Copyright © Bejjan888™

Längd: 11 km
Höjdskillnad: 560 m

Vaknade till strålande sol och blå himmel med enstaka lätta moln. Men kallt. Temperaturen hade definitivt varit och nosat på noll grader i natt. Väderprognosen antydde att det bästa vädret skulle vara mellan 05.00 och 12.00 idag. Vilket var tur, då det är bra att vara tidig till de allra mest populära vandringslederna, dels för att få en parkeringsplats men också för att undvika så mycket folk. Så planen var att komma iväg vid 7-tiden, vilket jag också gjorde.

Körde längs Lofsdalsvägen till Linsell. Kände mig väldigt ensam på vägen, vilket var skönt. Mötte endast några firmabilar som mest troligt var på väg till sina arbeten. Tog vänster på Riksväg 84 mot Hedeviken. En bred och fin väg med hastighet upp till 100 km/h.

Makalösa vyer längs vägen och molnen fortsatte med sin frånvaro. Solen värmde på, i försök att höja den kyliga utetemperaturen. Väl i Hedeviken svängde jag vänster, skyltat Sonfjällets Nationalpark. Körde igenom byn och i utkanten av byn, precis innan den smala bron börjar, finns en mycket fin vy mot Sonfjällets bergsmassiv som är ett måste att stanna till och ta foto.

Bron, som löper över Ljusnan, var så pass smal att två bilar inte ens kunde mötas. Strax innan lilla byn Sörviken, svängde man höger enligt skylt till Sonfjället och kom då in på grusvägen med skylten ”Här slutar allmän väg”. Grusvägen var stundtals rätt dålig och man behövde köra drygt 15 km innan man kom fram till parkeringen vid Nyvallen.

Den slingriga grusvägen upp mot Nyvallen bjöd på några riktigt fina vyer över den kanske mest kända och fotade siluetten av Sonfjället, som egentligen ”bara” är en sidokam.

Den högsta punkten på sidokammen når ändå 1247 möh och är således inte att förringa på något sätt.

Klockan var 09.00 när jag parkerade vid Nyvallens bilparkering. Det var endast någon husbil och fåtal andra bilar som kommit före mig. Perfekt! Då hann jag innan den större folkmassan anländer och Sonfjället omvandlas till ett folkhav. Det fanns torrdass att nyttja, för den som behövde. Tog på mig vandringskängorna, ryggsäcken och tog ett djupt andetag av den friska kyliga fjälluften. Nu kör vi!

Vandringleden började intill informationsstugan och gick vidare genom en vacker fjällbjörkskog. Efter 1,5 km nådde man trädgränsen och man möttes av oändliga fjällvyer.

Här någonstans så tog leden av till höger (håll utkik efter när de orangea markeringarna tar slut!) och började slingra sig upp till Lillfjället. Jag missade det totalt och fortsatte den branta ravinen upp.

Musten i benen började tryta, men de oförglömliga vyerna gjorde mödan värd.

Från ravinens topp, gick jag till höger och följde stigen över fjällheden till Lillfjällets topp – den lilla toppen med den stora utsikten – med sina 1010 möh. Efter 30 minuter och 4 km av brant stigning blev det en välförtjänt vilopaus.

Tystnaden var slående och den milsvida utsikten bjöd på skogar, fjäll och klara småtjärnar nedanför helt fantastisk.

Härifrån har man någon kilometer upp till den sidokam på 1247 möh, som var den ”topp” man såg nere från parkeringen. Här fanns en stig längs den branta sluttningen som numera stängts av på grund av rasrisk. Skyltningen om detta var dock ganska bristfällig. Leden har dragits om och var helt klart längre och brantare. Men, lydig som man är, tog jag den nya leden.

Eländig terräng, stenigt och brant – men skam den som ger sig! Efter en brutal vandring uppför, skymtades så den lilla sidokammens högsta punkt. Men för att ta sig dit krävdes en tuff vandring över blockhavet som låg framför en. Blockhavet består av Vemdalskvartsit som, genom ständiga temperaturförändringar mellan plus- och minusgrader, frostsprängts till större och mindre stenblock. Sonfjällets jordmån är näringsfattig och grovkornig varför endast kartlavar och låga risbuskar trivs här.

Jag hoppade och skuttade mig fram genom blockhavet och till sist nådde jag kammens topp – 1247 möh. Några vuxna och barn hade hunnit före mig, kanske tog de den avstängda vägen i alla fall?
Härifrån fortsatte jag min vandring över kammen mot Högfjället, Sonfjällets högsta topp.

Blockhavet fortsatte till synes i oändlighet och den sista vandringen längs fjällkammen var stundtals så brant, upp emot 45° lutning, att man måste sick-sacka sig upp. Den som inte blir trött i benen av denna vandring är övernaturlig. Sista biten över den steniga fjällkammen blev leden otydlig och man fick hoppa och skutta sig fram bland stenar och klippblock. Men med toppröset i siktet gick det inte att gå fel.

Uppe på 1278 meters höjd var det svårt att inte bli hänförd. Den makalösa 360° vyn i fjällandskapet gav utsikt över Helags, Funäsdalsfjällen, Jämtlandsfjällen och fjäll ända in i Norge. Även om solen lyste så blåste det friskt, så toppröset gav bra skydd från vinden. Jag slog mig ned och åt matsäck. Tyst, stilla. Inga andra människor i sikte. Medan jag satt och filosoferade för mig själv, hörde jag ett lätt tassande nere bland stenblocken. Jag satt en stund och kikade, jag lyckades se något som rörde sig. Plötsligt kände jag mig iakttagen.

En liten sork satt nu och tittade nyfiket på mig. Hann precis ta en bild med mobilen innan den kilade ner bland stenarna igen. Det måste vara ett tufft klimat för den att överleva här uppe.
Precis när jag tagit på ryggsäcken och börjat gå tillbaka möter jag 4 personer som var på väg upp. Vilken tur att jag kom när jag gjorde och fick sitta för mig själv utan några andra i närheten som pratade. Men de var jättetrevliga och de hade tagit en liten annan väg än jag gjort. De hade kommit genom Sododalen och nu upp till Högfjällets topp. Jag gjorde om mina planer och siktade på den vägen tillbaka. Det var väldigt jobbigt att ta sig ner för blockhavet genom att hoppa och skutta sig fram. Det var inte alltid som stenarna låg still när man lagt sin tyngd på och då var det nära att man slog omkull sig. Men nära skjuter ingen hare! Jag lyckades hålla mig på benen hela vägen ner.

Nere i Sododalen var det mosstäckta stenblock och risbuskar. Jag kom fram till ett område med bäckdelta, som aldrig tycktes ta slut. Jag tog mig över bäck efter bäck, men det dök upp nya hela tiden. Porlandet från vattnet var i och för sig rogivande, men kängorna blev ganska blöta efter ett tag.

Till slut dök leden upp, som jag letade efter. Den ledde tillbaka till Lillfjället och den slingriga vägen ned för Sonfjällets sluttning mot Nyvallen. Nu började massan av besökare dyka upp. När jag vände mig om och tittade upp på Sonfjället, sågs ett lämmeltåg av vuxna och barn, en del hade med sig hundar också, som siktade in sig på sidokammens högsta punkt. Ingen av dessa verkade bry sig om att leden var avstängd. Men å andra sidan var det inte särskilt bra skyltat om det heller.

Väl nere på parkeringen igen hade det gått totalt 6 timmar, inklusive pauser för matsäck. Och då höll jag inte något extremt tempo heller. Parkeringen var välfylld med bilar nu, så vill man vara säker på att få en parkeringsplats ska man anlända under förmiddagen, helt klart. Började köra tillbaka längs grusvägen och det kändes som en evighet innan jag kom tillbaka till stugan. Efter en välförtjänt dusch och varm mat började vädret slå om, det blåste upp och regna ganska duktigt. Men det är ganska mysigt att ligga och lyssna på regn mot plåttak. Ekorrarna sprang trots allt skytteltrafik över terrassen. Det blev tidigt i säng, såg fram emot en lugnare ”vilo-dag” i morgon.