Copyright © Bejjan888™

Efter många timmars sömn gick jag upp i tid till frukosten vid 07.30. Precis som lunch och middag fanns det nu uppdukat massor av gott till frukosten. Bröd, sallad, pålägg, yoghurt, flingor, kaffe, bacon, korv, ägg etc. Men nu så fanns det även vatten och juice som man fick ta (utan att betala för). Idag var det samling kl. 08.15 i receptionen för att besöka Meeting of the Water. Jag var i god tid, men Sergei och Svetlana dök inte upp. Så jag och Anthony var tvungna att gå iväg, eftersom vi var tvungna att ta småbåten ut till den större båten. Och den större båten skulle avgå en viss tid. Missade vi den så var det kört. När vi nästan hunnit fram till den lilla båten kommer ryssarna halvspringandes bakom oss. Anthony var inte direkt road över deras beteende, eftersom de hade varit sena till varje träff under den tid de varit på Amazon Ecopark.

Den lilla båten tuffade iväg och vi åkte en bra stund innan båten la till vid den större båten, mitt ute i Tarumifloden. Det var flera grupper som skulle med och vi satte oss på övre däck, under tak. Även om det var varmt, fläktade det skönt i skuggan eftersom vi åkte i motvind. Sakta men säkert tog vi oss till Tarumiflodens inlopp, där staden Manaus ligger. Manaus är en ”bred” stad och sträcker sig utmed vattnet och består av flera kommuner. Den första flygplatsen som byggdes i Manaus hade så pass kort startbana att planen fick startas med hjälp av en katapult, precis som jetplan på ett hangarfartyg.

När båten svängde av Tarumifloden och in på Svarta floden (Rio Negro) följde vi fortfarande Manaus hamnkvarter. Vi passerade stora cisterner och Anthony förklarade att det var där som Manaus kranvatten samlades upp från floden. Där renades vattnet och kemikalier tillsattes, för att sedan pumpas ut i vattenledningarna. Strax därpå åkte vi förbi en naturgasanläggning med en sån där skorsten som har en flammande låga. Hur bra kan det vara för naturen? Bensin eller olja är väl inte så mycket bättre, de heller egentligen. Ändå är bilarna i Brasilien byggda för att kunna tankas med bensin och/eller etanol. Så varför tankar inte Brasilianarna etanol? Dels för att motorerna tar mer stryk av det men också för att bensinpriset är/har varit så pass mycket billigare, att det inte lönat sig. Men det håller på att ändras i och med stigande oljepriser. Intill denna naturgasanläggning låg Manaus lasthamn som haft och har stor betydelse för stadens export. För de enda transportmedlen att ta sig till Manaus är antingen med flyg eller också båt, för så pass avskuren är staden från övriga Brasilien att inga framkomliga vägar finns.

Efter 3 timmar kom vi så fram till dagens höjdpunkt – the Meeting of the Water – där Rio Negro och Amazonasfloden möts. Sammanflödet av Rio Negros mörka, nästan svarta, vatten och det sandfärgade sura vattnet från Amazonasfloden är en av huvudattraktionerna för turister i Manaus. De två flodernas vatten rinner sida vid sida i mer än 6 km utan att blandas! Detta fenomen uppstår på grund av skillnaden i temperatur, hastighet och densitet hos de två olika floderna. Båten cirkulerade några varv på båda sidorna av Meeting of the Water innan båten satte kurs mot den restaurang vi åt vår lunch. Långbord var uppdukade under träden i skuggan, och lunchbuffén stod i mitten. Vattenmelonerna som fanns där, uppskurna i mindre bitar, smakade så himla gott! Så mycket bättre än hemma i Sverige. Efter lunch gick vi en liten vända inne bland träden och stannade till vid en grund sötvattensjö, bildad av Amazonasfloden. Nu under torrperioden fanns inte så mycket vatten, men vi kunde dock se de gigantiska bladen (kan bli upp till 3 meter i diameter) av Victoria Amazonica – Jättenäckros. Jättenäckrosen växer naturligt här i Amazonas och blommar endast två dagar per år. Första dagen är blomman vit, den andra dagen är blomman rosa.

När alla samlats ombord på båten väntade en lång färd tillbaka till Amazon Ecopark. Det gick lite snabbare nu när vi färdades i medvind, men det innebar att det inte fläktade så bra. Värmen blev desto mer påtaglig nu och även fast man inte ansträngt sig särskilt mycket så var man trött! Men till slut var vi framme på Tarumifloden och blev upphämtade av de små båtarna för färd tillbaka till sandbanken i närheten av Amazon Ecopark.

Anthony valde att gå längs sandbankerna tillbaka till Ecoparken. Det var stekande hett i solen och vid det här laget hade till och med jag börjat få antydan till en solbränna. Så då vet ni att det var riktigt varmt och soligt ;) Efter en välförtjänt dusch och avsvalkning inne på rummet, så var det lite relax-time innan middagen vid kl. 19.30. När jag passerade en av stugorna (där japanerna bodde), stod de och tittade på något. Jag gick nyfiket fram och ville veta vad de såg.

De hade lite problem med en av arorna som bodde på Amazon Ecopark, som stod utanför dörren och försökte ta sig in så fort de öppnade dörren. Ha ha! Kanske den ville komma in i svalkan, eller ha lite mat? Vad vet jag? Men det var lite komiskt. Passade då på att försöka få bra bilder på den eftersom jag kom ganska nära.

Som sagt, middag klockan 19.30. Liknande upplägg som tidigare med stor buffé med kött, kyckling, fisk och till detta ris, pasta och potatis. Efter en lång, varm dag somnade man ganska snabbt.