Copyright © Bejjan888™

Frukost tidigt idag eftersom bussen går redan kl. 07.30. Det är en mulen morgon och ganska kyligt jämfört med tidigare dagar. Bussen kör söderut mot Čapljina där vi besöker mattfabriken Čapljina Tepih. Fabriken öppnade 2018 och finansieras av staten som skattefritt och sysselsätter många i arbete. Bosnien – Hercegovina har hög arbetslöshet och dessa handgjorda mattor sysselsätter många ungdomar så de kan få jobb.
Vår guide Tatiana möter oss i receptionen och tar oss till ett visningsrum. Vi får sitta ner på bänkarna längs väggarna och innan visningen börjar blir vi bjudna på te eller Rakija. Te för de som inte vill ha alkohol. Rakija är näst intill en nationaldryck i de länder som tillhörde det forna Jugoslavien. Det är en hembränd fruktsprit med en alkoholhalt av minimum 50%, ofta mer, och är bra för blodcirkulationen. Rakija är en sällskapsdryck men används också i ett medicinskt perspektiv med att bota tandvärk, huvudvärk och desinficera sår. Rakija dricks rumsvarmt ur ett shotglas, men ska smuttas och alltså inte svepas på en gång. Det finns faktiskt att köpa på Systembolaget om det är någon som vågar prova. Det var faktiskt helt okej, lite starkt, men helt okej.

Vi får inte fota inne i mattfabriken, men det kommer ut matta efter matta som läggs på golvet. Traditionen om mattor kom till Bosnien – Hercegovina under det ottomanska styret för cirka 400 år sedan. Man visar på skillnaden mellan en handgjord matta och en icke handgjord matta. En handgjord matta glider inte på golvet och kan vikas hur som helst, till skillnad från en fabrikstillverkad matta. Ju fler knutar per kvadratcentimeter, desto finare och skarpare mönster och desto dyrare är mattan. Om det dessutom finns silke i mattan, är mattan ännu dyrare. Prisexempel: En silkesmatta 30 x 20 cm, kostar 4500 € och tar 8-10 månader att göra för hand. Det största mattan som tas fram och läggs på golvet är cirka 200 x 300 cm och de var inte riktigt villiga att säga priset, men inte ens 15 000 € skulle räcka i alla fall. Efter visningen får vi egen tid till att gå runt i fabriken och från ingen stans dyker det upp runt 30 mattförsäljare som gör allt i sin makt att försöka sälja en matta till var och en av oss. En väldigt påflugen kvinna försöker sälja en handgjord matta (med hästmotiv) för 4500 € till mig.

Det erbjöds avbetalningsplaner, fri frakt och priset gick ner till strax under halva priset… men det är fortfarande extremt dyrt. Visst, mattan var verkligen fin, men varför ha en sån dyr matta hängandes på väggen bara för att titta på? Och hade jag så mycket pengar skulle jag välja och lägga dessa på något annat än en matta. När hon väl inser att jag inte kommer köpa mattan så försöker hon få mig att känna ånger och att jag kommer ångra mig. I skrivande stund har det gått drygt 4 veckor sedan och jag har fortfarande inte ångrat mig. När vi alla lyckats ta oss ut ur fabriken (tror inte någon köpte en enda matta) och sitter på bussen, bär det av mot staden Počitelj, som ligger ett stenkast från mattfabriken.

Počitelj är en gammal muromgärdad bosättning i staden Čapljina som motstod attacker och krig i nära 600 år innan staden bombades sönder och samman av kroater i bosniska kriget år 1993. Man pratar ofta om en etnisk utrensning och all konst förstördes under detta krig. Befolkningen har återhämtat sig något och idag bor ungefär 500 personer i Počitelj, som ligger precis intill floden Neretva. Gatorna är stenlagda och bitvis är det halt. Man får se upp var och hur man sätter fötterna. Vi får drygt en timme på oss att strosa runt längs smala gränder och trappor.

Härifrån tar det 1 timmer och 45 minuter till nästa stad, Trebinje. Längs vägen passerar vi den serbiska republiken i Bosnien – Hercegovina, där låga stenmurar ses på fälten. Vår guide, E, berättar att dessa byggdes för att förhindra stridsvagnar att kunna ta sig fram enkelt under kriget 1991 – 1994. Det mulnar på och regent hänger i luften.

Trebinje är Bosnien – Hercegovinas sydligaste stad och dess främsta sevärdheter är bl.a. den historiska stadskärnan och Osman Pasha-moskén, stadens mest kända landmärke. Vi har en timme på oss att kika runt i den gamla stan.

Solen lyser med sin frånvaro och de flesta väljer att försöka hitta något att äta. Men de flesta ställen som serverar mat verkar vara stängda eller bara serverar kaffe och fika. En mindre pizzeria lockar några i gruppen, men efter en snabb kik in i restaurangen vänder jag fort och går ut. Hygienen var inte på topp och pizzabagaren stod och rökte mitt över pizzan samtidigt som den bakades. Tack men nej tack. Men några av oss letar oss fram till en liten supermarket där vi köpte något att äta.

När vi går på bussen börjar regnet att falla. Det har varit mulet i princip hela dagen och det är tur att det kommer nu, när vi ska ta oss till vårat hotell i Herceg Novi, Montenegro. E berättar att det tar ungefär 45 minuter innan vi når gränskontrollen mellan Bosnien – Hercegovina och Montenegro. Regnet tilltar och jag tror nog att majoriteten av mina medresenärer (inklusive mig själv) somnar till en stund på bussen, för det blir väldigt tyst och lugnt ett tag. Bussen kör uppför bergen längs en smal slingrig väg. Vi ska upp till 900 meter över havet innan det vänder neråt mot Herceg Novi igen. Vi kommer fram till en liten, liten gränskontroll som vi snabbt passerar och åker genom ”ingenmansland” till den Montenegrinska gränskontrollen.

Härifrån går det raskt nerför, bitvis i tät dimma, bitvis i regn och en halvtimme senare kommer vi fram till Herceg Novi, endast 30 meter över havet.

Vårat hotell ligger precis söder om Herceg Novi, i Kumbor.
Carine Kumbor Hotel, är ett nybyggt hotellkomplex precis intill vattnet av Kotorbukten. Hotellet är mer av svensk standard och motsvarar ett 4-stjärnigt hotell här i Sverige. Jag gillar hotellet. Men jag får ett rum som det inte är det allra lättaste att hitta. Men efter lite förvirring och logiskt tänkande kommer jag fram till rätt dörr. Regnet öser ner utanför och åskan dånar mellan bergen.

Men plötsligt ger sig molnen av och solen hinner kika fram en stund precis innan middagen. Det bjuds på en stor middagsbuffé med bakverk och glass till efterrätt. Men ett stort minus (till ett annars mycket fint hotell) är att ljudnivån i restaurangen var näst intill outhärdlig. Trots att man sitter vid samma bord är det svårt att höra vad den andre säger. Under natten drar ett enormt åskoväder in som lyser upp hela den nattsvarta himlen, så pass att blixtarnas ljus letar sig in i hotellrummet trots mörkläggningsgardiner.