Copyright © Bejjan888™

Frukost serverades klockan 08.30 och det var samling vid 09.30 för avfärd i bil (hästarna i lastbilen) till Sete Cidades. Från Livramente och ut till öns västra del där Sete Cidades ligger tog det nästan en timme med bil. Detta då vägen följde kustens alla vindlingar och hastigheten var anpassad därefter. Hade vägen istället varit en bit inåt land kunde den varit mycket rakare och därmed högre hastighet, men man hade då gått miste om det fantastiska kustlandskapet. Nåväl, vi kom till slut fram till platsen där dagens ridtur startade. Min häst för dagens ridtur var Imperador. Låter väldigt maffigt, eller hur? Han var en skimmelvalack och även han en korsning (Lusitano/kallblod) där hans kallblodssida var den mest dominanta. Han var stor och grov och man kunde knappt se att det fanns Lusitano i honom. Men snäll var han, som ett litet lamm. Men det är lite så man avlar fram sina hästar här på Azorerna. Det är framför allt lynnet man vill avla på. Det behöver nödvändigtvis inte vara en renrasig Lusitano, man korsar gärna in andra mer uthålliga raser som araber och kallblod. Varje år lånar Azorerna över olika Lusitanohingstar från Portugal för att betäcka sina ston, för att få in nytt blod till öarna.

Vi startade ridturen tillsammans i en enda grupp och red längs vulkankraterkammen som omgärdar Sete Cidades. I början var det lite småkyligt och solen hade gömt sig bakom molnen.

Men när vi kom närmare utkiksplatsen Vista do Rei hade vi havets vindar som blåste och på något sätt blåste undan molnen lite grann.

Längs kraterkammen hade vi vacker utsikt över havskusten på höger sida och på vänster sida kunde vi skymta allt mer av Sete Cidades i kalderan (med de två tvillingsjöarna) ju längre vi red. Väl vid Vista do Rei band vi fast hästarna och gick fram till utkiksplatsen. Vi fick en klar vy av tvillingsjöarna men solen ville inte riktigt skina igen molnen. För att få se färgskillnaden av sjöarnas vatten krävs den molnfri dag, vilket det tyvärr inte var idag.

Sete Cidades (”de sju städerna”) är namnet på den stad som ligger inuti en 5 km i diameter bred kaldera, Sete Cidades Caldera, på São Miguels västra sida. Kalderan innefattar också Sete Cidades Lagoon, som består av Lagoa Verde och Lagoa Azur (”tvillingsjöarna”) som förenas av en grund kanal. Tvillingsjöarna är Azorernas största sötvattensjöar och dess vatten är normalt svagt turkosfärgat. Men en solig molnfri dag skiljer sig dock färgen åt mellan sjöarna då den större sjön, Lagoa Azur, är djupare och reflekterar därför himlens blåa färg istället. Sjöarna sägs ha skapats av tårarna från en herdes och prinsessas hemliga kärlek. Sete Cidades Caldera har utsetts till ett av Portugals sju underverk, vilket man kan förstå. Det är ett fascinerande sagolandskap med vulkankraterkammens branta gröna frodiga sluttningar som omger de lugna turkosa sjövattnen, som bara kan upplevas på plats. Det står kvar ett övergivet hotell, som en gång byggdes uppe vid Vista do Rei. Men lönsamheten var inte så god som förväntade sig och ägarna övergav hotellet som det var, med möbler och allt. När det spridit sig till folket runtom att hotellet var övergivet, plundrades hotellet på allt som fanns där. Idag står det kvar, tomt och övergivet.

Även om det var soligt denna dag, så var det inte helt molnfritt. Så vi fick tyvärr inte se de två tvillingsjöarna i sina olika färger. Men utsikten var helt fantastisk och man har verkligen svårt att förstå att det finns platser som denna på vår Jord. Efter att ha tagit ett antal bilder av omgivningarna så började vi leda hästarna nerför kraterkammens sluttningar till Sete Cidades. I början gick det bra, men när underlaget blev mer lerigt halkade och gled både människor och hästar omkring. Så när vi väl kommit ner allihop satt vi upp på hästarna och fortsatte ridturen genom kalderan mot Sete Cidades. Efter många galopper kom vi fram bron som går mellan Lagoa Verde och Lagoa Azur. Biltrafiken var ganska intensiv och man var lite nervös över hur hästarna skulle reagera. Men hästarna vi red brydde sig inte det minsta om bilar, lastbilar eller bussar som passerade förbi oss på bron. Än idag kan jag inte låta bli att förundras över deras lugna temperament och lynne. Vi kom fram till strandkanten av Lagoa Verde, där en picnic var uppdukad åt oss. Vi tränsade av och sadlade av hästarna och ledde in dem i en liten hage, där de fick mat. Min häst, Imperador, kände ett stort behov av att få rulla sig och gjorde också så tre gånger under tiden vi satt och åt. Det serverades potatisgratäng, ribs, sallad, bröd och dryck (vin, öl, läsk, vatten).

Så när det var dags att sadla och tränsa igen var Imperador inte skimmel längre, utan lerig och fin. Men som tur var behövde jag inte borsta honom, det gjorde en av hästskötarna. Nu delade vi upp oss i två grupper. En grupp som red med Rodrigo i ett lugnare tempo och den andra gruppen med Lara i ett snabbare tempo. Tyvärr gick det inte att rida runt tvillingsjöarna, utan vi fick rida längs ena strandkanten, vända, och sedan rida tillbaka och därefter längs den andra sjöns strandkant och tillbaka. Men det gjorde ingenting, upplevelsen att få rida nere i kalderan i sig var helt otrolig.

Så grönt, så lugnt och så rogivande. Och mot slutet av ridturen började solen gå ner och solens strålar fick en varmare färg. Helt overkligt! Vi red ner till en sandstrand och gjorde försök till galopp längs vattenbrynet, men Imperador tyckte att trav räckte gott och väl. Hästarna visste mycket väl när det var sista galoppen och det blev verkligen race på slutet. Så himla roligt! Nu hade lastbilen kommit till samlingspunkten och vi tog hand om hästarna efter ridturen. Och lika snällt som vanligt gick hästarna själva upp för rampen och in i lastbilen.

Vi som ridit under dagen satte oss i bilen och påbörjade den långa resan tillbaka till Quinta da Terça. Det tog ju dryga timmen att köra upp från kalderan, över vulkankraterkammen och sedan ner till Livramente igen. På vägen tillbaka fick vi skåda en magnifik solnedgång som visade upp färger och alla dess nyanser. Middag serverades som vanligt vid 19.30. Det började det med en tomatsoppa, därefter fisk och potatis och avslutningsvis en superb chokladkaka. Ett av kvällens diskussionsämnen var EU. Azorerna är under portugisiskt styre, men lyckats få pengar direkt från EU som är öronmärkta till Azorerna. Man var rädda för att Portugal skulle ta nästan alla pengar själva annars. Azorerna har använt sina pengar klokt och investerat bland annat i nya asfalterade vägar för att främja både lokalbefolkning och turism. Portugal har ett stort ekonomiskt intresse av att behålla styret över Azorerna, då USA har upprättat en militärbas där och betalar miljoner för varje år till Portugal.