Copyright © Bejjan888™

Frukost från klockan 07.00. Nu när det är ljust ute ser jag utsikten från min balkong, som har delvis havsutsikt. Passerar receptionen och betalar hotellskatten, som informationsbrevet tydligt informerat om, och tar tillbaka mitt pass. Det är en stor frukostbuffé, men yoghurten får minuspoäng. Den var näst intill lika tunn som mjölk och trots att den såg ut att vara smaksatt, så smakade den ingenting.

Jag hinner ta en promenad i närområdet innan min buss går 09.30, precis utanför hotellingången. Det är vindstilla, turkost vatten och alldeles intill stranden är vattnet kristallklart. Himlen är klarblå utom enstaka tunna, tunna slöjmoln. Det går en fin väg längs kusten som jag promenerar en bit längs.

Jag checkar ut från hotellet vid 09.00. Bussen går 09.30 och vi åker mot Dubrovnik. Det är en färd på 15 kilometer, delvis längs motorväg D8, som slingrar sig fram i det kustnära landskapet och tar nästan en halvtimme att köra.

På vänstra sidan börjar Dubrovniks stadsmur torna upp sig, likt berget Srđ (del av Dinariska Alperna) till höger om oss med sitt vita stenkors på toppen. Srđ är ett relativt lågt berg med höjden 412 möh men är trots allt en känd turistattraktion där besökarna får uppleva en fantastisk panoramavy över Dubrovniks Gamla Stan, ön Lokrum och Adriatiska havet. En linbana tar en enkelt upp till toppen och den nedre linbanestationen är lokaliserad precis utanför Dubrovniks stadsmur. Det finns bara två kabiner som tar 30 passagerare vardera, så under högsäsong kan man förvänta sig långa köer, framför allt mellan 9 och 11 på förmiddagen. Men linbaneturen tar 3 minuter enkel resa och är väl värt pengarna. Att uppleva solnedgången här uppifrån sägs vara speciell.

Tyvärr verkar inte linbanan vara igång såhär tidigt på säsongen och vår guide E sa att vi endast kommer ha några timmar fri tid att spendera i Dubrovnik. Väl framme i Dubrovnik stannar bussen precis intill Pileporten, huvudporten in genom Dubrovniks stadsmur till Gamla Stan. E förklarar att han inte får guida i Dubrovnik då endast licensierade guider får göra det. Vi går ut ur bussen och strax därefter ansluter vår guide Ivana till gruppen.
Historierna om Dubrovniks uppkomst är många. Den mest vedertagna är att staden grundades under 600-talet av flyktingar från den romerska bosättningen Epidaurum. De slog sig ner på en holme som fick namnet Laus (som betyder klippa) (eng. Lausa) och bosättningen antog namnet Ragusa. Holmen var skild från fastlandet via en kanal. På andra sidan kanalen, på fastlandet, uppstod så småningom en slavisk bosättning kallad Dubrava, som betyder ekskog, eftersom det växte ekar där på fastlandet. Åtskilda av kanalen, började de två bosättningarna integreras allt mer med varandra och kulturerna länkades samman. På 1000-talet fylldes kanalen igen och utgör idag Gamla Stans huvudgata Stradun.

Strax innan Pileporten passerar vi över en stenbro. Fram till 1400-talet fanns här en vindbrygga i trä som hissades upp varje natt för att förhindra att oönskade gäster tog sig in i staden. På den tiden var det framförallt ottomaner och ungrare som höll till på andra sidan av berget Srđ som man inte ville ha in i staden. Precis innanför Pileporten kommer vi in på huvudgatan Stradun, vars namn kommer från venetianskan och betyder Stor Gata.
Stradun går 300 meter genom Gamla Stan, mellan Pileporten i väst och Pločeporten i öst. Vardera änden av esplanaden markeras av ett klocktorn samt en fontän (Onofrios Stora respektive Lilla fontän). Även om kanalen fylldes igen i början av 1000-talet, dröjde det till år 1468 innan gatan stenlades. År 1667 drabbades Dubrovnik av en av områdets kraftigaste jordbävningar genom tiderna.

Alla hus längs Stradun förstördes i skalvet och gatan blev helt oframkomlig. I princip alla byggnader i Dubrovnik förstördes i jordbävningen, och de få som stod kvar förstördes i den brand som uppstod direkt efteråt. Staden tog fram en lag som specificerade stadens layout och byggnaderna utformades likadant, i barockstil.

Längs Stradun, uppfördes alla bostadshus enligt följande; ett affärsutrymme på markplan med ingång från Stradun med välvda fönster och längst in med förråd och en ingång från en gränd. På första våningen fanns själva bostaden med flera rum på andra våningen. Själva köket installerades på loftet högst upp, i ett försök att förhindra spridning av eventuella bränder.

Innanför Pileporten finns Onofrios stora fontän, som till en början försörjdes med regnvatten från taket på Sponzapalatset (som ligger i andra änden av Stradun) som samlades upp i cisterner. När romerska flyktingar sökte skydd här i Dubrovnik, tog de med sig kunskaperna kring byggandet av akvedukter. En vattenledning byggdes till Dubrovnik från Kroatiens, kanske världens, kortaste flod Ombla som är endast 30 meter lång. Så man kan man dricka vattnet och/eller fylla på sin vattenflaska från någon av fontänens 16 kranar.

Runtom i Gamla Stan finns stenar som sticker ut en liten bit från väggen. Ivana berättar historien om att ogifta män som ställer sig på en av dessa stenar, tar av sig tröjan och sedan tar på sig tröjan igen (utan att ramla ner) blir gift med kvinnan han älskar.

Liknande historia, fast i motsatt riktning, finns om de gaturännor som löper längs med Straduns stenlagda gata; Gå inte i rännorna, då förblir man ogift.
Vi går sakta längs Straduns gata till Sponzapalatset. I bakgrunden ses Sponzapalatset som genom tiderna fungerat som tullhus, myntverk, bank och skola, men är idag stadsarkiv och ett museum.

Tyvärr pågår renovering av Sponzapalatset med byggställningar och skynken utanför när vi passerar, varför bra bilder saknas på byggnadens yttre. Inne i palatset finns vackra stenvalv och pelare och man kan inte låta bli att förundras över hur de kunde bygga så symmetriskt och rakt på 1500-talet, när palatset uppfördes. Det tog sex år innan palatset stod klart år 1522, i en blandning av renässans och gotisk stil.

Intill Sponzapalatset finns Stadsklocktornet som nästan blivit ett landmärke för Dubrovnik. Det uppfördes år 1444 och var 31 meter högt. Tornet skadades i jordbävningen 1667 och flera andra jordbävningar så att det under 1800-talet började luta in över Stradun. Klocktornet revs 1928, men byggdes upp igen enligt gamla ritningar år 1929. Kyrkklockan är fortfarande original från 1506 och väger nästan två ton. På var sida om klockan finns två bronsgubbar som slår på klockan varje heltimme med sina hammare. På grund av havssaltet har dock bronsgubbarna antagit en alltmer grönaktig färg genom åren. Gubbarna är dock inte original utan originalen finns till beskådning i ett museum.

Lite längre ner på gågatan finns Rectorspalatset, som mellan 1300-talet fram till 1808 inhyste republikens Ragusas rektorat, stadsadministration, senat och mindre råd. Vi passerar Rectorspalatset och Ivana avslutar turen i den gamla hamnen, vid havet.

Härifrån kan man se Lazzaretto i Ploće, en av alla karantänbyggnader som stod klar 1642 och ligger 300 meter från stadsmuren. Dubrovnik hade i flera omgångar drabbats hårt av både pest och kolera, till största delen på grund av avsaknad av basal hygien, och man var tvungen att göra något. Nya besökare till staden var tvungna att sitta 40 dagar i karantän innan de blev insläppta innanför stadsmurarna. De nya karantänsreglerna fick ner både antalet döda och smittade drastiskt efter införandet.

Ivana tackar för sig och gruppen splittrar upp, alla går sina egna vägar. Vi har nu fri tid fram till dess att bussen går, utanför Pileporten klockan 13.00.
Jag som inte varit i Dubrovnik tidigare, känner att jag måste ta mig upp på muren. Inte helt gratis, de passar på att ta rejält betalt, men jag känner ändå att det är ett måste.

Att tänka på innan är att fylla på med vatten och kanske en solhatt, eftersom det finns mycket lite eller inget skydd alls från solen under varma sommardagar längs muren. Man kan välja att gå hela muren som är cirka 2 km lång, men räkna med att det tar tid. Det är många trappsteg, utsikter som måste beundras, kanske ett stopp vid ett av de små kaféer eller försäljare som finns längs vägen. Jag går ner från muren efter ungefär halva vägen, då det börjar bli alldeles för varmt i solen (haha, jag är ju ingen soldyrkare direkt) … och då ska det tilläggas att det knappast är sommartemperatur här i Dubrovnik idag. ”Bara” runt +23°C.

Resten av tiden strosar jag runt i de smala mysiga gränderna, fotar lite, besöker det gamla apoteket (eller ja, så långt man kunde komma utan att köpa entrébiljett). Apoteket är ett av de äldsta i Europa och byggdes inuti det Franciskanska klostret på samma plats under tidiga 1300-talet. Apoteket är fortfarande öppet och säljer fortfarande produkter gjorda efter gamla Franciskanska recept.

Klockan 13.00 är alla samlade i bussen och färden går mot Ston, vilket tar cirka 1 timme.

Redan innan man når Ston ser man de stora vattenbassängerna där man utvinner salt, vilket är och har varit den huvudsakliga arbetsuppgifter i området sedan århundraden tillbaka. Saltet var dåtidens guld och utbetalades som månadslön och bidrog även till andra närliggande städers rikedomar och förmögenheter, t.ex. Dubrovnik.

En 7 km lång stadsmur byggdes 1300- och 1400-talen för att skydda staden mot fiender och hot mot utvinningen av saltet.

Staden har inte alltid legat där den gör idag. Ston byggdes ursprungligen på bergssluttningarna på Gorica och St. Michael. Men efter en förödande jordbävning år 1252, valde man att bygga upp staden igen där den är belägen idag. Staden har sedan dess drabbats av flera krig och jordbävningar och återuppbyggnaden har outtröttligt fortsatt fram till idag. Idag lever drygt 2500 personer i staden med smala stenlagda pittoreska gränder.

I Ston var det många som passade på att besöka en av stadens Supermarkets för att köpa dryck eller något att äta. Vi fick en timme på oss att vandra runt i staden, vilket räckte gott, för det fanns inte så mycket mer att se i den lilla staden.

Den lilla staden Ston ligger på halvön Pelješac, som är åtskilt från fastlands-Kroatien av en 24 km lång kustremsa som tillhör Bosnien Hercegovina. När Kroatien gick med i EU år 2013 var man tvungen att införa säkerhets- och passkontroller på båda sidor om Bosnien Hercegovinas kustremsa, vilket orsakade stora besvär för resande. Efter många år av diskussioner och ge och tagande, har nu Kroatien byggt en bro så att man inte behöver visa pass för att ta sig mellan Pelješac och fastlands Kroatien. Bron stod klar juli 2022 och tillgodosåg även Bosnien Hercegovinas krav om att kunna låta fartyg passera under bron in och ut från Bosnien Hercegovinas enda kuststad – Neum.

Vi har drygt 1 timme och 30 minuter kvar innan vi kommer fram till vårat hotell. Chauffören kör bussen lugnt och säkert längs den slingriga D8 som vindlar sig fram i det bergiga kustlandskapet längs Makarska Riviera.

För ett kort tag åker vi inåt landet och passerar genom Neretvadalen (The Valley of Life) med sina frodiga jordar, orörda natur och våtlandskap. Här rinner Neretvafloden, den största karstfloden i de Dinariska alperna, ut i det Adriatiska havet. Bussen stannar till på en liten parkering hos en lokal försäljare. Här får vi provsmaka och köpa lokalt producerad likör, samt köpa nyplockade apelsiner och körsbär mm.

Bussen kör av stora vägen och en smal slingrig väg leder ner mot vårat hotell Bluesun Hotel Soline, i Brela i norra delen av Rivieran. De låga träden lutar sig märkbart ner mot havet, som om de vore rädda för något. Vår guide E, berättat att ett väderfenomen kallat Bora förekommer här längs den Adriatiska kusten. Det är kraftiga nordliga/nordvästliga vindar som uppkommer genom att högtrycksluft på höga höjder/platåer möter den varma fuktiga luften från havet. Vindstyrkor på upp emot 145 km/h har uppmätts, så det är inte så konstigt att träden gör allt i sin väg för att hålla sig kvar på bergssluttningarna. Bussen kör genom den ena hårnålen efter den andra och slår nästan knut på sig själv innan vi når hotellet precis på stranden.

Hotellet är en gigantisk anläggning, men jag tror att i princip alla rum har havsutsikt åt nåt håll. Det har fortfarande inte hunnit blivit riktig kväll, så jag hinner med en promenad längs stranden och det kristallklara vattnet.

En makalös solnedgång hann skådas från stranden precis vid hotellet innan det blev dags att knoppa.