Copyright © Bejjan888™

Vaknade efter en natt i en allt för mjuk, nedlegad och obekväm säng (för min rygg det vill säga) – aj, aj, aj. Men ryggen rätade ut sig väldigt snabbt efter uppstigandet ur sängen. Drog undan gardinerna för fönstret och såg på det till synes ruggiga vädret utanför. Inte för att det regnade, men grått och mulet och antagligen rätt kylig temperatur. Frukosten på Hotel Relais des Glaciers (och säkert majoriteten av alla andra hotell i området) serverades något senare än vad man är van vid, från kl. 07.30 och bestod en av basic frukost. Man blev mätt men inte överdrivet.

Researrangören anordnade morgonmöte varje vandringsdag i konferensrummet, idag vid kl. 09.00, och då skulle vi vara redo för vandring. Denna vecka var vi sammanlagt 18 resenärer som bokat Vandringspaketet: Alpin vandring. Våra vandringsguider Lina och Rebecka höll i mötet och för dagen vår bergsguide Marin (läs med franskt uttal: ”marään” ungefär). Det ska tilläggas att många namn på människor, byar, Rifugios mm. har franskt uttal här i Ayasdalen, del av Aostadalen. Aostadalen var faktiskt det första auktoritära styret som antog modern franska som sitt officiella språk 1536, detta tre år innan Frankrike själva gjorde det! Officiella språk i regionen är nu både italienska och franska vilka används för regionens styre och lagar. I skolan lär man ut lika mycket italienska som franska till eleverna. Ursprungsspråket kallas Valdotain (lokalt Patois), en dialekt av Franco-Provençal och pratas av 58% av populationen som deras andraspråk. Det är en blandning av franska, italienska och portugisiska.

Efter morgonmötet, med genomgång av upplägg, dagens rutt och övriga frågor, kunde den som önskade köpa vandringskarta och hyra vandringsstavar. Därefter samlades vi åter utanför hotellet vid 09.45 för gemensam vandring till busshållplatsen och den lokalbuss som skulle ta oss till grannbyn Magnéaz på 1710 höjdmeter. I gemensam grupp började stigningen brant uppför till Mandriou på 1849 meters höjd, och vidare upp längs bergskammen Pian Pera skulle vi ha haft bra utsikt mot Monte Rosa-massivet. Men vädret hade bestämt sig för att missunna oss detta genom låga moln och dimma. Även om det inte blåste särskilt mycket kändes det lite rått och kallt vilket gjorde det svårt att klä sig för vandringen. Efter en stund nådde vi La Tschavana, en Rifugio (bergsrestaurang) beläget på 2012 meters höjd. Här stannade vi till för fika, kaffepaus och ”teknisk paus” (m.a.o. toalettbesök). Lagom till att vi skulle bege oss vidare började det dra in tjock dimma och lätt regn. Så det var bara att dra på sig de nyinköpta vattentäta funktionskläderna och dra på regnskyddet på ryggsäcken.

Vi besökte en närliggande byggnad där man tillverkade ost och vi fick gå ner till källaren där man lagrade osten.

Vi fortsatte tappert längs den handgrävda kanalen Ru Courtod på 2000 meters höjd. Ja, du läste rätt. I början av 1500-talet bestämdes att en 25 km lång kanal skulle grävas (för hand med hacka och spade – det fanns inga maskiner då) från den närmaste glaciären Ventina i Monte Rosa-massivet till Saint-Vincent i Emarèse, för att kunna möta upp behovet av den växande befolkningen. Idag har kanalen ingen betydande funktion, då vattnet leds ner från omgivande berg i ledningar i Saint-Vincent. Men kanalen har bevarats och är idag ett trevligt vandringsstråk för boende och turister. Vandringsstigen tog oss genom öppna breda ängar och betesmarker med flockar av betande kor. Det klassiska ljudet av bjällerorkester från kossorna var bitvis öronbedövande, men det hör liksom till uppe i alperna. Till slut, efter många timmars vandring, kom vi fram till Restaurang Braconnier och en välsmakande Penne alla Bolognese var beställd. Klockan var nog närmare halv två när maten serverades och hungrig var man. Medan vi satt inne i restaurangen lättade de tunga gråa molnen lika snabbt som de kommit och solen tittat fram.

När alla uträttat en teknisk paus och tagit av sig regnkläderna började vandringen ner till dagens mål, byn Antagnod (uttal: antanjå). Stenhusen låg tätt längs de smala stenlagda gränderna och blomlådorna lystes upp av fullt blommande pelargonier. Var man lite observant så la man även märke till att alla byggnader här i Ayasdalen har skiffertak. Förr var det nämligen lag på att alla hus och byggnader skulle ha just skiffertak, men det är det inte numera. Men trots detta kunde jag inte se en enda byggnad som inte hade skiffertak under hela veckan. Antagligen beror det på att det är en djupt inrotad tradition. Byn Antagnod räknas som en av Italiens vackraste byar och är en av de mest utmärkande resorter i Monte Rosa Ski Area. Byn ligger på höjden 1710 meter på Ayasdalens västra sida och avundsvärt solig beläget utgör Antagnod en idealisk för den semestrande familjen. Vi hann med ett besök i den anrika St Martin’s Parish Church som ligger centralt i Antagnod, med historia som går tillbaka till 1100-talet. Det mest utmärkande var de många altare och unika fönster med färgat glas.

Därefter bestämde vi oss för en rask promenad tillbaka till Champoluc, längs alpfloden Torrente Évançon, och en After Walk för de som önskade. Vidare till hotellet för dusch, fotvård och skovård. För väl omhändertagna fötter och välskötta vandringsskor är det bästa du kan ha under långa vandringar. I väntan på middagen kl. 19.30 så börjar det ösregna. Enligt väderleksrapporten skulle detta regn ha kommit under dagen, men man får väl tacka någon där uppe att det kom under kvällen istället. Middagen började med salladsbuffé, följt av första förrätten med skinka och fikon. Vinflaskan från igår stod redan framme i en ishink bredvid. Till förrätt nummer två valde jag vegetarisk soppa med krutonger. Som varmrätt föll valet på kyckling stoppad med skinka och ost och som dessert fick det bli jordgubbsglass. Efter första dagen med vandring somnade man sedan ganska ovaggad.