Copyright © Bejjan888™

Dagen började med frukost kl. 08.30 och sedan samling för avfärd med bil och lastbil (för hästarna) till Remédios. Remédios är ett område som ligger en bit öster om Livramente, inte att förväxla med socknen Remédios på den nordvästra sidan av São Miguel. Idag red två av damerna med Rodrigo (lite långsammare tempo) medan jag och de andra två red med Christina (snabbare tempo).

Min häst för dagen var Cabana, hon var en fuxfärgad korsning (Lusitano och någonting mer). Cabana var lite mindre i mankhöjd men hade gott om hull, kanske lite väl mycket. Det kändes som om man satt på en köttbulle. Dagens ridtur gick i en mer kuperad terräng och de flesta av galopperna var i uppförsbacke. Den första galoppen var Cabana med på noterna, men sedan började hon tycka att det var mindre roligt. Christina gav mig då ett spö som motivering. Då blev det andra bullar. Jag behövde inte ens använda spöet för att Cabana skulle galoppera, utan det räckte med att hon visste att jag hade ett.

Efter ett tag kom vi ut i ett mer öppet landskap bland åkrar och betesmark. Majoriteten av mjölkbönderna på Azorerna har mobila mjölkmaskiner, typ trailers, som drivs med hjälp av dieselmotorer. För att förhindra stöld av motorerna så vaktas alla trailers av vakthundar. När bonden inte är vid trailern är vakthunden fastbunden, springer hunden löst omkring är bonden där och jobbar. Bönderna kuperar svans och öron på hundarna då de förutom sin uppgift att vakta mjölkmaskinerna även används för att driva kor. Terrängen är ofta snårig och ju mindre hunden har att fastna och riva upp sår med, desto bättre. Risken för att utveckla öroninflammation i den fuktiga miljön minskar också.

Vägkanterna dominerades ofta av en växt som kallas Ginger Lilies (på svenska kallad Rotviska). Namnet Ginger Lily (”Ingefärslilja”) kommer sig av att växtens rotsystem ser ut som ingefära. Växten kommer ursprungligen från Asien och fanns från början inte på Azorerna. Ginger Lilies medtogs som prydnadsväxt och började sedan spridas ohämmat över öarna. Idag ses Rotviskan mer eller mindre som ogräs av lokalbefolkningen då den tar över växtligheten allt mer och driver all annan växtlighet till högre höjder. Rotviskan är inte giftig på något sätt och hästarna är väldigt förtjusta i att äta bladen. Efter ridturen lastades hästarna ombord på lastbilen och vi ryttare skjutsades tillbaka med bil till Quinta da Terça för lunch kl. 13.00. Stora hamburgare med bröd låg på varsina tallrikar när vi kom in till matsalen. Brödet var ett lokalt vitt bröd som smakade lite sött. Det var jättegott och inte så torrt som hamburgerbröd kan vara. Man blev verkligen mätt.

Klockan 14.00 samlades jag och de fyra brittiska damerna för avfärd till Furnas, med Rui. Vi åkte i ungefär en kvart innan vi stannade till vid ett café i staden Vila Franca do Campo. Där blev vi bjudna på varsin cupcake som heter Queijadas de Vila Franca, en av stadens huvudprodukter. Det är en mycket söt ostkaka, en riktig sockerbomb. Enligt Rui är kakans recept ett hemligt familjerecept som gått i generationer. Strax utanför Vila Franca do Campo, cirka 1 km ut i havet, ligger återstoden av ett vulkaniskt utbrott och som nu formar en lagun. ”Ön” är idag ett naturreservat och är ett populärt turistmål och det organiseras båtturer ut dit under somrarna. Från början var det obegränsat antal personer som fick vistas på ön, men det förändrades för några år sedan på grund av säkerhet. Numera är antalet besökare begränsat till 100 stycken per dag. Denna lilla ö blev världskänd efter att man anordnad ett VM i Red Bull Cliff Diving och är utmärkt ställe för dykning.

Vi satte oss i bilen igen och åkte till templet Ermida da Senhora da Paz, som byggdes 1764. Det ursprungliga templet som byggdes på denna plats tros ha anor ända tillbaka på 1500-talet. Enligt historien ska kyrkoherdar ha samlats vid en av grottorna vid Vila Franca do Campo, för skydd undan dåligt väder. Där hittade de en bild av en jungfru som de tog med sig tillbaka till kyrkan och församlingens präst. Dagen därpå fann kyrkoherdarna bilden igen, i samma grotta. De tog med sig även denna bild tillbaka till kyrkan. Fenomenet upprepade sig under några dagar till dess att folket förstod att bilden önskade vara kvar på sin plats, allena. Man beslutade att påbörja arbetet med att bygga ett litet kapell strax nedanför grottan. Dagen efter, när arbetarna kom för att börja jobba, var allt material staplat och placerat på den plats där bilderna ursprungligen hittats. Så på denna platsbyggdes templet Ermida da Senhora da Paz, med jungfrun med Jesus i knäet med en olivkvist i handen. Templet är byggt på en höjd, med samma namn. Panoramavyn över södra kusten av São Miguel är enastående och precis när vi var där, var man i full gång att måla och dekorera till en katolsk högtid, som ägde rum dagen efter.

Åter tillbaka i bilen började vi bilfärden uppåt mot Furnas, en by som ligger i en vulkankrater på 109 meter över havet, på östra delen av São Miguel. Molnen låg tätt runt kratern och solen hade inte en chans att skina igenom. Byn Furnas är den plats på São Miguel där vulkanaktiviteten är mest märkbar, med över 20 kokande och bubblande källor och svavellukten går inte att missa.

För en sekund fick jag flashbacks från Yellowstone och de varma källorna där. Har man väl tagit sig upp hit till Furnas är Terra Nostraparken ett måste. En botanisk trädgård med anor 200 år tillbaka i tiden med växter från stora delar av världen.

Det finns inte bara endemiska blommor och växter, utan även fåglar och vattendrag. Är man inte intresserad av det växtliga, kanske parken kan locka med sin Ungdomens källa. En källa som värms upp av underjordiska källor och vattentemperaturen ligger på runt +40 °C.

Vattnet är gulbrunt och mycket järnrikt och sägs ha en föryngrande förmåga. Jag vill tillägga att jag inte tog något dopp, då lufttemperaturen var kylig här och dessutom var färgen på vattnet långt ifrån lockande. Och det ska tilläggas att badkläderna kan lätt missfärgade av det järnrika vattnet.

Vi gick en vända i den botaniska trädgården och trots höst och det molniga vädret var det grönt och frodigt. Innan vi lämnade Furnas besökte vi en souvenirshop, där vi fick provsmaka olika likörsorter som man tillverkat på Azorerna. Nu är jag inte särskilt stort fan av likörer, men den som smaksatts med ananas var inte helt tokig.

Åter till Quinta da Terça för en dusch. Kvällens middag var en surprise-middag hemma hos Roland och Yves, två av Claude och Christinas vänner. De fyra brittiska damerna hade ju varit hemma hos dem förut, så det var egentligen bara jag som inte hade en aning om vilka de var. Roland och Yves är ett gift par från Belgien (eller var det Nederländerna?), där Roland är kock och var den som stod för all mat under kvällens middag, medan Yves stod för serveringen under kvällen. Yves Decoster är konstnär och gav oss varsina exemplar av en limited edition-tavla som han målat. Han försörjer sig genom att måla tavlor som han säljer men också genom att måla på murar, hus och andra byggnader (med ägarens tillstånd såklart) runtom på São Miguel. Efter en 3 timmar lång 5-rätters middag var man supermätt och supertrött. Efter en snabb taxiresa var vi åter på Quinta da Terça.