Copyright © Bejjan888™

Frukost kl. 07.30 med french toast, yoghurt, bröd och gratäng från tidigare dag. Personalen på ranchen var noga att ta reda på alla rester som serverades någon annan dag eller lagades till någon annan rätt. Det regnade på morgonen så det bestämdes att vi skulle åka till Crook County, strax väster om Hulett. Det var här som de första Amish-familjerna bosatte sig i Wyoming. Marken valdes noggrant ut för sin bördighet.

Fakta om Amishfolket och deras tro…
Amish-folket, även kallade Det enkla folket, kommer ursprungligen från Schweiz. Grundaren var Jacob Amman som under åren 1693-1697 byggde upp rörelsen. Man blir medlem i Amish-rörelsen genom dopet. Dopet är ett krav för äktenskapet och har man en gång döpts kan man bara gifta sig inom tron. Vuxendop var på den tiden (slutet av 1600-talet) kriminellt i Europa varför Amish-folket blev martyrer. De förföljdes och bestraffades för sin tro med deportation och dödsstraff. De dömdes som kättare och många brändes eller stoppades i säckar och kastades i floden. På grund av förföljelsen i Europa emigrerade Amish-folket till USA under 1700-talet. De bosatte sig främst i Pennsylvania, Ohio och Indiana och i delar av Kanada. Med varandra talar de pennsylvania-tyska men för att kunna fungera i samhället lär de sig även engelska i skolan.
Det som utmärker Amish är att de anser att den tekniska utvecklingen har gått för långt och lever därför på ett sätt som många gånger ter sig ålderdomligt. Amish-samhället strävar efter att vara självförsörjande på det mesta och jordbruket bedrivs likt jordbruket på 1800-talet. De hanterar bara kontanter och lån inte är tillåtet. Försäkringar är förbjudet och den som blir sjuk kan istället räkna med att få hjälp av grannar och vänner. I de samhällen som Amish lever tillsammans med tekniksamhället har städerna anpassats för alla. T.ex. utanför banken finns det en kundparkering för bilar respektive hästvagnar, liksom vatten för hästarna. Den knappa logiken bakom vad Amish-folket får göra och inte göra är svår att förstå sig på. Exemplen är många… De får t.ex. åka sparkcykel och till och med rollerblades, men inte vanlig cykel. De får åka bil i undantagsfall om de inte kör bilen.
Grunden i deras kultur och stränga ordningsreglemente är en rädsla av att splittra gruppen, varför olika former av automatisk framdrivning av fordon är bannlyst. Motorgräsklippare, där motorn klipper gräset, får de ha så länge en människa eller häst drar runt klipparen. En dieselkompressor som driver diverse tryckluftsmaskiner är tillåtet liksom batteribelysning på vagnarna och butangassystem för belysning inomhus. En annan stark drivkraft är självständigheten vilket gör uppkoppling till elnätet icke önskvärt. Många Amish har dock i hemlighet tillgång till t.ex. en radio och/eller en telefon i ett skjul vid tomtgränsen. Amish-kvinnan klipper aldrig sitt hår. Hon bär lång kjol och långärmat samt cape och förkläde. På huvudet bär hon en vit mössa om hon är gift och en svart om hon är ogift. Hon bär inte smycken. Män och pojkar bär som regel mörka kostymer och storbrättade svarta hattar eller stråhattar. De har inte mustasch men låter skägget växa när de har gift sig. Amish-folkets klädsel är ett uttryck för deras tro.

Vi stannade först till hos Lester Abraham Yoder. Som Amish får alltid sönerna faderns namn som mellannamn, så med andra ord heter Lesters far Abraham. Lester är sadeltillverkare och vi fick se prov på hans skicklighet. Det var fascinerande att se hur han jobbade med lädret. Lester skar och karvade ut fina blommönster i lädret med bestämda och precisa rörelser, likt en tecknare som hanterar sin blyertspenna. Medan han satt och jobbade kunde man inte låta bli att se sig omkring i hans ”verkstad”. Ingen elektricitet så långt ögat nådde och arbetet på kvällarna under vinterhalvåret skedde i ljuset av enkla fotogenlampor. Jag minns inte hur lång tid det tog för honom att för hand tillverka en westernsadel, men han hade precis gjort sin 100:ade sadel när vi var där. Och då ska det tilläggas att Lester var inte särskilt gammal, jag skulle tippa på runt 30. När vi alla var där kom plötsligt två små barn in, bärandes på en kaffetermos som var nästan lika stor som dem själva. Det var Lesters två söner, Nathan och Norman (2 respektive 4 år). De var jättesöta. Men de pratade inte ett ord engelska och var förstås lite blyga. Men det är så barnen uppfostras, dels att de får lära sig engelska först i skolan men också att barnen inte ska synas eller höras.

Vi lämnade Lester och åkte vidare till David Burkholder, en annan Amish som bodde några gårdar bort. David tillverkade träns och selar till körhästar samt sålde hemmagjord marmelad och saft. Och medan vi var hemma hos honom i hans lilla butik kom hans lilla dotter Maria. Oj, oj så himla söt hon var i sin lilla nätta klänning! Sedan gick vi ut till Davids lada, där han hade sitt stall. Han hade inte bara sina egna hästar utan hade flera andra hästar inhyrda för inridning. David rider nämligen in hästar ”the old fashion way” som de sa. Alltså sätter sig i sadeln och låter hästen bocka och ha sig till dess att den vant sig med ryttaren på ryggen. Idag kan denna metod te sig gammal nu när så många andra metoder och horsemanship är på stark frammarsch.

När vi kom tillbaka till ranchen hade det nästan slutat regna helt och solen försökte kika fram genom molnen. Lunchen intogs vid 12.00 och det serverades cheese toasts, tomatsoppa och left overs. Klockan 13.00 var det så äntligen dags för ridning. Idag fick jag rida Chocolate. Ett vackert mörkbrunt quartersto med enstaka vita tecken. Det var kärlek vid första ögonkastet! Hon var dessutom väldigt lyhörd för både neck reining, skänkel och vikthjälper. Nu på eftermiddagen skulle vi flytta boskapen till en annan hage. Det var roligt och spännande och alla hästarna älskade det! Jag och två tjejer till fick den vänstra sidan av hagen att fösa. Det var inte bara att fösa kossorna åt det håll man ville. Kon kanske gick åt rätt håll, men ofta sprang kalven åt ett helt annat håll. Så man fick samarbeta väldigt mycket för att hålla ihop ko och kalv och få dem i den riktning som man ville. Till slut hade vi fått över alla 126 djur till den andra hagen. Men nu började det riktiga arbetet. Vi hade nämligen sett att kon märkt med nr 110 haltade och hon behövde få antibiotika. Så nu fick vi i uppdrag av Lance att skilja ut kon (och hennes kalv) från flocken och fösa in henne i en fålla för att kunna ge henne sprutan. Motvilligt gick hon vår väg och när vi skulle få in henne i fållan var hon mer vild än tam. Nu hade Nick, ranchens ägare, kommit med antibiotikan och han gav kon sin spruta. Sedan föste vi tillbaka ko och kalv till resten av flocken.

Innan vi red hem fick vi galoppera i en lång uppförsbacke. Kul tyckte både vi och hästarna och det blev lite race mellan hästarna också. När vi kom tillbaka till ranchen var klockan 18.30 och middagen var klar till 19.00. Grillat griskött, ugnsbakad potatis, vitlökssås och bröd. På kvällen blev det lite festlig stämning och enligt personalen var det första gången under året som det hade varit så pass bra gemenskap bland gästerna. Sent i säng inför morgondagens fencing och team penning.