Copyright © Bejjan888™

Vi checkade ut från hotellet och guiden körde oss ner till Rotoruas centrum och dess botaniska trädgård.

Jag hade ju varit här dagen innan, men så detta som ytterligare en chans att få fota Tui-fåglar. Men icke, de var borta som vinden. Vi samlades vid bussen igen och Angelika, vår guide, körde ner oss till Lake Rotorua där vi fick lite tid att gå runt.

Men det kändes lite bortkastad tid, det fanns inte så mycket att titta på och det kändes bara som ett stopp för att vi hade gott om tid.

Från Rotorua tog det en timme att köra till Matamata, ett böljande grönt landskap och också inspelningsplatsen till många scener i Lord of the Rings och Hobbitfilmerna. Här finns hobbitbyn med ett 40-tal hobbithus och en guidad tur tog oss till kvarnen, det berömda Party Tree och The Green Dragon Inn.
Platsen för inspelningen av filmerna scoutades av Sir Peter Jacksons team och till slut hittade man Alexanders gård, en enorm fårfarm i hjärtat av Waikato. De sceniska gröna böljande kullarna hade en slående likhet med The Shire, precis som JRR Tolkien beskrev, och fårfarmen blev snabbt hemmet för hobbitarna. Landskapet var dessutom orört, inga elledningar, inga byggnader och inga vägar så långt ögat kunde nå, vilket gjorde att Sir Peter Jackson helt kunde dyka ner i fantasivärlden Middle-Earth.
När Hobbithusen skulle förverkligas fick man hjälp från den nyzeeländska armén. Projektet var belagt med stor sekretess och tog nio månader att bygga upp. Producenten Sir Peter Jackson ville verkligen hålla inspelningsplatsen hemlig och genom privata kontakter lyckades han få till stånd en s.k. No Flight Zone över själva Hobbiton för alla flygplan. En pilot med passagerare valde att trotsa förbudet och flög över med sitt privata lilla flygplan. När han sedan landade på flygplatsen som han startade från, väntade polistjänstemän som förstörde alla bilder som de tagit samt att piloten förlorade sin flyglicens i två år

Efter tre månader av inspelning var det dags att riva ner Hobbithusen. Men efter ett första försök stod 17 plywoodfasader kvar. Dessa fasader blev avsparken för att introducera Hobbitbyn för allmänheten och guidade turer startade år 2002. Några år senare, 2009, återvände Sir Peter Jackson för att filma Hobbit-triologin, vilket resulterade i att det idag står kvar 44 permanenta Hobbithus med samma detaljrika uppsättning som i filmerna. Nu avgår 3 – 4 avgångar i timmen med nyfikna besökare och fans som besöker Hobbiton. Och med tanke på att en biljett för en vuxen person kostade NZD $84 (ca 500 SEK) så kan man nästan förstå varför ägaren av Alexanders gård står ut med detta. De måste tjäna multum på detta och får en rejäl extrainkomst bredvid sitt fårfarmande.

Vår tur ut till Hobbiton började med en busstur på cirka 10 minuter, genom den privata Alexanders gårds ägor. En kort film visades på bussen som visade vad som komma skulle. Vår guide, Eli, var med oss hela tiden och berättade intressanta fakta genom hela rundturen. Vi såg många hobbithus, bland annat Sams hus, Dragon Inn, The Mill, Frodo och Bilbos hus.

Intressant fakta, som jag själv tyckte, var att eken ovanpå Frodo och Bilbos hus, var äkta i den första filmen.

Trädet stod dock på en annan plats på Alexanders gårds ägor. Filmteamet sågade då ner i bitar för att sedan flyttas och monteras ihop igen ovanpå huset. Då man inte trodde att det skulle bli någon uppföljande film, så revs trädet. När det sedan stod klart att det blev en till film, tillverkades en konstgjord ek. Alla cirka 20 000 löv handmålades, men handmålades tyvärr med fel färg. Så när det regnade, rann all färg bort. Man blev illa tvungna att måla om alla löven för hand, med rätt färg. Så, jag vet inte om jag skulle vilja måla typ 40 000 löv för hand alltså…

Vi lämnade Matamata och åkte de två timmarna norrut till Auckland. Strax innan Auckland passerade vi Bombay Hills, där jorden är markant mycket rödare än vanligt.

Enligt vår guide Angelica beror det på att jorden innehåller mycket järn och i området odlas därför mycket lök, som exporteras. Ju närmare Auckland vi kom, desto mer påtaglig blev den mötande rusningstrafiken. Bitvis stod den helt still på den fyrfiliga motorvägen. Vår guide tyckte vi hade tur som skulle in mot stan och trafiken flöt på bra för oss och inte som för de ca 1,5 miljoner människor som var på väg hem från jobbet, en fredag som denna, och sitta still i bilköer. Men till slut kom även vi ikapp rusningstrafiken, men vi skulle snart svänga av motorvägen i alla fall.

Eftersom bussar inte fick stanna utanför hotellet mellan en viss tid (tror det var mellan kl. 16.00 och 18.00) så passade guiden på att köra oss till Mount Eden. Vi körde en bit upp till parkeringen vid Mount Eden. Därifrån fick vi gå, och det var ganska brant faktiskt, uppför till toppen.
Det är den högsta vulkanen i Auckland med sina 196 meter och från toppen får man en fantastisk 360° vy över staden, förutsatt att vädret är bra. Sista utbrottet som vulkanen hade var för 15 000 år sedan och lämnade då en 50 meter djup krater efter sig.

När klockan äntligen passerat 18.00 kunde vår guide äntligen stanna utanför vårat hotell. Vi checkade in på Scenic Hotel Auckland. Hotellet låg bekvämt i centrala Auckland i ett levande kulturellt, shopping- och affärsdistrikt. Den historiskt skyddade hotellbyggnaden har lägenhetsliknande boende och blandar sin art deco stil med komfort och elegans. Jag åt middag på hotellets egna restaurang och passade samtidigt på att tvätta lite kläder. Jag hade nu nått halvvägs in på resan och det var således dags att tvätta.