Copyright © Bejjan888™

Eftersom flyget mot Rapid City (mellanlandning i Chicago) avgick redan kl. 06.05 från Newark Liberty Int’l Airport var vi tvungna att gå upp i tid för att hinna med vår flygtransfer från hotellet kl. 04.00. Hotellpersonalen hade gjort i ordning frukostpåsar åt oss, eftersom vi skulle missa frukosten. Vi letade reda på incheckningen och checkade in vårat bagage. Men det var en hel del problem med att skriva ut våra boarding pass. Sträckan Newark-Chicago var inga problem. Men eftersom vi skulle vidare till Rapid City behövde vi även dessa boarding pass. Klockan tickade på och vi började känna oss stressade. Men till slut hade vi alla boarding pass vi behövde. Efter säkerhetskontrollen köpte vi en lättare frukost. Men tjejen i kassan var inte på strålande humör direkt. Hon var höggravid med mungiporna nere i golvet och verkade absolut inte gilla denna arla morgon som det ändå var (klockan var 05.00). Vi kom att kalla henne ”Ms Sunshine” resten av vår resa. Flyget från Newark avgick enligt planerat kl. 06.05 och vi fick se skymten av en fin soluppgång över New York och Manhattans SkyLine. Det var dock en hel del turbulens i luften så planet fick flyga på lägre höjd än planerat.

Vi landade på Chicago O’Hare Airport på utsatt tid (07.35) och vi hade gott om tid att leta reda på både mat och restrooms innan nästa flyg skulle avgå klockan 09.41. På den här sträckan var det ett litet flygplan som gav en känsla av klaustrofobi. Men som tur var behövde vi bara flyga i en knapp timme och landade på Rapid City Regional Airport (kl. 10.59). Vi skyndade oss för att hämta våra incheckade väskor och gick ut för att möta vår transfer till New Haven Ranch. Ingen av oss var nog riktigt förberedda på den värme som slog emot oss när vi gick ut från flygplatsen. En kvav stekande värme på drygt +30°C som nog skulle varit ännu varmare om det inte blåst lite grann. Så det var bara att ta av jackan och den långärmade tröjan.

Två tyska tjejer väntade på oss i en minibuss. Men all konversation skedde tack och lov på engelska… min tyska är allt för ringrostig för att jag ska kunna göra mig förstådd ;) Vi körde först till en galleria med diverse butiker. Allt från Victorias Secret till westernbutiker och en himla massa matställen. Som jag förstod det så tog de alla gästerna till den här gallerian ifall någon behövde köpa något som de glömt hemma (i westernväg alltså). Jag passade på att köpa ett par flip-flop eftersom jag endast hade med mig mina Converseskor, vilket var alldeles för varma för det här vädret. Det som slog mig var att de cowboys som bor i trakterna är väl accepterade häromkring. Det kunde komma en cowboy i full utstyrsel (jeans, boots, skjorta och hatt) gåendes helt naturligt i gallerian och det var inget märkvärdigt med det. Hemma i Sverige skulle man nog få en smärre chock om det kom en cowboy gående på t.ex. Kupolen eller Ikea.
Jag tror vi var där i ungefär två timmar. Sedan gick vi ut på parkeringen och då slog mig tanken… Vi ska in i den bilen igen, som stått i solen! Det måste ha varit minst +100°C när vi öppnade dörrarna för att vädra ut minibussen. När det var humant att sätta sig i bilen igen åkte vi vidare till Wallmart. Detta för att vi som gäster skulle kunna köpa saker om vi glömt något (t.ex. tandkräm och tandborste) men också för att de två tyska tjejerna skulle storhandla mat inför kommande vecka. Sen ska jag tillägga att ranchen inte tillhandahöll med någon alkohol överhuvudtaget. Så gäster som önskade sig t.ex. ett glas vin till middagen fick därför handla med sig detta från Wallmart och ha med till ranchen. Jag och min reskompis delade på en bag-in-box med vitt vin. Sen gick vi ut till bilen som återigen stått i solen och temperaturen inne var allt annat än behaglig. Trots AC i bilen så var det nästintill olidligt varmt. Men det var bara att gilla läget. Vi lämnade delstaten South Dakota och korsade delstatsgränsen in till Wyoming. Naturen utanför bilfönstret skiftade från stadsmiljö till mer vildare och kuperat landskap. Naturen påminde en hel del om delstaten Montana, vilket inte är så himla konstigt eftersom South Dakota och Wyoming ligger alldeles bredvid Montana. Nu åkte vi en bra stund och de sista kilometrarna innan vi kom fram till New Haven Ranch var det en kringelkrokig grusväg. Ju längre vi åkte desto längre blev det mellan husen.

Men till slut så kom vi fram till ranchen. Ranchen är en familjeägd Working Cattle Ranch vid foten av Black Hills i nordöstra Wyoming. Sedan 2003 har man bjudit in gäster till ranchen och idag bor och arbetar fyra generationer på ranchen. New Haven Ranch ligger på markerna av en gammal spökstad och för omkring 150 år sedan kom de första bosättarna, s.k. homesteaders, till området. De fick handskas med tufft klimat, boskapsherrar, fientliga indianstammar och depressionen i början av 1900-talet. Många gav därför upp och flyttade. Idag betar hundratals ungtjurar på ranchen varje år. De gamla byggnaderna och maskinerna som lämnats kvar på markerna minner om tider som vi idag bara känner igen från filmer. Ranchens gästhus har fem bekvämt utrustade sovrum med varsitt badrum (alla med hårtork, tvål och shower gel). Kallare dagar värms stugan upp av en värmepanna och vedeldad spis. För varmare dagar finns air conditioning att tillgå. Sängkläder, handdukar och badlakan ingår. Tvättmaskin och torktumlare finns att låna. Gästhuset har ett öppet kök där det serveras hemmagjord frukost, lunch och middag. Snacks och drycker finns att tillgå för alla dygnet runt. Ranchen slaktar sin egen boskap, lamm, getter, gäss och ankor samt en grönsaksgård som förser ranchen med egenodlade tomater, sallad och squash mm. Efter en ridtur kan gästerna slå sig ner på balkongen med en vy utöver Missouri Buttes, spela biljard eller relaxa i bubbelpoolen utomhus.

Efter ett varmt mottagande av personal, katter, hundar (en svart labrador Gauge och Sip (vet ej ras)) och andra gäster gick vi ner en våning till vårat rum för veckan. Förutom mig och min ridkompis var det tre medelålders män från Tyskland (vi insåg ganska snabbt att de knappt kunde ett ord engelska), ett nygift lite yngre par från Storbritannien och en otroligt glad och livfull dam (i sina bästa år), också från Storbritannien. Jag och min reskompis tog oss en varsin välbehövlig dusch innan middagen som serverades kl. 19.00. Spaghetti och köttfärssås… Mums!... och till efterrätt blev det glass. Vid niotiden på kvällen la vi oss.