Copyright © Bejjan888™

Landade på Brigadeiro Eduardo Gomes – Manaus International Airport strax efter kl. 01.00 på natten och för att vara en internationell flygplats så var det en liten flygplats. Nu var man relativt mosig i skallen och varit vaken i över 24 timmar. För någon vidare kvalité på sömnen får man knappast när man flyger och speciellt inte när det är turbulent i luften som det var under både den transatlantiska som inrikesflygningen. Trots att klockan var efter ett på natten så var det varmt. Tog mig snabbt igenom ankomstterminalen och eftersom min incheckade väska blev kvar i Europa, så var det ju bara att passera bagagebandet och ut till den väntande transfern till hotellet. Min guide och chaufför till hotellet hette Peter och kom ursprungligen från Schweiz. Fick frågan om jag pratade tyska eftersom det var hans modersmål, men med tanke på att jag var totalt slut i hjärnan och tankeverksamheten knappt fungerade så föredrog jag engelska. Peter hade flyttat från Schweiz till Brasilien på grund av kärleken och bott i flera olika städer i landet innan Manaus och pratade nu i princip flytande portugisiska, varför han nu jobbade inom turistbranschen som översättare. Perfekt när man som turist besöker ett portugisisktalande land och inte kan så mycket portugisiska. Fick nästan direkt frågan om jag hört om terroristattentatet i Paris tidigare under fredagen. ”Nej, vad då?” Svarade jag. ”Vad har hänt?” Han var nog mest nervös över om jag flugit via Paris och haft problem med flygen. Men då jag flugit via Berlin - Frankfurt så klarade jag mig från detta. Att klockan var sent in på natten verkade inte bekomma honom ett dugg, utan han pratade på och gav nyttiga tips och saker att tänka på. Så jag var tvungen att fråga honom om han inte var trött. Jag fick till svar att han var van vid att hämta turister på flygplatsen mitt i natten. Han berättade också att brasilianarna tar flyget som vi tar bussen, dag som natt. Det finns ingen lag i Brasilien som hindrar plan från att flyga nattetid, då ingen verkar störas av ljudet från flygplanen.

Anlände till Hotel Go Inn Manaus vid halv kl. 01.30. Incheckningen gick snabbt och fick ett rum på nedersta våningen. Så det var bara att störta i säng och försöka få så mycket sömn som möjligt innan det blev dags för transfer till Amazonas Ecopark Jungle Lodge vid kl. 08.30. Vid frukosten dominerade tv-nyheterna av terroristattackerna i Paris och bilder sändes om och om igen. Hur kunde det vara så stora nyheter här i Brasilien? Jag satt kvar en stund och lyckades lista ut att det var två brasilianska medborgare som varit med och skadats i attentatet. Efter frukost packade jag ihop mina grejer och gick ner lite tidigare till receptionen för att informera personalen i receptionen om att ifall min väska dök upp, så kunde de ringa till Amazon Ecopark Jungle Lodge. Men till skillnad från nattpersonalens goda kunskaper i engelska så var det inte lika lätt med dagpersonalen. Även om de var flera som jobbade, den ena bättre på engelska än den andra, så var det inte lätt att få dem att förstå vad jag menade. Men brasilianarna måste vara ett vänligt folk och behandlade mig inte som en idiot bara för att jag inte kunde portugisiska. De ringde upp en kille som var engelskspråkig som jag fick prata med, och som sedan förklarade för personalen på portugisiska vad jag menade. Så det löste sig till slut.

Under tiden hade min transfer till Amazon Ecopark dykt upp. Chauffören pratade i väldigt lite engelska, men sa att det skulle ta 20 minuter ungefär. Efter att ha spenderat morgonen i ett väl luftkonditionerat hotell, så slog den fuktiga värmen emot som en vägg när jag gick den korta biten från hotellentrén till bilen. Det måste ha varit en bra bit över +30°C. Efter en stund kom vi utanför staden och flygplatsen, där jag anlände inatt, tornade upp sig på vänster sida mitt ute i djungeln. Vi körde på allt ensligare vägar och tanken slog mig… ”Jaha ja, här sitter jag i en bil med en helt främmande person”. Men ganska snart kom vi fram till en hamn, varifrån båten skulle gå till Amazon Ecopark. Där väntade redan båten tillsammans med ett gäng japaner och deras översättare. Det var bara mig de väntade på. Så fort jag satt mig i båten så började den tuffa iväg på Tarumifloden, en biflod till Svarta floden som i sin tur är biflod till Amazonasfloden. Även om vinden fläktade under båtturen, så var det jättevarmt.
I slutet av november är det fortfarande torrperiod här i Amazonas och det håller precis på att slå om till regnperiod. Under riktigt varma dagar dunstar Amazonas vatten med 40-100 centimeter per dag. Det syntes tydligt på alla sandbanker hur vattnet sjunkit dag för dag. Och vattnet i Tarumifloden är vanligtvis väldigt mörkt, nästan svart, men det var nu lerfärgat eftersom det var lågt med vatten.

Efter en båttur på cirka 15 minuter stannade vi till vid en sandbank och vi fick gå ur. Eftersom vattenståndet var så lågt och båten inte kunde åka ända fram till lodgen, fick vi gå en dryg kilometer i djungeln. Väskorna blev hämtade med traktor och vagn, medan vi andra fick gå i värmen.

Checkade in i receptionen och fick nyckeln till mitt rum. Varje gäst fick ett armband som visar att de har betalat för all inclusive… eller ja, ”all inclusive”… vatten och drycker ingick inte. All dryck fick man registrera på ett kort och sedan betala vid utcheckning. På anläggningen finns 20 träbungalows, där varje bungalow har 3 rum med separat ingång, veranda och badrum. Varje rum har AC, dusch och fönster med myggnät. Skillnaden mellan värmen ute och den mer kylda luften inomhus i rummet var märkbar och när man varit på rummet ett tag så ville man inte gå ut i den tropiska värmen. Hade nu lite tid fram till lunchen att utforska anläggningen. I receptionen träffade jag på min guide Anthony, engelskspråkig så klart. Klockan 15.20 skulle jag möta honom här i receptionen och tillsammans med två ryssar skulle vi göra vår första utflykt.

Jag fortsatte att se mig omkring på anläggningen och hamnade tillslut i baren, där bartendern Ivan bjöd på Cashew-äpple. Märklig smak, men helt okej. I Sverige känner vi nog mest till Cashewnöten och inte själva äpplet (”frukten”). Cashew-äpplet (som ser ut som en frukt) växer på träd och är oval eller päronformad och är som mogen gul och/eller röd och mellan 5-11 centimeter lång. Trädets riktiga frukt är den njurformade stenfrukten som växer under Cashew-äpplet och inuti den äkta frukten finns ett enda frö, den s.k. Cashewnöten. Botaniskt sett är det ett frö, men inom livsmedelsbranschen kallas den nöt.

Gick en sväng till anläggningens motsvarighet till pool. De hade gjort i ordning ett område kallat Natural Swimming Pool Area, med grunda pooler med vatten rinnandes från sötvattensbäckar. Passade på att svalka fötterna en dag som denna när temperaturen närmade sig +40°C. Personalen hade sagt att det var helt säkert att ta sig ett dopp där, det var inget farligt. Nähä, men med en djungel bara någon meter därifrån så kändes det inte så… Ganska snart så kunde jag höra och skymta apor som svingade sig bland träden och upptäckte att det simmade fiskar omkring i poolen. Och vem vet, rätt som det är kanske det kommer simmandes en orm på 4 meter i vattnet…

Klockan 12.30 var det lunch. I ett enormt tält, mitt bland alla bungalows, fanns matsalen. Varje dag dukades det upp en stor buffé, som vi gäster fick gå och ta så mycket vi orkade. Mycket kött, kyckling och fisk och till detta var det ris, pasta och potatis, allt uppvärmt på en gigantisk järnspis som jag först trodde var vedeldad men insåg sen att den drevs av gas. På salladsbordet fanns färska grönsaker kreativt upplagt på stora fat, tillsammans med bröd. Till efterrätt bjöds det på kaffe, frukt, kakor och bakelser. Jisses, man behövde då verkligen inte gå från bordet hungrig i alla fall. Efter all denna fantastiska mat föll man som i en paltkoma och det var tur att jag hade lite tid på mig att smälta maten innan första djungelturen.

Jag var i god tid till mötet med Anthony i receptionen klockan 15.20 och kunde nyttja anläggningens WiFi, som bara fanns där. Även Svetlana och Sergei mötte upp i receptionen, om än i allra sista sekund. Sergei pratade inte många ord engelska, utan hade med sig sin fru Svetlana som översatte allt som Anthony sa till ryska. Vi tog oss genom djungeln till båtarna och gav oss iväg på Tarumiflodens vatten.

Efter drygt 10 minuter steg vi iland och gick uppför sandbanken till områdets homeopatiska läkemedelsbutik. Här fanns allt mellan himmel och jord; rötter, bark, nötter, blommor etc som anses ha läkande verkan mot diverse åkommor eller hjälpa till med potensen.

Vi gick en tur i området och lärde oss om unik flora och fauna och skådade några Niña Pineapples. Anthony plockade en och öppnade den med sin machete och lät oss smaka. Så söt och god den var! Efter det gick vi tillbaka till båten, för nu skulle vi fiska pirayor! Efter ytterligare 5 minuters båtfärd klev av båten vid en lång brygga. Anthony hämtade fiskespön och bete (köttbitar) och vi slog oss ner på varsina stolar. Anthony visade hur vi skulle göra, för det krävde viss teknik för att lyckas fånga en piraya på kroken. Pirayorna håller till nere vid flodbotten och för att fånga deras uppmärksamhet så skulle vi då och då slå med spöet uppe på vattenytan. Sen gällde det att hålla koll på flötet, för så fort det började guppa så skulle man med all kraft dra upp kroken så fort man kunde. Var man inte uppmärksam nog så snodde pirayorna betet. Ibland märkte man inte ens att de hunnit sno betet för en, så smarta var de.

Men efter en hel del ”tomma napp” så lyckades jag dra upp en piraya för egen maskin. Vi satt kvar till dess att solen gått ner och gick tillbaka till båten. Nu var det dags för spaning efter alligatorer, eller kajmaner som det egentligen var. Med hjälp av båten åkte vi till en liten vik, där man visste att det höll till kajmaner. Två ur personalen hoppade ur och gick iväg för att spana. Vi gäster fick såklart sitta kvar i båten på grund av säkerhetsskäl. Vi kunde se de två yngre killarna gå iväg längs vattenbrynet då de höll i en lampa. Anthony berättade att de skulle försöka fånga en kajman och ta med så att den som ville fick hålla i den. Nu var killarna ganska långt borta så vi såg bara ett svagt sken. Plötsligt hörde vi ett himla plaskande och vi förstod att de hittat på en kajman och brottades med den. Efter en stund kom killarna tillbaka och vi åkte in till land med båten. Vi hoppade av och samlades kring killen som höll i kajmanen. Anthony berättade att det här var en ganska ung kajman på cirka 3 år. De som ville fick hålla i kajmanen.

Sedan vandrade vi tillbaka till Amazon Ecopark för middag klockan 19.30. Det var samma upplägg med buffé för både sallad, varmrätt och efterrätt. Mycket gott! Och man kanske inte tror det, men man blir faktiskt hungrig trots att det var upp emot +40°C varmt under dagen. Viktigt att fylla på med vätska också. Det är väl därför som vatten och dryck inte ingår, så de ska tjäna lite extra pengar på det. Man somnade ganska ovaggade på kvällen.