Copyright © Bejjan888™

Vi vaknade till vid 04.00, lätt jet-laggade. Klockan hemma var ju vid 09.00… Men vi låg kvar i sängarna en stund. Frukosten serverades 07.30. Idag var det pannkakor (amerikanska så klart!), bacon, ägg, yoghurt, och rostat bröd. Doerte (en av ägarna till ranchen) och wranglern Lance kom förbi nu på morgonen och delade ut hästar till alla. De frågade först vilken typ av häst man önskade sig och vilken ridnivå man ansåg sig klara av. De tyckte att Bailey var rätt häst för mig. En ljusbrun paint, med blåa ögon. Innan vi lämnade gäststugan fick vi varsina vattenflaskor som vi rekommenderades att fylla med vatten och ta med på ridturerna. Ranchen fick sitt vatten från en egen brunn och gick alldeles utmärkt att dricka. Annars så smakar vattnet klor för det mesta i USA, men här smakade vattnet precis som här hemma i Sverige.

Vi samlades ute på gården för att prova ut vilken sadel som skulle passa oss bäst. För i western är det så att varje cowboy/ryttare har sin egen personliga sadel. Det spelar ingen roll vilken häst man rider, utan man anpassar sin sadel till hästen man ska rida. Man anpassar sadlarna med olika pads och filtar efter hur hästens rygg är utformad. Detta är en stor skillnad från den engelska ridstilen där hästarna oftast har ”personlig” sadel. Sedan gick Lance igenom lite kort om Parelli Natural Horsemanship och hur vi skulle sköta hästarna. Vi gick sedan ut i hagen, hämtade våra hästar och började gå igenom Parelli-metoden med våra hästar. Det viktiga är – kort och gott – att visa hästarna från början att man inte vill dem något illa och att det inte är dem som bestämmer. För er som inte vet vad Parelli Natural Horsemanship är – googla! Metoderna kan användas till vilken häst som helst… islandshäst som halvblod, quarter som nordsvensk.

Sedan borstade vi hästarna. Alla hästarna var utan skor så man skulle slippa tappskor ute på ranchens ägor som sedan kor och kalvar kunde trampa in i sina klövar och skada sig. Bailey var lugn som en filbunke. Kanske för lugn? Jag ville inte ha en seg häst. Efter lite hjälp med sadling (en westernsadel väger en hel del) och efter att ha tränsat fick vi rida runt på en liten gräsplan som fanns på ranchen. Lance var med och tittade på oss för att kunna se hur pass skickliga ryttare vi var. Han förklarade att många ryttare som kom till ranchen ofta (men inte alltid) sa att de var duktigare än de egentligen var. Vilket innebar att de blivit tilldelade hästar som de inte klarade av. Så därför hade man nu en kortare ridning på gräsplanen där de kunde se vilka ryttare som ”talat sanning” om sina ridkunskaper. På gräsplanen hade man stockar, tunnor, ett litet hinder och en kulle som man kunde nyttja för att variera ridningen lite. Bailey kändes ganska säker att rida på. Men han var ”sönderriden” i munnen. Han svarade inte särskilt mycket på neck reining heller. Så jag blev ganska besviken på deras val av häst till mig. Vädret visade sig från sin bästa sida. Strålande sol och runt +25°C och inte ett moln på himlen. Så det var bara att ta på sig långärmat och SPF50. Efter lite drygt en timme tränsade vi av hästarna, gav dem kraftfoder och gick sedan själva in för att äta lunch.

Lunchen serverades vi 13.00 och drygt en timme senare samlades vi ute vid hästarna igen. Nu skulle vi få rida ut på markerna. Här på ranchen rider man inte på ett led när man rider ute, utan man får rida lite som man vill. Så länge man kunde se Lance och höra hans eventuella rop så fick man rida var man ville. Det gillade jag! Man fick rida in bland träden eller rida upp på kullar, så länge man höll koll på var wranglern Lance red. Nu fick vi rida i tvära backar både uppför och nerför. Bailey var inte sådär jätteförtjust i nerförsbackarna och tog myrsteg, vilket var väldigt irriterande eftersom jag kom efter alla andra hela tiden när det gick nerför.

Sip, som var Lance’s egna hund, var alltid med på ridturerna. Och idag markerade han för något inne i ett buskage (Sip var tränad för att markera för piggsvin). Lance hoppade av och sa att han skulle skjuta om det var ett piggsvin. Vi red en bit bort och väntade. Vi hörde två skott och sedan kom Lance fram och sa att det var ett piggsvin. Tyskarna blev intresserade och hoppade av och drog fram piggsvinet, om jag förstod deras knaggliga engelska så hade de aldrig sett ett sådant förut. Lance förklarade att piggsvinen var ett stort problem för markägarna i området eftersom de förstör marken. Jag skulle tippa på att man kan jämföra dem med vildsvinen som vi har här hemma i Sverige. Och vad gäller vapen så får vem som helst bära ett dolt vapen i Wyoming, så länge man inte är kriminell. Lance försäkrade oss om att han till och med hade licens för att få bära vapen.

När vi kom tillbaka till ranchen tog vi hand om hästarna och släppte ut dem i hagen igen. Efter en välbehövlig dusch så var det middag vid 19.00. Idag var det skinka och potatisgratäng. Helt okej och till efterrätt var det Cheesecake! Efter middagen diskuterade vi hästar inför morgondagen. Jag berättade att Bailey var för seg för mig. Så i morgon skulle jag få byta till Chocolate, ett mörkbrunt sto med känsligare mun och som kan neck reining och som har lite mer energi än Bailey. Efter middagen satt vi ute på balkongen och skådade ett fantastiskt åskoväder. Blixtarna i horisonten lyste upp hela himlen och det kändes tryggt att vi satt på bekvämt avstånd från ovädrets centrum. Ovädret gick dock över ganska snabbt och då blev det stjärnklart och månen lyste upp i nattmörkret. Man somnade ganska ovaggad.