Copyright © Bejjan888™

Gick upp i tid till frukosten kl. 07.30 och ytterligare en dag med sol skulle det bli, åtminstone nere i Champoluc, i Ayasdalen. Det såg mindre lovande ut på högre höjd och den topp som vi skulle bestiga under dagens vandring, då det såg ut att vara väldigt molnigt och dimmigt. Efter morgonmötet kl. 08.45 samlades vi utanför hotellet för gemensam jeeptaxi upp till dagens startpunkt. Idag var det Patrick som skulle guida röd grupp igen. Med hjälp av tre stycken Land Rover Defender Jeepar kördes röd och blå grupp via Saint-Jacques och upp till Nana Desouss på 2062 meter över havet. Idag skulle York (Linas och Patricks hund) vara med i röd grupp. York, som tränades inför att bli en Rescue Dog, var bara 6 månader och hade hur mycket energi som helst. Han var högt och lågt på en och samma gång och sprang fram och tillbaka. Kontentan måste ha blivit att York sprungit minst 3 gånger så långt som vi vandrat. Och han älskade att bära omkring på pinnar. Nu snackar vi inte pinnar på 30 centimeter utan snarare grenar på närmare 1,5 – 2 meter. Han verkade heller inte ha någon uppfattning om hur långa pinnarna var, utan han släpade stolt runt på pinnarna.

Stigen var till en början fri från stenar och rötter och ganska bekväm att vandra längs. Men ju högre upp vi kom desto stenigare blev det och solen värmde rätt duktigt kan jag lova. Det blev så pass varmt att York bestämde sig för att lägga sig ner i ett gyttjehål och svalka sig. Där tyckte han att han låg bra och hade det skönt. Och sen for han upp och började skaka av sig all lera… det var ju mindre kul för oss andra. Vi följde alpbäcken Torrente di Nana ett tag innan stigen vek av upp emot Tournalin Dessous på 2544 höjdmeter. Nu började vi komma in bland molnen och efter att ha vandrat i solen någon timme så tyckte åtminstone jag att det var rätt skönt ändå. Synd att utsikten blir så begränsad bara. Strax innan vi kom fram till Tournalin Dessous gick vi förbi två Haflingerhästar som betade lugnt i sin hage. Sen stannade vi till vid Rifugio Grand Tournalin för teknisk paus, fika och påfyllning av vattenflaskor.

Nu följde en ganska intensiv vandring upp till passet Colle Croce (uttal: Kålle Kråtche) på 2801 höjdmeter. Och återigen var stigen svår att se och det kändes bra att ha en bergsguide som kunde bergen innan och utan. Under vandringen uppåt får vi återigen syn på stenbockar, men på långt avstånd. När vi till slut kämpat oss upp till Colle Croce, skulle vi haft en fantastisk utsikt över Matterhorn och Mont Blanc, men molnen hade bestämt sig för att vara i vägen. Nåja, man kan ju inte få allt. Här lämnade vi våra ryggsäckar för att ta oss de sista höjdmeterna upp till toppen av Monte Croce på 2894 meter över havet. Det var de mest utmanande och våghalsiga höjdmeter som jag var med om under veckan kan ja lova. Här fanns det knappt någon stig utan man fick ta sig över stenblock som låg ovanpå varandra, ibland lösa stenblock. En bit gick vi längs med en kraftigt lutande bergssluttning (säkert en 70°-lutning) med endast en smal, smal stig att gå på. Och den stigen var ju inte direkt vågrät heller, utan lutade säkert en 20° i sidled den med. Och eftersom vi var mitt bland molnen så hade man ingen horisontell referens att förhålla sig till, vilket skulle kunna få vem som helst att få svindel och tappa orienteringen. Jag kan villigt erkänna att det började snurra för mig vid ett par gånger under det partiet av vandringen och det var jag inte ensam om i gruppen heller.

Men alla i den röda gruppen tog sig helskinnade upp till toppen av Monte Croce och fick en gruppbild vid korset. Tyvärr var det ju molnigt, annars hade det blivit en maffig bild om det varit klar sikt ut mot Monte Rosa-massivet.

Vi tog en annan väg ner igen till ryggsäckarna vid Colle Croce. Det var förvånansvärt hur bra York tog sig fram bland stenblock och branter, men han har å andra sidan fyra ben att fördela sin vikt på, till skillnad från oss människor. Vi tog oss sakta men säkert ner till Rifugio Grand Tournalin igen och den väntande lunchen som väntade på oss. Polenta med köttgryta, s.k. Carbonada, vilket smakade utsökt efter en tuff vandring. Polenta är det italienska ordet för både sädesslaget majs och det grova gula mjöl som tillverkas av majskorn och är glutenfritt. Polenta framställs genom krossning av hela majskorn och innehåller mycket fibrer, proteiner, aminosyror och vitaminer mm. Detta kokas till en fast gröt som får stelna. Polentan kokas ofta i en stor kopparkittel, kallad ”paiolo” på italienska, och handlar om ett riktigt långkok. Den kokta kalla polentan är sedan klar att anrätta. Polenta används ofta till gröt, puddingar och bröd, men även som den är i form av puckar med ostgratinering, grillas eller steks.

När det var dags att börja vandra neråt till Nana Dessous där våra jeeptaxi skulle hämta oss, kom solen fram igen. Vi gick gemensamt röd och blå grupp, längs grusvägen. Vid ett tillfälle kunde vi höra murmeldjurens varningsläten, men skygga som de är fick vi inte få syn på någon. Vi samlades vid jeeparna och packade ryggsäckarna på taken och åkte tillbaka till Champoluc igen. Middagen serverades vid kl. 19.30 och började som tidigare under veckan med en sallad. Sedan var det Onion Tarte Tatin med Blue Cheese sås som förrätt nummer ett. Som förrätt nummer två bjöds det på Aosta Valley Crèpes med ost och skinka. Varmrätten var kalvkotlett med svamp och avslutningsvis en jordgubbsglass som efterrätt.