Copyright © Bejjan888™

Det skulle bli bra väder idag och mycket riktigt så vaknade jag upp till en klar himmel, även om solen hade ännu inte kommit upp ovan bergstopparna. Men när det var dags för frukost vid kl. 07.30 började de första morgontrötta solstrålarna belysa de vitklädda alptopparna på Monte Rosa-massivet, som jag faktiskt kunde skymta från mitt hotellrum. Vid morgonmötet kl. 08.45 fick vi reda på att den röda gruppen skulle få en annan bergsguide, Rudy, idag eftersom Patrick var ledig. I normala fall så vill researrangören att vandringsgrupperna ska ha samma bergsguide hela veckan, men denna vecka var det visst krångligt att få till det enligt företaget som hyrde ut bergsguiderna. Rudy hade dock inte dykt upp i tid till morgonmötet, men det var tydligen inte ovanligt enligt våra vandringsguider Lina och Rebecka.

Vid samlingen utanför hotellet, för att gemensamt gå till busshållplatsen, dök Rudy upp och det visade sig att han var en social och trevlig kille med en hel del humor också. Jag vågar nog påstå att han var bäst på engelska utav de totalt tre bergsguider som min grupp hade under veckan. Sagt och gjort, vi klev på bussen till grannbyn Saint-Jacques på 1697 höjdmeter. Väl framme i Saint-Jacques började min grupp att vandra, med Rudy i spetsen. Solen gassade på duktigt uppe på en i princip klarblå himmel och det var riktigt skönt att första biten vandring skedde i skuggan av träd, om än riktigt brant uppför. Här sållades agnarna från vetet, så att säga, och en deltagare i min grupp beslöt sig för att avbryta och gå med blå grupp resten av veckan. Efter ett tag kom vi fram till ett övergivet hotell (Alberga Pension Bella Vista), där vi tog teknisk paus och fikade lite. Rudy berättade att detta hotell var det första hotellet som byggdes här i dalen, men som på grund av sitt läge inte gick att nå med bil vilket ledde till att gästerna sökte sig mer lättillgängliga hotell, som byggdes nere i byarna.

Vi fortsatte en dryg timme till och nådde fram till Pian di Verra, en ängsplatå på 2069 höjdmeter, med en fantastiskt bra utsikt mot Monte Rosa-massivet. Här samlades vi och tog veckans första gruppbild för röda gruppen. Ängsplatån omgavs av stoltserande alptoppar som Due Denti (2723 m.) och Monte Rosso di Verra (3022 m.) och så klart de snöklädda bergstopparna i Monte Rosa-massivet. Vi kunde höra de betande kornas klockor klämta på avstånd medan vi följde den porlande alpbäcken Torrente di Verra.

Vi gjorde en längre paus vid ”citronen”, en liten kiosk på hjul helt enkelt. Kiosken var designad och målad precis som en citron och öppnades och stängdes genom att fälla upp den övre halvan av ”citronen”. Eftersom det inte fanns någon som helst elektricitet här så drevs kiosken av en liten dieselgenerator som tuffade och gick bakom.

Efter pausen hade vi en relativt enkel stigning kvar innan vi nådde fram till Lago Blu, en alpsjö på 2220 meter över havet. Och tack vare det ständigt tillförande smältvattnet från bland annat Rocca di Verra (3137 m.), var vattnet klarblått. För de hurtbullar som önskade var det fritt fram att ta ett dopp i sjön, men de fick vara beredda på en temperatur på +8°C i det klarblåa vattnet. Själv höll jag mig på behörigt avstånd från vattnet, men kunde inte låta bli att le en smula åt de modiga själar som ändå hoppade i och doppade hela sig. Det slutade med att det bara var jag och Rudy som inte badade. Det fanns ju en tävling mellan röd och blå grupp om vilken grupp som hade flest personer som badade idag. Jag kan ju avslöja att min grupp vann överlägset med 7 personer över den blå gruppen som hade 4 stycken som badade, och då räknade de med hunden York som en person också. Så jag behövde ju inte känna mig illa till mods för att jag inte ”took a swim for the team” så att säga. Och vem är York då? Det är Lina och Patrick som äger York tillsammans och låter York följa med under vandringarna, i sin träning till att blir Rescue Dog.

När alla hurtbullar fått på sig torra kläder igen och slutat huttra vandrade vi en bit längs bergskammen Comba di Verrainnan vi började gå i riktning mot Rifugio Ferraro och vår lunch. Längs vägen passerade vi vilt växande timjan och hallon. Vi nådde fram till Rifugion vid två-tiden och då var man ju rejält hungrig. Den blå gruppen kom ifatt oss efter ett tag och slog sig ner vid bordet bredvid. Sallad alla Valdostana med Salsicca-korv och blåbärspaj som efterrätt, satt fint efter en lång och varm vandringsdag. Här uppe vid Rifugio Ferraro på 2066 höjdmeter fick vi (tack var en molnfri dag) en underbar vy ut över Champoluc och Ayasdalen.

När vi i den röda gruppen samlades efter lunchen och var redo, saknade vi Rudy. Det visade sig att han var på andra sidan huset och lekte med hunden York (som var med den blå gruppen idag). När han till slut insåg ”Oh, are you waiting for me?”, så blev det fart på honom. Nu var det en rejält brant nedförvandring tillbaka till Saint-Jacques igen. I början kunde man i alla fall se att det var en stig som vi gick på, men den blev snabbt allt stenigare och det var bitvis svårt att se vad som var stig eller inte. Men tränad som jag var tog jag rygg på Rudy och fick en trevlig pratstund med honom. Rudy jobbar som bergsguide på somrarna och som skidlärare på vintern. På vintern är det väldigt populärt med Heli-skiing här i Monte Rosa-skidområde. Det vill säga, man flyger helikopter upp till annars svårtillgängliga toppar och åker därefter skidor ner för dalen igen. På så sätt får man riktigt långa pister på flera kilometer, har för mig han pratade om 4 mil långa pister till och med. Utöver detta jobbar Rudy även som Rescue Worker året om och rycker ut och räddar folk i nöd på bergen, sommar som vinter. Normalt under ett år har de 850 räddningsuppdrag enbart här i området, vilket är ungefär 2,5 uppdrag per dag. Men det är högsäsong under sommar och vinter, och då är det 4-5 uppdrag per dag medan det är lugnare under övriga delar av året. Han berättade att han så sent som igår (måndag) blivit utkallad för att rädda en svampplockare, som blev funnen vid kl. 20.30 på kvällen med Rescue Dog. Och jag kan ju bara säga att det är rejält mörkt då den tiden. Till sin hjälp har de alltså Rescue Dogs och helikoptrar som snabbt tar de upp på bergen.

Väl framme nere i Saint-Jacques inväntade vi bussen och åkte tillbaka till Champoluc igen. After Walk, innan dusch, fot- och skovård. På hotellet var de Aostakväll vid middagen idag kl. 19.30, som började med sallad och typiskt kallskuret kött från Aostadalen till första förrätt. Därefter serverades risotto i vitt vin med Courgetter och ostfondue som andra förrätten. Till varmrätt fick vi kalvkind (som vi översatte det) med potatismos och avslutade med en äppelkaka med vaniljsås till efterrätt.