Copyright © Bejjan888™

Frukosten serverades klockan 08.00. Idag skulle jag få rida själv tillsammans med Lara, medan de andra damerna hade andra aktiviteter. Jag träffade Lara vid stallet där våra hästar stod sadlade. Hästen jag red idag hette Mariñho, en relativt ung, brun valack som var lugn som en filbunke. Han var en snäll häst som gjorde precis det man bad honom om, varken mer eller mindre. Han hade dock kort steg i skritten, så man fick jobba lite för att få honom att länga steget.

Ridturen utgick från gården och började kryssa fram längs gatorna i Livramente. Hästarna var helt orädda när bilarna susade förbi. En del bilar saktade inte ens in utan körde förbi i full fart.

Men ganska snart kom vi utanför den livliga stadstrafiken och kom in i utkanten av staden. När asfaltsvägen övergick till grusväg kunde vi öka tempot och galoppera mer. Det märktes att hästarna kunde ridvägarna så de började tagga upp och visste precis när det var dags för galopp.

Vi passerade en by där den rikaste personen på São Miguel ska bo, enligt Lara. Huset var omgärdat av en hög mur och lyckades man att se något över muren så var det en massa buskar och träd i vägen. Lara påstod att mannen äger 1/3 av São Miguel. Om detta är sant eller inte låter jag vara osagt, men det låter ganska otroligt. Även om en stor del av lokalbefolkningen har en liten inkomst så är advokater den största yrkesgruppen på Azorerna, tätt följt av läkare. En normal arbetsvecka är måndag till lördag, med undantag för de rika, d.v.s. advokater, läkare mm. Personer som inte lyckas få jobb får en liten summa pengar från den azoriska regeringen i utbyte mot att de arbetar fyra timmar om dagen med att t.ex. rensa vägrenar, klippa gräsmattor etc.

Vi fortsatte rida norrut och passerade en nationalpark. Vegetationen började omge oss alltmer och blev mer lik en djungel. På väg upp till en utkiksplats red vi genom högt buskage av Ginger Lilies. Hästarna pulsade fram genom vegetationen och ibland var det så tätt att jag inte ens såg Lara som red framför mig.

Jag blev verkligen fascinerad av hästarna som bara gick på, rakt in i djungeln utan att riktigt se vart de satte hovarna någonstans. Snacka om bra mentalitet! Därefter fortsatte vi en halvtimme till innan vi kom fram till picnic-lunchen. Hästarna fick mat, samtidigt som Claude hade dukat upp för lunch med makaronilasagne, sallad, bröd och valfri dryck. Smakade riktigt gott efter en några timmar i sadeln. Vi hade fin utsikt över golfbanan Batalha, som har en riktigt fin vy ut över norra havskusten.

Efter lunchen gjorde vi i ordning hästarna igen och fortsatte längs grusvägarna som omgärdades av lavastensmurar.

I hagarna gick kor och betade och verkade nyfikna på oss. Är det någonting som det finns gott om på Azorerna så är det kor. Man uppskattar att det finns runt 120 000 kor totalt på de nio öarna, vilket är nästan en ko per invånare (130 000 personer). Vanligaste rasen är Holsteinerkor, som man har i flock tillsammans med 2 eller 3 Jerseykor. Detta för att Jerseykons mjölk är lite fetare och höjer fetthalten i mjölken från en flock Holsteinerkor, vilket ger bönderna mer pengar för mjölken. Öarna är helt självförsörjande vad gäller mjölk och mjölkprodukter samt nötkött. På São Miguel finns en Nestlé-fabrik som producerar mjölkersättning mm som exporteras till bland annat Europa.

Efter några långa härliga galopper nådde vi tillslut vårat mål för dagen, nordkusten. Vi stannade i en av byarna och väntade in Marco som kom med en liten hästtransport (det var ju bara två hästar) och hämtade upp oss. Jag kom tillbaka till gården strax före klockan fem på eftermiddagen och passade på att vila en stund innan kvällens middag vid 19.30. Den italienske kocken stod för lagande av maten ikväll. Förrätten var en soppa (minns ej vilken), därefter kyckling till varmrätt och en avslutande Tiramisu som efterrätt.