Copyright © Bejjan888™

Vaknade ånyo till en klar morgon och lagom till frukosten vid 07.30 så lyckades solstrålarna besegra alptopparna och lysa upp nere i Ayasdalen. Idag skulle jag ha åkt till Aosta och spenderat dagen där, men då det var för få anmälda blev det inställt. Så istället bestämde jag mig för att ge mig ut på egen hand och försöka komma upp lite på höjden och få lite utsikt. Gav mig iväg tidigt till mataffären Crai, lite längre ner i byn och köpte en smörgås med ost och skinka. Fortsatte därefter till Crest-liften och åkte med den upp till 1952 meter över havet. Det var fortfarande kyligt i skuggan, men där solen kom åt var det varmt. Vandrade längs alpbäcken Torrente di Cunéaz och kom så småningom fram till byn Cunéaz på 2062 höjdmeter. Eller ja, by och by… det var nog inte mer än sju hus där. De klassiska stenhusen med skiffertak var i varierande skick, allt från ruiner till finare nybyggen. Ju längre in i Cunéazdalen jag kom desto mer otydlig blev stigen, vilket verkar vara standard för alla vandringsstigar här i Ayasdalen. Det var inte heller särskilt tydligt skyltat, så ibland fick man nästan gå på magkänsla; Ska jag ta höger eller vänster här? Men för att lugna er läsare, så ska jag berätta att jag aldrig kom vilse eller gick fel under dagen. Jag hade karta, kompass och dessutom solen att orientera mig efter.

Efter byn Cunéaz blev det en behaglig stigning, delvis i skuggan, genom alpbäckar och över broar fram till Pian Long på 2179 höjdmeter. Här stannade jag till, fikade och tog paus. Det fanns ett slitet stenhus här, som nog inte varit bebott på väldigt många år. Började komma över trädgränsen nu och eftersom solen låg på och gassade ganska intensivt var det bara att gilla läget. Från och med nu skulle bli varmt och få skuggor att stanna till i för vila. Härifrån och upp till Lago Perrin (uttal: Lago Pärään) på 2633 meters höjd skulle det bli en stigning som hette duga. Här fick man liksom bestämma sig; bit ihop eller bryt ihop. För mig var det bara att bita ihop som gällde. Bryta ihop får man göra på hotellet sedan. Så det var bara att fokusera framåt och börja vandra. Första tvåhundra höjdmeterna var ändå relativt behagliga, men resterande upp till Colle Perrin på 2649 meter över havet, fanns det tillfällen när jag tänkte för mig själv; Vad har jag gett mig in på egentligen? Men som det brukar vara, så är det mödan värt.

Väl uppe på vid Colle Perrin fick jag en vansinnigt vacker utsikt över Monte Rosa-massivet och dess snöklädda alptoppar. Härifrån fick jag även en klar utsikt mot Mont Blanc (Monte Blanco) som för ovanlighetens skull inte var omgiven av diverse moln.

Slog mig ner intill Lago Perrin och packade upp min medhavda matsäck. Här uppe var det rofyllt och tyst och sjön låg vackert omgiven av Monte Perrin och Monte Castello. Endast det porlande smältvattnet från Monte Perrin alldeles bakom mig hördes. Vattnet i alpsjön var turkost och såg väldigt inbjudande ut. Men jag doppade bara mina fötter i sjön för lite svalka. Temperaturen var nog inte mer än +10°C. På avstånd kunde jag se fisk i sjön, men de kom aldrig så nära att jag kunde se vilken art det rörde sig om.

Nöjd, mätt och belåten började jag min vandring ner mot Champoluc igen och nu i Mascognazdalen. Följde alpbäcken Torrente Perrin en bit, som fylls på med vatten från Lago Perrin. Vissa partier var det brant och lite halt, så man fick ta det riktigt lugnt och försiktigt ibland. Plötsligt såg jag tre personer vandrandes emot mig som jag snart skulle möta på stigen. Det såg ut att gå i sakta mak och jag stannade till och tittade på mig klocka. Jag hade nu gått dryga 40 minuter från Lago Perrin och i den takt som de gick i skulle det nog ta upp emot en timme innan de nådde fram till sjön. Och mycket riktigt, när jag passerade dem ville de veta hur lång tid de hade kvar upp till Lago Perrin. Så jag svarade runt en timme. Pappan såg väldigt trött ut och stödde hela sin vikt på sin vandringspinne. Oj, oj, tänkte jag, hur ska det där gå? Hade varit roligt att veta om de lyckades ta sig ända upp, eller inte.

Jag fortsatte nerför och passerade flockar med betande kalvar och kor, som passande nog stod mitt på stigen. Med respekt försökte jag gå runt kalvarna, men det var lite halvläskigt att vara så nära inpå dem när de stirrade på en så där. Återigen övergick stigen till obefintlig och man fick gå på ren och skär gissning. Ja men här ungefär går nog stigen. Tog mig förbi ensliga och övergivna stenhus på vägen ner till Chavannes (2016 m.), där ”stigen” plötsligt övergick till grusväg. Grusvägen ledde genom Mascognazdalen och genom skogen (som gav välbehövlig skugga) och fram till Mascognaz på 1820 höjdmeter. Här kände man att man började komma ner till civilisationen igen och mötte fler och fler människor. Härifrån tog det ytterligare dryga 45 minuter brant nerför innan jag kom fram till hotellet i Champoluc igen.

Tog en extra sväng förbi byns apotek, för inhandling av ytterligare skavsårsplåster och hittade även produkter i Avène-serien som jag inte sett i Sverige. Väl på hotellet en dusch, skovård och fotvård innan middagen vid 19.30. Inledde middagen med salladen, därefter första förrätten som var en sallad med räkor och Courgetter. Som andra förrätt valde jag vegetarisk lasagne och varmrätt grillad kanin. Efterrätten var en utsökt cheesecake.