Copyright © Bejjan888™

Jag bokade denna aktivitet rätt sent (veckan innan), jämfört med alla andra aktiviteter för denna resa. Dels var jag osäker på om jag verkligen skulle orka, men jag ville också ha ett hum om vädret. Det är INTE kul att rida i spöregn eller storm. Och definitivt inte en arla morgon.

Jag hann få drygt 4,5 timmars sömn innan jag var tvungen att gå upp kring midnatt. Äta lite frukost, ta på mig ridkläder, ta fram ridhjälm, shortchaps mm. Men också packa ner vanliga kläder att byta om till samt matsäck för resterande av dagen som jag planerade göra. Marsvinsflickorna tittade storögt på matte som irrade omkring mitt i natten. Men lika glada för det, blev de när de fick lite mat. Vid kl. 01.00 satte jag mig i bilen och körde den drygt en timmes långa vägen till Lau Bönde, Ljugarn. Jag mötte inte många bilar, den saken var ju klar. Men däremot såg jag flera rådjur och harar längs vägen.

Stallet i Lau Bönde

Det var fortfarande relativt mörkt, för att vara en sommarnatt, när jag svängde in på gården. Men i stallet var det tänt och full aktivitet trots att klockan ”bara” var 02.00 på natten. Jag hade ingen aning om hur många fler som skulle vara med. Jag visste att det fick vara max fem ryttare totalt. Jag träffade Lisa i stallet, ägaren och ridledaren som skulle ta oss till ner havet. Det var ytterligare tre andra ryttare samt Idun, en tjej som jag uppfattade hjälpte Lisa med turerna.

Islandshästen Sivan

Min häst var Sivan. En jättefin grå islandshäst med ljus man och svans. Hon stod och mumsade gott på höet när jag gick in i boxen för att rykta henne. Idun kom sedan och sadlade Sivan, tränsa fick jag göra själv. Vi fick alla med oss en ostfralla, en yoghurtdryck, te/kaffe och en kexchoklad att packa ner i sadelväskan.

Sivan

Vi ledde ut hästarna på gården, satt upp och red iväg. Klockan var runt halv tre på morgonen och det var ändå rätt mörkt ute, varför vi hade reflexvästar på oss. Vi skrittade en lång stund.

Förbi dimmiga åkrar...

... och öppna fält.

Ju längre tiden gick, desto ljusare blev himlen.

Nu kunde man ana var solen skulle gå upp på horisonten.

Vi töltade en del innan vi fick sitta av och leda hästarna ner för en ganska brant backe med rullgrus. Nu hade det blivit så pass ljust att vi kunde ta av oss västarna.

Vi måste vara nära havet, för solen var på väg upp över horisonten nu. Hästarna verkade veta det också, de blev betydligt piggare. Vid stranden fanns några hagar med kor, som tittade på oss som om vi inte var riktigt kloka. Uppe såhär tidigt? Plötsligt var stranden bara där, mitt framför oss.

Den långgrunda viken såg mycket ingivande ut och hästarna skrittade raskt ut i vattnet.

Vi red i vattnet, Lisa fotade.

Foton, både enskilt och i grupp.
Det var nästan magiskt att få se bilderna efteråt. Så vackert!

Hästarna visste att det snart var dags att få mumsa på lite gräs längs stranden, medan vi ryttare åt vår medhavda frukost. Blöt om fötterna var man efter allt ridande i vattnet. Man fick galoppera längs vattnet om man ville, men jag kände inte för att bli kall och blöt. Men det varma teet värmde gott. När det var dags att rida tillbaka till gården töltade vi betydligt mer. Vi var tillbaka i stallet på drygt en timme.

Hästarna sadlades och tränsades av och vi sa hejdå till varandra.
Jag bytte kläder och fortsatte min planerade rutt för dagen.

När Kyrka med sitt rosa torn

Första anhalten var När Kyrka. En medeltidskyrka, byggdes under 1100-talet med ytterligare byggnader byggda under 1200- och 1300-talet. Det rosa tornet från 1200-talet har med största sannolikhet använts som försvarsanläggning och utmärker sig med sina skottgluggar. När Kyrka är troligen den lägst belägna kyrkan på hela Gotland, med sina drygt 6 meter över havet.

Jag styr min kosa mot Närsholmen som är en kal halvö med rader av strandvallar och öppna betesmarker, närmast en ödslig plats. Ju närmare jag kommer, desto smalare blir den asfalterade vägen. Jag passerade vackra röda vallmofält, som jag tänkte fota på vägen tillbaka. Tillslut övergick vägen till en grusväg och snart därpå kunde jag se den polkagrisfärgade fyren När.

Polkagrisfärgade När Fyr

I slutet av juni blommar Blåelden och vid rätt tidpunkt kan Adam och Eva ses. Även om jag var där i slutet på juni kunde jag inte se så mycket Blåeld. Och Adam och Eva hade blommat för länge sedan. Fyrplatsen ligger på den kala yttersta delen som kallas Stångudden. Namnet kommer sig av det sjömärke som en gång fanns där i form av en stång. Längs Gotlands ostkust finns luriga havsströmmar och fyren var tänkt att lotsa båtar och rädda liv. När Fyr byggdes år 1872 och samma natt som fyren togs i bruk, gick ett skepp på grund. Skepparen som var på väg från Riga till Rotterdam trodde det var Hoburgs Fyr (som finns på Gotlands sydspets), ändrade kursen och gick snöpligt på grund eftersom han i själva verket var vid När Fyr.

Det blåste rätt skapligt ute på udden. Varma vindar dock. Solen gassade på ordentligt. Det finns ett vandrarhem i fyrvaktarhuset, alldeles bredvid fyren, som man kan hyra rum genom STF. Det kan nog vara riktigt mysigt, om man vet att det ska vara vindstilla.

Passerade det vackra röda Vallmofältet på vägen tillbaka

Jag gick tillbaka till bilen. Körde norrut till Ljugarn och Naturreservatet Folhammar. Här finns ett mindre raukområde som är lättillgängligt. Runtom finns klapperstenstränder som så småningom övergår i sandstränder. Området var väl inte jätteimponerande och ingen utmärkande eller känd rauk finns här att se.

Folhammar Naturreservat

Raukar vid Folhammar

Raukar vid Folhammar

Raukar vid Folhammar

Men en stund för reflektion och bara ta det lugnt går alldeles utmärkt. I början av naturreservatet ligger Vitvärs Fiskeläge.

Vitvär Fiskeläge

Det finns väldigt lite fakta om Vitvär Fiskeläges historia. Idag består det av ett 20-tal träbodar byggda mellan 1700- och 1900-talen. De äldsta är byggda av sten med flistak och tros vara från 1100-talet, men någon källa till detta finns inte. Träbodarna har rustats upp och används idag som fritidshus.

Vitvär Fiskeläge

Den finns en lång hög ”stolpe” som står framför Vitvärs Fiskeläge och torde ha funnits i de allra flesta fiskelägen. Lysaren, ofta en äldre fiskare, var mannen som skötte om ”stolpen”. Högst upp fanns en järnkorg som Lysaren gjorde upp eld i, när mörkret började falla på så att fiskarna skulle hitta hem igen efter en lång dag ute till havs.

Sen fick jag ett infall och satte kurs söderut, med målet Hoburgen. En känd rauk som ser ut som en gubbe och den kallas också för Hoburgsgubben. Den ser inte mycket ut för världen och man har markerat rauken med en skylt, då den inte är särskilt lätt att hitta annars.

Rauken Hoburgsgubben

Den står högst uppe på en 35 meter hög klint. Tyvärr hade någon återigen vandaliserat rauken och målat näsan rosa. Så himla synd att saker och ting inte får vara ifred!

Hoburg Fyr

Hoburg och Hoburg Fyr finns så långt söderut man kan komma på Gotland. Det finns en restaurang Majstregården om man blir hungrig. Längs vägen till och från Hoburg passerade jag Burgsvik. Här ligger det berömda pensionatet Grå Gåsen, känt från ”Så mycket bättre”. Även om det hade varit kul att stanna till, så var det otroligt mycket folk. Det var så mycket bilar att man hade öppnat en parkering på en närliggande åker, för att alla som ville skulle kunna stanna och besöka pensionatet. Så det fanns inte en chans att jag tänkte stanna här.

Istället puttrade jag vidare norrut mot Visby. Det tog hela 1 timme och 45 minuter och tröttheten hade börjat göra sig påmind, efter den korta sömn jag hade fått i natt. Så det var direkt i säng och vila någon timme så fort jag kom in i lägenheten. Resten av dagen tog jag det lugnt. Vädret hade slagit om och det regnade en hel del under eftermiddagen. Så jag spenderade lite tid med mina marsvinsflickor och gick och la mig extra tidig på kvällen.