Copyright © Bejjan888™

Längd: ca 4 km
Höjdskillnad: 200 m

Vaknade upp till stundtals kraftigt regn, utetemperaturen var endast +12°C, så det var lite kyligt i stugan.

Ekorren hade nu en kompis, så två ekorrar satt utanför i granen när jag åt frukost. Åkte ner till matbutiken och handlade lite. Väl tillbaka i stugan packade jag för dagens vandring till Svansjökläppen. Det slutade regna och väderleksrapporterna visade på hyfsat bra väder i Funäsdalen.

Började köra längs Lofsdalsvägen mot Sörvattnet. Vägens underhåll var verkligen eftersatt och vägskador återkom med jämna mellanrum. Vägen var smal, krokig och backkrönen var ibland så pass branta att det pirrade i magen när man passerade över dem. Sammantaget en dålig väg alltså. Så pass dålig att jag lyckades bli åksjuk fast jag själv kör – vilket jag aldrig blivit förr. Väl framme i Sörvattnet tog jag höger in på Länsväg 311.

Vägen gick genom fjäll- och skogslandskap och rakt igenom renbetesmarker, varför man måste se upp för eventuella renar som korsar vägen. Även denna väg var smal och kurvig, men inte alls som Lofsdalsvägen. Längs Länsväg 311 passerade man byn Högvålen, Sveriges högst belägna by på 830 möh. Den högsta punkten längs vägen var 854 möh, vilket fanns markerat med en liten gul skylt, innan det vände neråt igen och man kommer så småningom fram i Tännäs. Här svängde jag till Riksväg 84, en fin och bred väg så man kunde hålla den tillåtna hastigheten. Inte långt därefter kom man fram till Funäsdalen. Nu tätnade trafiken, det var folk och rörelse längs huvudgatan. Helt tvärtemot Lofsdalen som kan beskrivas som ett lugn. I Funäsdalen finns flera mataffärer, bensinstationer, polisstation, hälsocentral, stora hotell och så en massa stugor såklart. Men det som slog mig mest var hur många norskregistrerade bilar det fanns här. Var och varannan bil faktiskt. En hel del tyska och holländska bilar också.

Men jag hade siktet inställt på Tänndalen och Svansjökläppen, så jag passerade förbi Funäsdalen och Hamra och svängde sedan av till vänster in på Svansjökläppsvägen. Här kan man ta sig upp till Svansjökläppens parkering – mot betalning. Det är en betalväg och kostar 40 kr vilket enkelt kan Swishas enligt instruktion till angivet nummer (ett annat alternativ är att ta skidlift upp – som kostar ännu mer pengar – och man får vandra betydligt längre). Vägen var – trots att man betalat en liten summa – undermålig, smal och gropig. Vad går pengarna till egentligen? Vid bron över Tännån skyltas det om att man åker över på egen risk. SCARY! Vägen blev sedan om ännu brantare och man uppmanades att köra på 1:ans växel.

Så efter detta lilla äventyr för att enbart ta sig upp till parkeringen, så sträckte sig Svansjökläppens vidder ut framför en. Från Lofsdalen tog det drygt 1 timme och 30 minuter att ta sig hit upp. Härifrån började flera markerade leder.

Till höger om parkeringen reste sig Svansjökläppens topp på 1125 möh.

Kikade man till vänster så skymtade man en av Europas hittills 236 Big Bench-bänkar. Den amerikanska designern Chris Bangle har designat bänken som få vilken vuxen som helst att känna sig som barn på nytt. Man fick vandra lite drygt 15 minuter som avslutades med en rejält brant uppförsbacke, för att nå bänken.

Här uppe var det snålblåst och kallt, tur man packade både mössa och vantar!

Lite klurigt hur det var tänkt att man skulle ta sig upp. Det fanns ingen stege, eller dylikt, till hjälp. Men jag svingade mig upp likt uppsittning på en häst. Jaha det var det, det. Gick tillbaka samma väg, över spänger och längs den steniga stigen till parkeringen.

Nu skulle Svansjökläppens topp bestigas! Leden upp är brant, så jag lyckades ta en alternativ stig runt så jag vandrade upp från den mindre branta sidan. Längs den stigen fick jag syn på en mindre hjord med renar som lugnt betade på kalfjället. Fototillfälle såklart!

Lagom uppe på Svansjökläppens topp (1125 möh) tittade solen fram en kort stund.

För en kort stund hade jag hela toppen för mig själv, ingen annan var här uppe just nu. Min mobiloperatör tyckte att jag passerat över till Norge och skickade ett välkomst-sms att jag kunde ringa och sms:a som vanligt.

Härifrån kunde man se Svansjön på ena sidan...

... och Hamras fjällmassiv på den andra, där man kunde skymta

Anderssjöåfallet och dess trappa bland träden. Vattenfallet såg inte mycket ut för världen härifrån. Men var jag ändå här, och så pass nära, fick det ändå bli ett litet besök! Jag tog mig ner från Svansjökläppen den närmsta vägen, d.v.s. den branta vägen. Det tog rejält i benen och jag tog det lugnt och försiktigt, man vill ju inte pajja knäna det första man gör. På nedåtvägen mötte jag flera personer som kämpade sig upp, en del med sina hundar.
Satte mig i bilen och började försiktigt köra ner för Svansjökläppsvägen igen. Det kändes inte lika farligt brant, som det gjorde på uppvägen.

Jag behövde inte gasa en enda gång förrän jag kom ner till själva bron och vägen planade ut igen. Men det gick inte att köra fort för det, på grund av den dåliga kvaliteten på vägen. Svängde vänster ut på Riksväg 84 igen och körde kanske ca 500 meter innan jag kom till parkeringen intill Anderssjöåfallet. Det forsande vattnet hördes direkt man öppnade bildörren. Här fanns riktig toalett med handfat, dock ingen lampa. Fanns enbart en liten glugg (ca 10 x 40 cm) som släppte in lite ljus, men innan ögonen hade vant sig var det kolsvart. Men om man ändå gör sig besväret att dra in vatten och avlopp till toaletten, varför inte el också? Vandrade vidare längs en liten stig till början av trappen.

Trätrappan har 303 steg och går parallellt med vattenfallet. Jag taggade mig själv att gå hela trappen utan paus – men efter kanske 60 steg så sprutade mjölksyran ut ur öronen på mig.

Jag räknade inte antalet trappsteg (förutsätter att många andra redan gjort det) men plötsligt så var de bara slut och stigen fortsatte genom tät fjällbjörkskog.

Man kan fortsätta genom fjällbjörkskogen ut på Hamrafjällets blomsterängar och gå vidare på andra leder. Men jag slog mig ner på avsatsen som fanns vid sista trappsteget och intog matsäck. Men en kort stund senare började myggen bli närgångna, så jag tog mitt pick och pack och gick ner alla 303 trappsteg igen.

Startade återresan till Lofsdalen vid 16.30-tiden genom att ta samma väg tillbaka.

Såg flertalet renar längs vägen och molnen började dra ihop sig. Regnet riktigt hängde i luften.

Någon mil kvar till Lofsdalen öppnade himlen sig och regnet öste ner. Men det upphörde också ganska snart. Stannade till vid mataffären för att köpa med mig lite grönsaker till flickorna.

Efter en dusch och välbehövlig middag, lättade molnen kring 21-tiden och det klarnade upp.

En tunn månskära syntes på himlen och regnet lämnade efter sig en fin regnbåge. Enligt prognosen skulle det bli endast +2°C i natt. Så jag passade på att höja värmen på stugans alla element.