Copyright © Bejjan888™

Idag är det tidig frukost och vår buss är en av de första att lämna hotellet vid 08.00. Vi åker österut och passerar Dinariska alperna genom en 4,2 km lång tunnel. Dinariska alperna, eller Dinariderna, utgör gränsen mellan Balkanhalvön och Adriatiska havet med en högsta topp på drygt 2700 meter över havet. Vår guide, E, berättar att om det snöar uppe i de Dinariska alperna (vilket nästan aldrig händer) får alla ledig dag i Kroatien. Dels för att det inte går att köra bil (avsaknad av vinterdäck), men också för att kunna åka skidor.

är vi kommer ut ur tunneln igen ändras landskapet till en mer inlandsnatur med varmare och torrare klimat.
Efter en timme i bussen kommer vi fram till gränspolisen. Här samlar E in alla våra pass och visar upp dessa för polisen. Även busschauffören måste visa upp papper på bussen och passagerarlistor. Här passerar vi gränsen från EU och åker i ”no mans land” i ungefär 2 minuter innan vi ankommer gränspolisen in till Bosnien - Hercegovina. Här måste bussföraren återigen visa sina papper och E måste visa upp alla våra pass. E förklarade att det inte finns några garantier om hur lång tid passkontrollen tar. Vill gränspolisen dra ut på tiden eller misstänker något skumt kan de beordra ut alla ur bussen och gå igenom varenda väska vi har ombord.
Positiv som man är, tror man att det ska gå lika smidigt som vid gränsen till Kroatien, men icke. Här upptäcker gränspolisen att en person i gruppen inte har ett godkänt/giltigt pass för inresa till Bosnien – Hercegovina. Alla medresenärer i bussen får gå ut och en och en gå fram och bli identifierad av polisen och få passen tillbaka – alla utom personen vars pass inte är godkänt.
Minnet är ju bra men kort. Jag minns att personen inte hade ett riktigt pass, utan ”bara” ett provisoriskt pass eller om det var ett nationellt ID-kort eller hur det nu än var. Jag minns inte. Men för att resa i ett icke EU-land och ett icke Schengenland (som Bosnien – Hercegovina är) måste man ha ett riktigt pass. Vi blir kvar vid gränspolisen ett bra tag innan de känner sig nöjda med att släppa iväg oss andra. Personen som inte blev insläppt, samt dennes reskamrat (som valde att avstå från att åka in i Bosnien – Hercegovina), får åka taxi tillbaka till Kroatien och besöka den Svenska Ambassaden och ordna med papper först, innan de kan ansluta till gruppen igen när vi kommer in i Montenegro.

Vi stannar en liten stund vid en bensinmack strax efter vi passerar gränsen. Här hinner den som vill köpa kaffe eller något att äta innan vi fortsätter resan mot Međugorje.

Det tar cirka en timme innan vi kommer fram till Međugorje och vårat hotell Hotel Villa Monaco. Trots att det är ett 4-stjärnigt hotell så kan det definitivt inte jämföras med de svenska måtten. En ”vanlig” medellön här i Bosnien – Hercegovina är runt 250€ i månaden och man räknar med att ungefär hälften av befolkningen har ett jobb, vilket ses som heligt här i landet. Priserna här är låga och landet återhämtade sig aldrig ekonomiskt eller samhällsmässigt efter kriget mellan 1992 och 1995. Alla hotell i staden är familjeädga.

Enligt en lag i Bosnien – Hercegovina får hotellgästerna tillgång till sina rum tidigast klockan 16.00. Och eftersom klockan var strax för 12.00 så får vi ställa in alla våra väskor i receptionen på hotellet. Jag som bokat resa till Mostar, går tillbaka till bussen med ett gäng andra medresenärer. Bussen avgår ganska direkt mot Mostar, så vi hinner bara lämna ifrån väskorna.
Vår guide, E, berättar en hel del historia om Mostar medan vi åker längs den vägen med makalösa vyer och bitvis branta stup alldeles intill vägen. Mostar var en av de allra sista punkterna längs Sidenvägen där det fraktades varor mellan Europa och Asien under medeltiden. Efter varje 20:e kilometer (som ansågs vara gångavståndet för en dag) fanns karavanpalats där hästar, elefanter, kameler etc kunde få vila. En handlare transporterade samma varor i cirka 300 kilometer innan denne sålde vidare till nästa handlare för vidare transport. Det var många italienare och tyskar som behövde passera Mostar med sina varor. För att underlätta transporter bad man Süleyman den Store om att bygga en bro över Neretva-floden. Konstruktionen och uppförandet av bron delegerades till Mimar Hayruddin och bron stod klar 1566. Mimar byggde inga fler broar efter detta då han i en dröm fått se att bron skulle rasa. På den här tiden trodde man att Gud kunde förutspå i drömmar, och Süleyman hade uttryckligen hotat Mimar med att hugga huvudet av honom om bron rasade. Mimar var så fast i tanken på att bron skulle rasa, att han förberedde sig på att dö när bron invigdes. Men bron har stått kvar i flera århundraden efter detta och fram till kriget i Bosnien 1992, då bron bombades sönder så folket inte kunde fly utan enkelt dödas. Bron återuppbyggdes 2003 av samma stenar, som sedan bombningen legat på botten av Neretva-floden.

Efter drygt 40 minuters bussfärd kommer vi fram till Mostar, Bosnien – Hercegovinas okrönte huvudstad och femte största staden i landet. Här väntar vår guide Idun på oss. Direkt vid bussparkeringen ser vi spåren av kriget i form av kulhål i betongväggar i byggnader omkring oss. Bosnien Hercegovina har sedan kriget haft flera presidenter och korruptionen är stor, varför återuppbyggnaden av landet drar ut på tiden. Byggnaderna måste dessutom byggas upp precis som de var innan kriget.

Vi får en kortare guidning genom Mostars gamla delar, längs den stenlagda huvudgatan. Stenarna är hala och ojämna så man får se sig för. Gatan kantas av souvenirshopar, restauranger och även fast det inte är högsäsong upplever jag det som fullt med folk. Så jag kan bara tänka mig hur det är om två månader här – knökfullt!

Vi passerar över Mostar Bridge som spänner över Neretva-flodens gröna vatten. Det är stenarna på botten som ger vattnet dess färg och floden har en maxtemperatur på endast +9°C året om. Trots detta är det många som dyker från Mostar Bridge och 24 meter ner i det iskalla vattnet. När vi når andra sidan av bron avslutas guidningen och vi får egen tid att spendera längs de smala pittoreska gränderna. Bussen till Međugorje går från bussparkering kl. 15.00. Vi åker tillbaka till hotellet och får checka in på våra rum.

Några minuter senare tar vår guide, E, med oss på en tur till Pilgrimscentrat och St James Church. För är det något som Međugorje är känt för så är det religion. Här, på ett berg runtom Međugorje, ska Jungfru Maria ha uppenbarat sig för 6 ungdomar år 1981 och det sägs att hon uppenbarar sig här med jämna mellanrum. Sedan dess vallfärdar över 1 miljon pilgrimer hit varje år och påven kommer ofta hit.

Vi går först till Jesusstatyn där vi inte får prata högt eftersom människor sitter och läser bibeln och/eller ber. På Jesusstatyn rinner vatten ut från knäet och ses som heligt. Man tror att vattnet har ett minne och att atomerna ändras om man ber om bra saker. Människor kommer hit till Jesusstatyn och samlar vatten från hans knä och fryser in som man sedan använder i t.ex. drycker. Kön ringlar sig lång av människor som vill komma fram till statyn och få en del av det heliga vattnet.
Vi fortsätter att vandra Den Heliga Vägen som går runt Jesustatyn och passerar de 14 Mariastatyerna med bilder som visar Jesus liv med bilder. Här står människor och ber stillsamt medan vi passerar.

Vi går vidare till St James Church som byggdes 1969. Utanför kyrkan finns 69 olika rum för bikter, alla rum med olika språk samt ett par rum för rörelsehindrade personer. Vi får lite tid att vandra runt på egen hand och de som vill kan besöka kyrkan.
Tillbaka på hotellet är det lite andrum innan det är dags för middag. Det är en liten middagsbuffé (jämfört med tidigare under resan) men ack så god. Och efterrätt såklart.

Jag sitter kvar vid bordet som sällskap till mina medresenärer till dess att solen är på väg ner bakom bergstopparna. Hinner ta mig ut och skåda en fin solnedgång även denna kväll.