Copyright © Bejjan888™

Längd: 10 km
Höjdskillnad: 550 m

Efter en lång god natts sömn vaknade jag upp till en klar och fin morgon. Jag har upptäckt att stuggrannen har en katt, den satt nu inklämd mellan fönstret och mörkläggningsgardinen och spanade ut genom fönstret. När jag stod och diskade såg jag att mannen hade vaknat och drog nu upp mörkläggningsgardinen. Klockan var då 07.00. Min plan var att komma iväg vid 07.30 för att vara tidigt på plats för en tur uppe på Anåfjället. Enligt webben ska det vara en av de populäraste vandringslederna i Funäsdalen, så vill man inte trängas bör man vara ute i god tid för att kunna vara hyfsat ostörd.

Jag började köra längs Lofsdalsvägen och jag kände åksjukan smyga sig på. Vägen hade inte blivit rakare och backkrönen hade inte blivit mindre sedan i måndags. Men det var bara att försöka fokusera på vägen och ta det lugnt.

Blå himmel och solen visade sig från sin bästa sida.

Svängde in på 311:an mot Tännäs och inte en ren i sikte, vilket alltid är skönt så man slipper bromsa in och stanna.

Men när jag svängde vänster till Riksväg 84 mot Funäsdalen, där hastigheten är 80 km/h, dök det däremot upp renar. Precis innan man kommer fram till Funäsdalen tar man till höger in på vägen mot Messlingen och Bruksvallarna.

Efter några kilometer svänger man av till höger vid skyltningen mot Ljungdalen och Flatruet. Nu behöver man hålla lite koll, för efter ganska precis 5 kilometer dyker parkeringen upp på höger sida om vägen. Den första lilla parkeringsfickan är för vinterleden. Det sitter också en skylt ”Sommarled 200 m” och så pekar skylten i färdriktningen. Så har man stannat här, kör då vidare till nästa något större parkering där en stor skylt talar om att ”Guldtur 350 Anåfjället” börjar här.

Klockan var 09.30 och jag var definitivt inte först på plats, det var åtminstone 5 bilar ståendes här innan mig. Jag började vandra den 2,5 km långa leden (350 höjdmeter) upp till Anåfjället som snabbt tar en upp på kalfjället ovan trädgränsen.

Men först gick man längs en grusväg upp till Övre Lillåsvallen, en levande fäbod och man hörde fjällkorna råma.

Sedan började en stenig eländig stig i tät fjällbjörkskog. Men se till att spara på energin, den behövs lite senare under vandringen. Därefter övergår leden till en allt mer brant, tuff och stenig stig. Det prasslade till i lövskogen och jag stannade till. Långt inne bland fjällbjörkarna stod ett gäng renar och studerade mig. Men de bestämde sig för att trava vidare uppför branten. Det såg så lätt ut för renarna när de travade uppför – varför kan inte jag få det att så lätt ut? I slutet av fjällbjörkskogen kom den mest krävande och branta stigningen.

Upp till den första fjällheden kändes det rejält i benen. Men den makalösa utsikten gjorde att man snabbt glömde bort hur trött man var. Ovan trädgränsen, en av Sveriges högsta på 960 meters höjd, var landskapet stenigt och kargt och trots en mager jord växte ändå områden av Lappljung. Här uppe trivs Mittådalens Samebys renar, så visa respekt.

Jag tog en paus, åt lite matsäck för att fylla på med energi. Här uppe träffade jag på de första personerna under vandringen. En del har med sig både barn och hundar – SUCK! Det är väl okej så länge de har pli på hundarna, men ett gäng hade med sig två labradorer, där den ena var mer vild än galen och skällde på alla andra hundar och även renarna i området.

Vandringen planade nu ut och Anåfjället har nåtts när man nått Ånnfjällstjärnen på 1106 m.

Tjärnen sägs vara skyddad från vinden och det är lämpligt att slå sig ned och fika – kanske ett svalkande dopp också? Men dagens vind gjorde att det nästan gick vita gäss på vattnet. Så det var ingen människa som badade, däremot hoppade en av labradorerna gladeligen i som plaskade omkring. Själva Guldturen slutar ju här, varför många vänder om och går ner igen. Men härifrån, genom ytterligare 2 km vandring, kan man nå Ånnfjällstoppen på 1301 m.

”Ett hav stillnat i storm”, så beskrevs Anåfjällsmassivet av Linné under sin Sverigeresa, vilket troligen syftar på bergsmassivets profil som verkligen kan liknas med vågor på ett hav på avstånd. Fjällmassivet Anåfjället består av 8 toppar, där Blåstöten är den högsta med 1332 möh, därefter kommer Ånnfjället med sina 1301 möh.

Efter en mindre stigning når man en fjällhed med vida utsikt. Chansen att se ren här är stor. Så se till att hundar är kopplade!

Nu såg man Ånnfjällets steniga topp på håll och ju närmare man kom desto brantare blev det.

Det fanns en hel del rena som jag passadepå att fota. Därför tog det lite extra tid upp till Ånnfjällets topp.

Men en timme tog det, i lugnt tempo, att nå Ånnfjällets topp på 1301 möh. Den magiska panoramavyn gav utsikt över bl.a. Helags, Predikstolen, Vemdalsfjällen, Sonfjället och jämtländska fjäll. Här uppe blåste det ishavsvindar. Byarna var kraftiga och jag letade upp skydd för vinden och satt behagligt i lä och åt matsäck. Efter ca 20 minuter började folk ansluta till toppen och när jag gick därifrån var det åtminstone 4 olika hundar där uppe, varav den ena den hysteriska labradoren. Och ännu flera hundar mötte jag på nedvägen. En familj hade en svart Flatcoated Retriever, där mannen i familjen påminde väldigt mycket om politikern Mikael Damberg. Vandringen nedför både Ånnfjällets topp och Anåfjället var inte så himla jobbigt. Man tänkte ju att om det är jobbigt upp, så måste det gälla nedför också – men icke.

När jag till slut nådde parkeringen var den överfylld med bilar. Även vinterparkeringen var full med bilar. Så även här gäller det att vara tidig för att få en bra parkeringsplats för bilen alltså. Lite drygt 5 timmar tog vandringsturen allt som allt, paus för intag av matsäck och fotografering av renar inräknat. En tanke som slog mig var att om leden nu är så himla populär, varför har man inte ordnat med någon form av torrdass?

På vägen hem var det många renar längs dikena och en del stod lugnt mitt på vägen och i princip sov. Man måste komma ihåg att man är gäst i renarnas land och bara låta det ta sin tid. Vid den här tiden på året har vajorna sina kalvar, så ser man en ensam vaja på ena sidan av vägen kan kalven vara på den andra sidan och när som helst springa rakt ut framför bilen i ett försök att nå sin vaja.
Väl tillbaka i stugan och en välbehövlig dusch och en bit varm mat. Det blåste en hel del i Lofsdalen under kvällen, så jag försökte förstå varför stuggrannen återigen ställt ut sina blomkrukor. Men han satt i godan ro ute på terrassen med en stor kall öl i handen, idag igen. Lite kallt då? Ekorrarna var i full gas med att korsa terrassen på min stuga. Alltså de måste hålla på med att samla mat inför vinter, eller nåt.