhammars

En av de kanske mest fotade raukarna av de alla, är den som kan liknas med en sur gubbe. Eller vad säger du?

Nu var klockan slagen lunch, och jag behövde hitta någon restaurang att äta. Även om jag mumsat på medhavd matsäck under förmiddagen, så var jag verkligen hungrig nu. Man ska komma ihåg att det finns inga städer på Fårö – bara byar. En mataffär finns i byn Eke. Störst chans att hitta någon restaurang är intill semesteranläggningen Sudersand. Med hjälp av vägskyltar tog jag mig till Ebbas Mat & Kaffe, där de serverade lunch. En välbehövlig Pasta och Köttfärssås fick det bli. Efter en minipaus bar det iväg mot nordost och Fårö Fyr.

Fårö Fyr

Fyren står på Fårös nordöstra udde, Holmudden, och varnar för de förrädiska sandbankarna i norr mellan Fårö och Gotska Sandön. Fyren invigdes 21 oktober 1847 och drygt 100 år senare drogs elektricitet in i Fårö fyr, samma veva som tornet målades vitt. Idag ägs och sköts fyren av Sjöfartsverket och fyren är fortfarande i drift. Fårö fyr var tidigare stängt område, men är idag öppet för allmänheten och en fin plats för utflykter. Det många kanske inte tänker på är att vid Fårö fyr är det faktiskt närmare till Baltikum än det svenska fastlandet. Tänk på den!

Väl framme på parkeringen visade det sig kosta 30 kr att parkera bilen. Dyrt kan tyckas, jag som bara skulle titta på fyren. Men jag kan tänka mig att de drar in en rejäl slant varje dag, då det finns två populära badstränder i närheten; Norsta Auren och Skalasands sandstrand. En stig ledde fram till fyren och den steniga stranden nedanför. Havsvindarna svalkade gott i den annars varma luften. Efter ett par bilder gick jag åter till bilen. Jaha lite känslan av – been there, done that! Nu hade jag bara två stopp kvar, på min noga planerade Fårötripp. Avaeken och sist men inte minst Ulla Hau.

Morfar, mamma, jag och min syster var till Gotland 1996. Det är länge sedan och jag kommer inte ihåg mycket från den resan. Jag har halvsuddiga fotografier i ett gammalt album och, även om jag inte minns, så var jag på Fårö då. Fotobevis med Avaeken finns.

Avaeken

Så, alltså. Några kilometer öster om Sudersand står en mycket gammal ek. Som besökare är man välkommen till fots att beskåda eken, trots att den står på privat mark. Ingen vet exakt hur gammal den är, den skulle kunna vara 1000 år gammal. Carl von Linné skriver om Avaeken i sin Gotlandsresa 1741, där han svalkade sig i skuggan undan den brännande hettan. Det är en enorm ek och själva stammen mäter ca 6,4 meter i omkrets. Det sägs att Avaeken blev uthuggen inuti under 1960-talet och därefter fylld med betong. Grenarna stöttas med en metallkonstruktion och dräneringsrör förhindrar röta. Men att hitta någon tillförlitlig källa för denna information är svårt, så denna information får tas med en nypa salt. Även om det ”bara” var ett träd, var det ändå viktigt för mig att besöka, med tanke på fotobeviset. Kul att ha och jämföra med liksom.

Från Avaeken var det inte långt till Ulla Hau – det sista stoppet. Ulla Hau är ett stort skogbevuxet sandområde. Det är ett stort flygsandsfält bestående av fältspat och kvartsspat. Ulla Hau, Gotlands mini-Sahara, är en ca 300 m bred sanddyn som sedan 1966 är ett naturreservat och ligger på Avanäset i nordöstra Fårö. Sanddynen omsluter en bred sandslätt som med hjälp av vinden byggt upp den omgivande hästskoformade sanddyn som vi idag kallar Ulla Hau. Ulla Hau började bildas så sent som under 1700-talet och ses därför som ett ungt flygsandsfält. Sanddynen rörde sig då med ca 3 meter per år, så under 1800-talet planterades träd och sandrör (gräs) för att sakta ner dynens förflyttning. Planteringarna gav god effekt och i början av 1900-talet hade sanddynen slutat röra sig framåt. Ulla Hau är idag till största delen bevuxet med vindpinad tall. Till skillnad från övriga Fårö, finns här ingen kalk.

Ulla Hau

Det var ett mycket vackert område, med kritvita sanddyner omgivna av tallar. Men temperaturen var minst sagt olidlig, d.v.s. mycket stekande hett och vindstilla, och sanden gjorde det inte svalare direkt. Stod man inte direkt i skuggan av ett träd, så fullkomligt rann det svett. Men vad gör man inte för att få en extra bild eller två, till bloggen?
När jag kom tillbaka till bilen var jag oerhört lycklig över att slå igång AC:n. Det svalkade skönt efter den savannliknande tur jag just gjort. Jag kände mig klar med Fårö för denna gång. Sudersand får bli en annan gång. Jag är ingen bad och strandmänniska och kände att folkmassan som troligtvis höll till där just idag, i det fina varma vädret, klarar jag mig utan nu i dessa pandemitider.

Vägfärja tillbaka igen

Nu styrde jag min kosa mot Broa och vägfärjan igen, för att ta mig tillbaka till Gotland. När jag kom fram till färjeläget missade jag färjan precis, men nästa färja skulle avgå om ca 10 minuter, så det gjorde ingenting.
Väl tillbaka i Fårösund började jag min återfärd mot Visby längs väg 148. Längs denna väg radar de historiska kyrkorna upp sig likt ett pärlband, så jag var tvungen att stanna till vid några av dessa.

Av de runt 100 kyrkor som byggdes på Gotland under sen vikingatid/tidig medeltid, finns 92 stycken kvar idag som fortfarande är verksamma, en i varje socken. Gotland är därmed Sveriges mest kyrkotäta kommun och det är mindre än 10 minuters bilkörning mellan två kyrkor. Varför så många kyrkor byggdes på ön är det ingen som vet.

Anledningen att alla kyrkorna byggdes ska, enligt Gutasagan, vara: ”þy et menn gierþu sir kirchiur at mairu maki”. Ordet ”maki” översätts till bekvämlighet. Var det flera gårdar som ansåg att det var för långt till kyrkan, gick de ihop och byggde sin egen. Uppskattningsvis behövdes 10–15 gårdar för att bygga en kyrka, förse präst med hus och mark samt betala tionde till kyrkan. Tionde var dåtidens skatt till kyrkan, som motsvarade 1/10 av gårdens produktion och betalades ofta i form av produkter från gården.

Bunge Kyrka

Första kyrkan som dyker upp i Fårösund är Bunge Kyrka. Bunge Kyrka är en av få krigskyrkor på ön. Den medeltida kyrkans torn är krenelerat, dvs har skottgluggar högst upp, likaså har dess omgivande stenmur flera skottgluggar.

Rute Kyrka

Efter en kort bilfärd ankommer man Rute Kyrka. Kyrkan uppfördes av byggmästaren Lafrans Botvidarson under 1200-talet.

Lärbro Kyrka

Lärbro Kyrka

Tredje kyrkan i ordningen är Lärbro Kyrka. Kyrkan är från 1300-talet och har ett unikt åttkantigt torn. Tornet har dock varit högre än det är idag. På grund av den kraftiga stormen år 1522, förstördes högsta delen av tornet och man var tvungen att ta ner den översta våningen. Försvarstornet väster om kyrkan är från 1100-talet och fungerar idag som ett klocktorn.

Tingstäde Kyrka

Fjärde kyrkan längs väg 148 är Tingstäde Kyrka. Den uppfördes under mitten av 1200-talet och fram till 1300-talet med tydliga romanska influenser och är en av de största kyrkorna på Gotlands landsbygd. Tack vare sitt 55 meter höga torn syns tornet på långt håll och har en gång i tiden fungerat som sjömärke. Detta trots att kyrkan ligger 1 mil från närmsta kust. Tingstäde kyrka fungerade under en tid som en av Gotlands tre asylkyrkor. En dråpare kunde få skydd under 40 dagar medan offrets och gärningsmannens släkter gjorde upp om en förlikning samt bötesbeloppets storlek. Asylkyrkorna tros ha uppkommit för att undvika vedergällningar på ön.

Bro Kyrka

Den sista anhalten fick bli den medeltida Bro Kyrka och kanske den mest intressanta. Kyrkan uppfördes under 1100-talet i romansk stil. Därtill har både kor och långhus byggts till i unggotisk respektive höggotisk stil. Under medeltiden var Bro Kyrka en pilgrimskyrka, då det fanns en flisa av Kristi Kors.

Bildsten i kyrkväggen, Bro Kyrka

Inmurad i kyrkans södervägg finns en bildsten som är daterad till runt 500 efter Kristus. Stenen har dock lagts på sidan, för att lättare passa in i kyrkans vägg. Dess motiv har gett upphov till otaliga teorier om vad dess symboler betyder. Virvelhjulet skulle kunna stå för solen, månen, livet eller kanske döden? Under medeltiden var Bro kyrka en berömd offerkyrka och sägs vara byggd ovanpå en gammal kultplats. Med tanke på sin roll som offerkyrka, skulle bildstenens virvlar kunna vara sköldar som skydd från det onda?

Runsten, Bro Kyrka

Men allra mest imponerade är väl de bildstenar från 400-talet som finns i kyrkans två kamrar.

Inne i Bro Kyrka

Inne i kyrkan finns magnifika målningar på väggar och i tak.

Efter en hektisk dag på Fårö, var det skönt att komma till lägenheten och pyssla om mina marsvinsflickor och äta lite. Klockan var trots allt inte så mycket när jag var färdig med mina sysslor, så det fick bli en kvällspromenad idag igen. Tog på mig skorna och solhatten och vandrade ner till Österport. Men istället för att ta höger, som igår, tog jag vänster och kom efter en stund fram till Skolporten.

Skolporten

Porten togs inte upp förrän år 1891, då en ny folkskola byggdes utanför muren och porten fick därför passande namnet Skolporten. Namnet håller än idag då porten passeras dagligen av innerstadens skolbarn.

Jag fortsatte en bit till längs muren och kom fram till Kajsartornet och Kajsarporten, men mer om detta torn senare i bloggen. Här passerade jag in genom porten och gick västerut ner mot hamnen.

Modell av Visborg slott

Här finns en modell byggd av Visborg slott, som det en gång var byggt. Erik av Pommern, Kalmarunionens kung, påbörjade bygget i början av 1400-talet. Efter att ha blivit avsatt som kung, bosatte sig Erik på Visborg slott och bedrev sjöröveri i 12 år. Visborg var efter det ett av Östersjöns starkaste fästen. Danskarna ockuperade Visborg under slutet av 1670-talet, men valde att sprängdes slottet när de insåg att slaget var förlorat – allt för att inte ge fienden Sverige ett fullt krigsutrustat slott. Den kvarvarande ruinen användes under nästkommande tre decennier för kalkbränning och återuppbyggnad av Stockholm slott.

Rester från Visborg slott

Idag finns endast en liten del kvar av Visborg slott kvar. Det är ingenting som man bara råkar gå på, utan jag fick verkligen leta för att hitta det. Det ligger undangömt under stora träd, yviga buskar och högt gräs. Men det finns där för den som vill hitta det.

Visby fängelse, "Sjumastarn", idag ett vandrarhem

Alldeles intill den återstående ruinen av Visborg slott, ligger Visby Fängelse. Fängelset byggdes år 1857 och togs i bruk 1859. Med de sju skorstenarna, väl synliga för inkommande skepp, fick fängelset snabbt namnet ”Sjumastaren”. Vistelsen i fängelset var ofta en väntan på det riktiga straffet. Att stå och skämmas offentligt, få en kroppsdel avskuren eller bli offentligt piskad får ändå ses som de ”bättre” straffen om man jämför med de grymmare straffen såsom halshuggning, hängning, bränd på bål eller levande begravd. Den ökände internen Konrad Tektor Lundqvist spenderade sina sista dagar på Visby fängelse och var dömd till döden för rånmord och stölder. Genom den sista offentliga avrättningen i Sverige, halshöggs Tektor den 18 maj 1876. Fram till mitten av 1990-talet var fängelset en kriminalvårdsanstalt, men är idag ett vandrarhem.

Visby fängelse, idag ett vandrarhem

Med tanke på dess historia, skulle jag nog inte vilja spendera en enda natt på detta vandrarhem. Se bara på de gallerförsedda fönstren och taggtråden på staketet/muren.

Min färd fortsatte norrut genom Visbys smala gränder och passerade gamla vackra hus såsom...

... Burmeisterska Huset...

.... och Gamla Apoteket.

Slog mig ner på en bänk vid kajen en stund och samlade mig innan jag fortsatte längs muren bort mot Sankt Görans ruin. Denna kyrka byggdes intill ett sjukhus för spetälska under 1200-talet, utanför ringmuren.

S:t Görans kyrkoruin

S:t Görans kyrkoruin

S:t Göran var ett skyddshelgon och ansågs hjälpa vid sjukdom och olyckor. Idag kan endast ruinen av S:t Görans Kyrka ses, ingenting från sjukhuset finns kvar – tack och lov!

Målet var nu inställt på Galgberget, inte långt ifrån S:t Görans kyrkoruin. Det gick lite uppför och högst uppe på en platå hittade jag de tre stenpelarna.

Stenpelarna vid Galgberget

Området kallas fortfarande för ”Galgen” och var en av alla avrättningsplatsen där fångarna fick hänga tills fåglarna tog kropparna.

Illustration av hur Galgberget en gång kan ha sett ut

Syftet var att skrämma och eftersom Galgberget låg så högt, var kropparna synliga både från havet och Visby.

Galgberget

Det var lite kusligt att stå där, medveten om vad som försiggåtts på just denna plats om än för flera hundra år sedan. Lidande. Död. Bara lukten av förruttnade kroppar borde ha avskräckt vem som helst.

Solnedgång i Visby

Solen hade börjat gå ner för en stund sedan, så det blev en rask promenad tillbaka in till Visby innerstad. Jag hann precis ta mig till utkiksplatsen intill domkyrkan S:ta Maria för att beskåda ännu en makalös solnedgång över havet.