Copyright © Bejjan888™

Rotorua, även känt som Nya Zeelands ”Coolest Hot spot”, ligger på norra delen av Nordön och är mest känt för sin geotermiska aktivitet i form av gejsrar, kokande lerpölar, varma källor och Te Wairoa, den begravda byn. På grund av utsläpp av vätesulfider kallas Rotorua för ”Svavelstaden” eller Rotten-rua, då stadens luft påminner om lukten av ruttna ägg. Ett tredje vanligt namn är Roto-Vegas, eftersom Rororua har en liknande gata kantad av företag och restauranger precis som Las Vegas. Rotorua ligger i ett område med hög geothermal aktivitet. Även vulkanutbrott och jordskalv har inträffat i området. Det största skedde ”bara” för drygt 150 år sedan.

Året var 1886, den 10 juni, när invånarna vaknade upp mitt i natten av kraftiga jordskalv. Ett par timmar senare hade vulkanen i Mount Tarawera öppnats och aska och moln nådde drygt 10 km upp i luften. Stormvindar uppstod eftersom eruptionen sög in luft från omgivningen vilket orsakade våldsamma blixtar och ett öronbedövande regn. Vulkankratern ska ha haft en total längd på 16 km. Någon timme senare exploderade en närliggande sjö, Rotomahana, och fallande stenblock och kokande lera samt glödande magma förstörde allt i sin närhet, bland annat byarna Te Ariki och Moura. Te Wairoa var också en av de byar som begravdes i lava av vulkanutbrottet från Mount Tarawera och 120 människor dog.

Det lokala termalvattnet som rinner genom Rotorua är sedan tidigt 1800-tal känt för sina helande krafter och anses kunna behandla både impotens, artrit och reumatism. Runtom Rotorua finns mängder av varma källor med thermalvatten som man kan bada i.

Det finns flera myter kring hur den geothermala aktiviteten kom till området, men en av de allra äldsta säger:
En präst vid namn Ngatoroirangi styrde sin kanot till Nya Zeeland. Ivrig att få utforska, reste han inåt landet uppströms Tarawera River tills han kom fram till Ruawahia, som idag kallas Mount Tarawera, där han förbluffades av alla upptäckterna. Här mötte prästen en man, Tama-o-Hoi, som hävdade att prästen inkräktade på hans land. Med trolldom försökte mannen förgöra prästen, men prästens överlägsna trollformel gjorde att Tama-o-Hoi sjönk ner i jorden. Många menar att vulkanutbrottet år 1886 var Tama-o-Hoi som blivit så rasande arg att marken gav vika för att ventilera hans ursinniga känslor.
Prästen fortsatte utforska omgivningarna och kom fram till bergslandskapet, som idag utgör Tongariro National Park. Där klättrade han upp mot Tongariros topp och ju högre han kom desto kallare blev det eftersom bergstoppen var snötäckt. I ren desperation började han be till sin syster som befann sig på avlägsna Hawaiki (förfaderhem för alla Maori innan de kom till Nya Zeeland) att sända honom eld för att värma upp honom. Systern hörsammade bönen och bad elddemonerna (Te Pupu och Te Hoata), som simmade snabbt genom Stilla Havet och när de kom fram till Whakaari skapade de Nya Zeelands enda aktiva marina vulkan. Demonerna lyfte sina händer mot himmelen, blev den omgivande marken en eldgrop som är aktiv än idag. När demonerna reste sig insåg de att de hade många mil kvar för att nå prästen. De dök ner i havet och under jordskorpan och varje gång demonerna dök upp till ytan, vid Moutohora, Awakeri, Rotoehu, Rotoiti, Rotoura, Tarawera, Orakei Korako, Taupo, Whakarewarewa och Turangi, lämnade de ett ångande, bubblande spår av termal aktivitet efter sig. När demonerna till slut kom fram till prästen var prästen redan livlös. Men den vulkaniska värmen som elddemonerna hade med sig lyckades värma upp prästen till liv igen. Prästen döpte berget till Tongariro för att ära den vind kalla sydliga vinden som nästan dödade honom.
_____________________________________________

Dagen började med en Får-show i Agrodome, som ligger 10 minuters bilväg utanför Rotorua. Här har man i över 40 år bjudit in gäster för att se på deras världsberömda Får-show. Alla i publiken kunde lyssna på showen i hörlurar och det fanns valbart vilket språk man ville lyssna på. Showen var live på engelska, men alla andra språk som japanska skulle jag tro var förinspelat, jag tror inte de hade tolkar som satt och översatte live.

I början av showen tog mannen in 19 olika raser av får. Hur länge de har tränat på att hålla dem bredvid varandra och vara sams, låter jag vara osagt. Men de verkade ganska nöjda och mot slutet av showen låg de flesta ner och vilade.

De demonstrerade också hur det går till att klippa får, hur de jobbar med vallhundar och som en liten surprise tog de in en ko på slutet för att låta några i publiken komma upp på scenen för att mjölka. När showen var slut, samlades vi i bussen åkte vi därifrån. Det fanns flera andra saker man kunde göra men det ingick inte i de biljetter som vi hade. Dessutom hade vi ett hektiskt schema att hålla oss till under dagen.

Vi åkte tillbaka till Rotorua och strax utanför finns Te Puia, ett kulturcentrum och konstinstitut för Maorierna. Men det är också en stor turistattraktion med världsberömda Pohutu Geyser, Maori-kulturella uppträdanden, kokande lerpölar och inhemsk natur. Maorierna har en stark tradition och enorm erfarenhet av guidning i Whakarewarewa geotermiska dalen som går många generationer bakåt och delar gärna med sig av kunskaperna av denna unika del av världen.

Här blev vi guidade av en maori. Vi vandrade genom Te Puias gejsrar och kokande gyttjepölar och jag fick direkt flashbacks av Yellowstone. Mycket snarlik natur och aktivitet.

Men Te Puias höjdpunkt torde ändå vara besöket i Kiwi-huset. Vi fick gå igenom ett hus, som var totalt i mörker, utom en svagt lysande röd lampa. Till hjälp hade man ett räcke som man kunde hålla sig i för att hitta fram till glasburen och sedan ut därifrån. Efter en halvminut så hade ögonen vant sig vid mörkret och när man koncentrerade sig så kunde man se flera kiwifåglar som gick inne i glasburen. Guuud så sööööt de var. Hade jag kunnat, hade jag köpt en och tagit med hem ;) Kiwifågeln är Nya Zeelands nationalsymbol och räknas som en fågel trots att den inte kan flyga. Kiwin har ett högt utvecklat luktsinne och är den enda fågeln som har sina näsborrar längst ut på sin långa näbb. De har dessutom extra bra känsel och hörsel för att kunna jaga mat nattetid. Men skulle dessa sinnen svika så har de även små fina morrhår som ser till att de inte springer in i saker, för Kiwin har väldigt dålig syn. Kiwin är ett nattdjur och sover på dagarna och är vaken på nätterna. Förr fanns det runt 12 miljoner Kiwifåglar. Men efter européernas introducerade illrar och pungråttor mm, sjönk populationen kraftigt eftersom både Kiwifåglarna och deras ägg blev enkel införskaffad föda för pungråttorna och illrarna. Idag beräknas det finnas runt 100 000 Kiwis och nu försöker man föda upp Kiwis i fångenskap och behåller dem till dess att de är 2 år gamla. Sedan släpps de ut i naturen då man anser att de är tillräckligt stora och snabba för att kunna fly undan eventuella jagande djur. Kiwifågeln är trots allt utrotningshotat och uppgifter tyder på att 27 Kiwifåglar dör per vecka. Och man uppskattar att endast 5% av alla Kiwi-ägg, kläcks och ungarna når vuxen ålder. Och med dagens många andra djur såsom katt och hund, som tyvärr också ser Kiwis som byte, verkar framtiden dyster för Kiwifågeln.

Te Puia är en guldgruva för den som vill sätta sig in i Maoriernas kultur och historia. Traditionella hus, båtar och kläder finns att beskåda. En viktig växt för Maorierna var Flax, en växt med otroligt starka fibrer/trådar som processades och användes för kläder, mattor, linor, rep, korgar och till och med medicin.

Maorierna förflyttade sig mycket längs vattnet med wakas (kanoter). Man hade olika typer av wakas beroende på ändamål, t.ex. en krigskanot - waka taua. Waka taua kunde vara upp till 40 meter långa och rymma 80 man. Gemensamt för alla wakas är att skrovet på själva kanoten består av en enda urholkad trädstam. Ni kan ju tänka er vilka stora och gamla träd som måste ha krävts. All utsmyckning har sedan fästs på själva skrovet.

Idag finns inga ursprungs-maorier kvar, utan alla är mixade på något sätt, vilket lett till att maorierna har ljusare hy nu och en del har blåa ögon. Men trots detta är det väldigt viktigt med familjen och sin släkt. När Maorierna ska berätta om sig själva börjar de alltid att berätta om sitt ursprung och de flesta kan räkna upp 12-13 generationer bakåt i tiden. Sist berättar man om sig själv. 70% av invånarna i Rotorua har maori-påbrå. Idag drabbas maorierna oftare av sjukdomar än övriga befolkningen i Nya Zeeland. De gillar socker, vit mat (med mjöl och socker i) och häver i sig 2 liters CocaCola. Det gör att många maorier idag lider av kraftig övervikt. Tyvärr finns det ingen sockerskatt i Nya Zeeland och tillverkarna tillsätter därför alltmer socker i sina produkter och gör om allt till King-Size storlekar. Besöket avslutades i en gift shop, som sig bör, för att få besökarna att köpa grejer.

Vi hade sedan ett par timmar ledigt på eftermiddagen och jag passade på att få skjuts tur och retur till centrum med guiden Angelika, och där ett besök i den botaniska trädgården. Main mission var att lyckas fota en tui, som gäckat mig hela tiden hör på Nya Zeeland. Men inte heller idag fick jag chansen. Jag såg en tui men den kom flygande rakt över huvudet och jag hann knappt reagera. Ja, ja.

Klockan 17.45 hade vi en pick-up utanför hotellet. Ikväll skulle vi se en Maori show.

Det ingick även middag tillagad på traditionellt sätt enligt maorikulturen. Det var buffé så det var bara att äta på. Det var jättegod mat och jag åt och åt. När jag sedan insåg att det skulle bli dessert, så ångrade jag att jag åt så mycket mat.

Maorishowen var en intressant upplevelse. Även om den naturligtvis var tillspetsad för att underhålla publiken, så fick man sig en tankeställare om hur de en gång i tiden levde.

Hur man hälsade på främmande människor, tränade inför krig och hur man dansade och sjöng.

Och det här med att de sträcker ut tungan och spärrar upp ögonen är för att skrämmas.

Maoriernas tatueringar hade olika betydelser och innebörd. En krigare hade upp till fyra olika fågeltatueringar i ansiktet, beroende på ålder, prestationer och funktion inom familjen (t.ex. hövding). Den första tatueringen som man kunde erhålla var Kiwin. Den tatuerades in längs käkbenet och påminde om en öppen Kiwi-näbb. Vid nästa steg fick krigaren en uggla tatuerad på hakan. Steg tre var papegojan som representerades av en linje ovanför vartdera ögonbrynet. För det som var hövding fick även huvudet av en fladdermus intatuerad i pannan. Alla tatueringar på vänster sida av ansiktet ärade modern, medan tatueringarna på den högra sidan respekterade fadern.

Kvinnorna hade ofta ugglan på hakan intatuerad samt deras läppar. Men de tatuerade sig endast efter att de fött sitt första barn. Ju fler barn, desto längre ner på halsen lät man uggle-tatueringen bli.
Hur tatuerade dom? Maorierna ”tatuerade” genom att rista med nålformade föremål (ben, stenar etc.) och tillsatte olika pigment, s.k. Tā moko. Metoden måste ha varit fruktansvärt smärtsam och att tatuera en hel arm eller ben, måste ha tagit lång tid.

Showen avslutades med en kort promenad in mörkret. Vi blev tilldelade en varsin ficklampa och fick gå en vända i skogen, med en guide. En liten promenad som kanske inte var sådär jätteuppskattad när man var fullproppad med mat och intryck från showen. Det var sent, mörkt och började bli småkyligt ute. Allt man ville var att få bli skjutsad tillbaka till hotellet och sova.