Copyright © Bejjan888™

Efter frukosten var det samling i receptionen kl. 08.20. Idag anslöt sig en grupp australiensare till min grupp och de hade anlänt igår. De var ett glatt gäng äldre damer som nu efter pensionen reste runt jorden för att se världen. De var jättetrevliga och vi kom bra överens. Det ryska paret förärade oss med ånyo en sen ankomst. Anthony var måttligt glad. Men när vi alla var samlade började vi gå mot djungeln. Anthony berättade att det var mycket viktigt att vi inte fick röra vid träd eller växter (om han inte specifikt sagt åt oss att göra det) eftersom vissa träd/växter var giftiga. Det var också viktigt att gruppen höll ihop på stigen och att ingen ensam kom efter, då man sett en puma och hennes två ungar stryka omkring på ägorna. Eller ja, påstods det i alla fall… först blev man ju skiträdd. Men sen efter lite logiskt tänkande, skulle de verkligen ta med turister ut i djungeln om det fanns en puma i närheten? Kändes mer som en påhittad historia, för att skrämma oss lite.

Ytterligare en guide, en Amazon Native Indian, vid namn Antonio gjorde oss sällskap som bidrog med sin kunskap och intressant information under vår hike. Jämfört med mig, var Antonio var kort och smal, likt sina förfäder. Detta för att urbefolkningen kunna överleva i Amazonas Djungel. I Amazonas lär sig barnen leva enligt djungels lagar av sina mor- och farföräldrar. Vid 8 års ålder skickas de ut i djungeln på egen hand för att överleva under 90 dagar. De har då bland annat kunskaperna om vilka träd som ger vätska att dricka, vilka som stoppar blödning från sår och vilka träd de kan sova i. Träden som väljs ut för att sova i, måste vara så pass smala att en jaguar eller puma inte kan klättra upp i dem. Därför är det viktigt att personen är både liten och smal, så denne kan sova i tillräckligt smala och tunna träd.
När en Amazon jagar har de bara byxor på sig. Den synliga huden kamoufleras samt att de döljer doften av människa. Under torrperioden använder de myrdoft och under regnperiod blomdoft för att dölja människolukten. Anthony stannade vid ett träd med ett stort myrbo hängandes på stammen. Trots att Anthony varit tydlig med att vi inte fick röra något, så började Sergei pilla på myrboet och myrorna blev rätt förbannade och attackerade honom. Han fick skylla sig själv. Men det var just detta som Anthony ville demonstrera. Hur Amazonerna kamouflerar sig med myrdoft för att kunna smyga sig på sitt byte. Anthony lät myrorna lugna ner sig och tog sedan en pinne och slog på boet. Vansinniga kom myrorna ut och funderade vad i helvete som pågick.

Då stack Anthony dit handen och lät myrorna klättra upp för armen. Sen började han slå ihjäl myrorna. Doften, myrsyran, som då sprids döljer människodoften. Många är allergiska mor myrsyra (finns bland annat i brännässlor och skogsmyror) varför urinvånarna i Amazonas sensibiliseras redan i tidig ålder mot just myrsyra.

När mannen i en Amazonfamilj går ut för att jaga säger de till sina fruar att de ska ut och jaga, inte hur länge eller när de kommer tillbaka. Fruarna förväntar sig att mannen blir borta i 2 månader. Har de inte hört något väntar de i 2 veckor till. Därefter telegraferar de ut ett meddelande via ett speciellt träd som transporterar ljudet upp till kronan och hörs upp till 50 kilometer i diameter. Anthony stannade vid just ett sådant träd och demonstrerade hur man gjorde. Han tog en pinne och slog meddelandet ”Hej” på stammen. Trädet såg verkligen annorlunda ut. Stammen så i genomskärning ut som ett V och när man tänker efter så förstå man nästan hur ljuden kan ackumuleras i träden och höras långväga.
Och om vi är rädda för att människan håller på att avverka Amazonas, så hjälper naturen till minst lika mycket. Träden här i Amazonas har enorma ytliga rotsystem, allt för att kunna hålla fast sig i sandbottnen och rota sig. På grund av detta faller träden väldigt lätt vid stormar, och enligt lagen får träd som fallit inte flyttas. Enligt Anthony kommer Amazonas i sig själv medverka till att bli en sandöken, även om människans skulle sluta skövla i morgon. Men hur får träden någon näring om de växer på en sandbotten? All näring finns högst uppe i trädkronorna, i de gröna bladen och blommorna. När dessa faller till marken har träden några timmar på sig att suga upp näringen.

Efter drygt en timme kom vi fram till ett område helt utan träd, bara en massa sand likt en sandöken. På håll såg vi några gamar som satt uppe i ett dött träd och spanade på oss. Najs. Väntar de på att någon av oss ska falla ihop så de får sig ett skrovmål? Ha ha, kändes nästan som så. Vi gick sakta men säkert till Monkey Island. Det var ju egentligen ingen ö, utan snarare en halvö.

Aporna som fanns där har räddats och tagits omhand. Aporna får sakta men säkert byta kost och rehabilitera sig för att sedan släppas ut i det vilda. Man skulle väl kunna kalla det för Rescue Center om inte annat. Aporna som fanns där nu var Humboldts ullapor och Red Faced Monkeys. När vi var där blev aporna matade så vi fick tillfälle att fota dem på ganska nära håll. En kvinna, tror hon var fransk, fick prova på att låta en av aporna att sitta på axeln och ta en fruktbit från hennes hand. Hade varit häftigt att prova på, men samtidigt så vet man inte vilka sjukdomar som de kan bära på ifall de skulle bita.

Monkey Island låg inte så långt ifrån Amazon Ecopark, vi hade gått som i en cirkel. Tog inte många minuter att gå tillbaka. Dags för lunch vid kl. 12.30. Lika enastående lunchbuffé som de andra dagarna. Nu hade jag inga mer djungelturer eller utflykter. Kunde ta det lugnt på eftermiddagen, försöka lista ut var min incheckade väska var någonstans. Jag hade inte fått något mail eller uppdatering kring var den befann sig. Den kunde lika gärna vara i Australien eller Antarktis, så vitt jag visste. Jag menar, hur svårt kan det vara att slänga på väskan på nästa flyg? Det går ju X antal flyg om dagen till Brasilien… så vad är problemet liksom? Riktigt dåligt! Tog en power-nap i en av hängmattorna som fanns upphängda mitt i allt ihop. Det var rogivande att ligga där och lyssna på ljudet, känna dofterna och veta att man inte har någon tid att passa. Sista middagen klockan 19.30. Anläggningen var i princip tom. Gissar att alla de andra var ute på någon kvällstur. Klockan var nästan åtta när det började fyllas på med folk i middagstältet.