Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till en gråmulen och kylig morgon på Hotel Relais des Glaciers i Champoluc. Molnen låg verkligen som ett lock över Ayasdalen denna morgon. Frukost vid 07.30 och sedan samling med gruppen och morgonmöte kl. 08.45 inför dagens vandring. Idag delades gruppen in i en röd respektive blå grupp, där den röda gruppen går snabbare och tar fler höjdmeter än den blå. Taggad och tränad inför denna vandringsresa valde jag den röda gruppen – här skulle det vandras minsann! Totalt blev vi åtta vandrare, plus vandringsguiden Rebecka från reseföretaget samt lokala bergsguiden Patrick. Nu kanske någon av er läsare sitter funderar – och vad är skillnaden mellan en vandringsguide och bergsguide? Jo, en vandringsguide kan ha en utbildning på endast 10 dagar medan en bergsguide har en gedigen utbildning på 5 år. En bergsguide har även förstahjälpen-utbildning och försäkring som täcker helikoptertransport ner från berget för den skadade/sjuke. Så skulle något hända under en vandring, säg en hjärtattack eller brutet ben, ringer bergsguiden enkelt efter helikopter som hämtar den sjuke/skadade som tas direkt sjukhus. En annan sak gäller vandringsskor/-kängor. För en vandringsguide krävs att deltagarna har vandringskängor med höga skaft, vandrar du med en bergsguide är detta bara en rekommendation.

Med packade ryggsäckar begav vi oss, i den röda gruppen, iväg till fots norrut genom byn till Crest-liften som tog oss upp till cirka 2000 höjdmeter. Redan när vi klev av liften fick vi en storslagen utsikt över Ayasdalen och Champoluc, trots att molnen fortfarande låg som ett täcke över oss. Första timmens vandring gick stadigt uppför och man blev snabbt varm i kläderna. Vi stannade till i Rifugio Belvedere på 2303 meter över havet för fikapaus. Efter klädbyte och teknisk paus fortsatte vi vår vandring längs grusvägen som så småningom byttes ut till en stenig stig, där man ibland undrade om det ens var en stig vi följde. Ju högre upp vi kom desto mer dimma blev det och utsikten över omgivningarna begränsades. Ibland kändes det som om man gick in i en vägg av dimma, för att sedan på ett par sekunder skingras och man kunde se flera hundra meter omkring sig. Väl ovan trädgränsen började vinden göra sig påmind och det blev småkyligt. Efter att vi passerat Lago di Saler Dessus och fram till dagens högsta punkt på 2549 höjdmeter passerade vi alpstäpper med murmeldjur.

Vi kunde dock inte se några, men vi hörde deras varningsrop (till varandra) att nu var det minsann farliga vandrare inne på deras revir. Murmeldjur gräver komplexa tunnelsystem ner till 10 meters djup, vilka kan bli upp till 70 meter långa eller längre. Murmeldjuren är renliga djur som använder särskilda gångar till att sova, föda ungar, flykt, toalett och att tvätta sig etc. Jag försökte hålla utkik så gott det gick, för att om möjligt få syn på ett murmeldjur. Men stigen var så pass stenig att man snubblade direkt om man släppte blicken från marken framför sig, så det var nästan riskabelt. Plötslig fick bergsguiden Patrick syn på stenbockar och pekade bort mot bergsmassivet längre fram. Det var långt bort och det tog ett tag innan man kunde fokusera ögonen och lokalisera dem. De flydde så gott som vertikalt rakt uppför berget och diskussionen började direkt inom gruppen vilka speciella muskler stenbockarna har och hur muskelfibrerna är uppbyggda. Tydligen finns det forskning in om just detta område där man försöker kartlägga stenbockarnas muskeluppbyggnad och gener.

En kortare vandring neråt till Lago Ciarcierio på 2371 meter över havet och en kortare paus så de som önskade kunde ta sig ett dopp. Men jag kan tala om att det var definitivt inget badväder idag. Så vi fortsatte vandringen fram till Rifugio La Mandria på 2271 höjdmeter och fick äntligen värma oss och avnjuta Tartiflette, dagens lunch. Med tanke på att klockan var närmare två och man var vrålhungrig så kunde man ha ätit vad som helst. Men denna Tartiflette var väl smakande: ugnsgratinerad skivad potatis med bacon och crème fraiche.

Efter klädbyte och teknisk paus var vi alla redo för den relativt branta nedstigningen till bergståget Frachey vid 1976 höjdmeter. Vi klev på tåget som tog oss ner till byn Frachey på 1610 meter över havet. Härifrån var det frivilligt att vänta in bussen eller gå tillbaka till Champoluc, vilket skulle ta dryga halvtimmen. Vi bestämde oss ganska snabbt och enhälligt för att gå tillbaka – vi var ju ändå här för att vandra!

Under vägen passerade vi en park med träskulpturer. Några år tidigare hade ett oväder dragit fram igenom dalen och resulterat i flera avbrutna träd. Som ett projekt fick konstnärer forma trädstubbarna till olika konstverk. Jag måste säga att det var riktigt fina skulpturer och konstverk! Vid ankomst till Champoluc var det After Walk för de som önskade. Väl på hotellet var det en välbehövlig dusch, fot- och skovård. Middagen serverades vid 19.30. Plockade med mig salladen innan jag slog mig ned vid bordet. Första förrätten var Mocetta (lokalt kallskuret kött) med körsbärstomater, selleri och nötter, och som förrätt nummer två serverades hemmagjord pasta och rökt skinka som smakade riktigt gott. Men portionen var gigantisk och inte alls anpassad för en femrätters. Varmrätten var polenta med kalv- och korvstuvning. Avslutade med jordgubbsglass till dessert. Man hade då inga problem att somna senare på kvällen.