Copyright © Bejjan888™

Vaknade upp till en mulen och kylig morgon i Santiago, nästan så att regnet hängde i luften. Man blev inte inspirerad att kliva upp ur sängen direkt. Utrustad med vantar, mössa och paraply gav jag mig iväg ut på stan. Igår kväll hade jag och min chilenska vän vandrat längs Avenue Suecia och ett mysigt område Paseo de la Villa. Så jag gick tillbaka för att ta lite bilder i dagsljus.

Paseo de la Villa är ett finare kommersiellt område med lite dyrare affärer med kläder, smycken och caféer mm. Den typiska engelska stilen på husen och den stenlagda smala gatan sticker ut från den omgivande storstadsarkitekturen och är ett trevligt inslag som bryter av i den stressiga vardagen.

Jag fortsatte sedan en tur runt i det finansiella distriktet av Santiago där stora och höga skyskrapor stoltserade och sträckte sig mot skyn. Man känner sig rätt liten bredvid så höga hus, alltså.

Och sedan kom regnet. Precis som norska yr.no hade sagt… så det bevisar att den norska vädersajten fungerar på andra sidan jorden också! Man kan ju undra vad de har tillgång till för specialsatelliter som inte SMHI har? För jag menar SMHI har ju mer fel än rätt numera när det gäller vädret… så jag litar mer på yr.no än något annat just nu. I Chile regnar det sällan, och när det väl gör det så är jorden så torr att vattnet bara rinner ovanpå och absorberas inte, så vid skyfall blir det nästintill katastrof. Det chilenska folket förbereder sig därför i flera dagar om de vet att det ska bli regn.
Men trots regnet fortsatte jag gå en stund till på de (svin) hala trottoarerna, men tillslut började det bli kyligt. Hemlösa hundar är ett problem här i Santiago. Även om problemet var större för 10-15 år sedan så har man, trots krafttag, ändå inte lyckats komma till rätta med det. Hundarna söker skydd i parkerna bland träden och är därför svåra att få tag i. Även hemlösa människor är synliga längs gatorna i Santiago.

Senare på kvällen gick jag tillbaka till Costanera Center för att äta en bit mat. Tog mig upp till översta våningen där alla restauranger finns. Jag hade precis beställt mat när jag hör folk skriker till bakom mig. Jag vänder på huvudet och ser folk springer från borden och jag hör ett dovt muller. Och det var väl någon gång under den bråkdelen av en sekund, mellan det dova mullret och innan hela Costanera Center började skaka, som jag insåg – jordbävning! Skalvet varade runt 10 sekunder och det var en märklig upplevelse. Jag var aldrig rädd under själva skalvet, utan tyckte snarare att det var en häftig grej att vara med om. För hemma i Sverige har vi i princip aldrig jordskalv och skulle det ändå inträffa är de så pass svaga att de knappast känns. Men det här skalvet uppmättes till 6.4 på Richterskalan vilket klassas som ett kraftigt skalv. För chilenarna är det rena vardagen med jordbävningar och de agerade cool lugnt, ställde sig i dörröppningar, vid pelare eller starkare strukturer, precis som man ska göra vid ett skalv. De som suttit vid borden sprang därifrån eftersom det var glastak över borden.

När allt lugnat ner sig och jag fått min mat började man tänka efter. Nu hade jag tur som var i en av Santiagos nybyggda byggnader som byggts för att stå emot jordskalv. Men om jag varit i en hiss eller inne i en lång biltunnel? Eller ännu värre nere i tunnelbanan? Då hade jag nog känt mer panik än vad jag gjorde högst upp i Costanera Center. Senare på kvällen åkte vi iväg till Eladio Restaurant på en sen middag, jag, Michelangelo och vår chilenska vän. Trevligt sällskap och vi kom hem sent efter midnatt.