Copyright © Bejjan888™

STORA MITTÅKLÄPPEN:
Längd: 5 km
Höjdskillnad: 350 m

VOLLDALSHØGDA:
Längd ca 6 km
Höjdskillnad: 250 m

Återigen en kylig halvklar morgon. Stuggrannen hade låtit sina blomkrukor stå ute under natten – lite i det kallaste laget kanske? Idag var planen att slå två flugor i en smäll – alltså bestiga två toppar samma dag. Planen var Stora Mittåkläppen och Volldalshøgda (norsk fjälltopp). Skulle bli växlande molnighet, sol och i princip vindstilla idag – med andra ord en perfekt dag för vandring. Stora Mittåkläppen är också en av de allra mest populära topparna att bestiga, så var ute i god tid för att få parkering och slippa den värsta folkmassan. Mitt mål var att vara framme vid Djupdalsvallens parkering till 09.00.

Så jag lämnade stugan vid 7-tiden på morgonen och började köra längs den smala och kurviga Lofsdalsvägen med sina tvära backkrön.

Men nu, tredje gången gillt, tror jag att kroppen börjat vänja sig med berg- och dalbanan, för åksjukan uteblev men det pirrade till i maggropen ibland över de värsta krönen.

Svängde av på Riksväg 83 och körde fram till Tännäs, därefter körde jag Riksväg 84 mot Funäsdalen. Precis innan Funäsdalen svängde jag av till höger enligt skyltning till Bruksvallarna. Kom fram till Bruksvallarna och svängde in på Mittåkläppsvägen vid 08.30. Detta är en betalväg och det kostar 70 kr för en bil att få passera vägbommen och köra fram till Djupdalsvallens parkering, där leden mot Stora Mittåkläppen börjar.

Efter bommen började en mycket smal drygt 10 km lång grusväg. Man uppmanades att ta det lugnt och att vägen är starkt trafikerad. Men såhär tidigt på morgonen mötte jag inte en enda bil.

Det var bra, för då kunde jag stanna till, exakt där jag ville utan att oroa mig för andra bilar och fota med helt perfekta vyer mot Stora Mittåkläppen.

Kom fram till Djupdalsvallens parkering vid 9-tiden och alldeles intill finns en fäbod med torrdass man kan nyttja. Inte en enda bil fanns på parkeringen – så jag var först för dagen.

I ensamt majestät började jag gå upp längs vandringleden mot toppen. Det började genom Fjällbjörkskog och sedan via spänger upp till fjällheden där det växer mycket blommor, bl.a. orkidéer och blåklockor.

Ju närmare kläppen jag kom, desto mer insåg jag hur brant fjället verkligen var. Jag kom fram till ett vägskäl, där leden delade sig till en brant led (rakt upp för det branta partiet på kläppen) eller en lite längre och inte lika brant led. Med tanke på att jag skulle bestiga två toppar idag, fick det bli den mindre branta leden.

Det tog dryga timmen att nå Stora Mittåkläppens topp 1212 möh. Även om det inte blåste mycket, så kändes det att luften byttes mot kall och rå luft här uppe. Så på med värmande kläder, mössa och vantar. Stannade kvar en stund för att få i mig matsäck och lite snacks. Sedan började det komma upp folk till toppen, återigen med sina hundar.

Det var min signal och jag kände det var dags att ta sig ner igen. Men det lustiga var att flera av personerna hade jag mött under gårdagen under vandringen till Ånnfjället. En familj kom ihåg mig också, familjen där mannen såg ut som politikern Mikael Damberg, och hälsade glatt ”Åh, dig träffade vi på igår på Ånnfjället”.

Vid kl. 12.00 var jag nere vid Djupdalsvallen igen och serveringen i fäboden hade öppnat. Här bjuds det bland annat på våfflor om andan faller på. Men jag körde vidare, hade ju en topp kvar att bestiga. Nu var Djupdalsvallens parkering full med bilar. Tur jag var tidig även idag! Körde sakta längs den slingriga grusvägen tillbaka till Bruksvallarna. Hade oturen att hamna bakom en husbil som tycke 40 km/h var en bra marschfart… det var inte så mycket jag kunde göra åt det. Fanns knappast utrymme att köra om. Passerade förbi bommen och ut på asfaltsväg igen, tillbaka till Funäsdalen.

Där tog jag höger och styrde kosan mot Riksgränsen till Norge. Det var inte många mil och jag var framme efter 20 minuter på den lilla parkeringsfickan som delas mellan norskt och svenskt territorium.

På med torra fräscha strumpor, vandringskängor och ryggsäck. Vandrade över Riksväg 84 och passerade genom det lilla hålet i renbetesstängslet.

Här börjar leden. Det var en liten och smal led, bitvis otillgänglig stig längs myrmarker och stora klippblock med skarpa klippkanter.

Så bra kängor som tål vatten – är ett måste! Jag klättrade, kanade, hoppade och kröp mig fram. Hade det varit en bättre underhållen led med passager över myrarna hade det gått fortare. Nu fick jag ibland gå omvägar runt myrarna och det tog tid.

Hade inte sett så mycket hjortron ännu men här fanns det gott om dem, ömsom på svensk ömsom på norsk mark. Om ni – liksom jag – undrar var alla myggen varit under vecka, kan jag berätta att de fanns här! De anföll ganska direkt och myggmedlet kom väl till användning.

Leden gick längs renstängslet hela vägen upp till en trätrappa som tog en över gränsen. Upp hit tog det drygt 45 minuter att vandra. Nu såg man tydligt toppen och man fick lite extra energi av att man var nära.

Det var slående hur runda klipphällarna på den norska sidan var, i kontrast till de klippiga på den svenska. Så märkligt! Det skiljde ju inte många meter mellan. Hittade några få, fjuttiga kantareller längs leden. Max 1,5 cm i diameter. Det tog drygt 20 minuter till innan toppen var nådd.

En träpinne uppe på ett stenröse 1103 möh markerar högsta punkten på Volldalshøgda. Det var varmt, trots lite vind och utsikten från toppen av Volldalshøgda är fantastisk med milsvida fjällvyer. Det var ett par med sin dotter som vandrat upp innan mig. Mycket energi i det lilla barnet. Hon var högt och lågt, tjoade och pratade.

Här uppe, precis intill toppröset, finns en naturlig tjärn. Lite lätta vågor i den svaga vinden, men ändå spegelblankt så fort solen tittade fram. Här kan man ta ett litet dopp i den lilla tjärnen omgiven av de magiska vyerna. Jag var hungrig, men hade inte lust att sitta vid tjärnen där barnfamiljen var. Alldeles för mycket liv och ljud. Det fanns några tjärnar nedanför.

Jag hittade en tjärn som inte låg långt ifrån, där det var alldeles vindstilla och solen bestämde sig för att kika fram. Tystnaden var total. Underbart! Den spegelblanka vattenytan, den värmande solen och en bit matsäck var en perfekt avslutning på vandringsveckan. 6 toppturer på 5 dagar (onsdagen borträknad), alla över 1100 möh.

Började vandra nedåt igen och hörde ganska snart ett märkligt ljud. Jag fick lov att stanna till och se mig omkring. Vad var det för ljud? Nåt slags fågelläte? Efter någon minut fick jag syn på en gråspräcklig fågel, troligtvis någon slags ripa. Intill fanns – vad jag tror var – två ungar.

Det kändes som om mamma ripa lockade med sig sina ungar med det underliga lätet. Klart att systemkameran plockades fram för lite närmare fotografering av fåglarna.

Jag fortsatte därefter vandringen nedåt.

Kom fram ganska snart till trätrappan och över på svenskt territorium igen.

Kämpade mig fram över block och sten, runt myrar och hedar. Klockan hade precis passerat 17.00 när jag var tillbaka vid bilen igen.

Påbörjade den måttligt roande vägen tillbaka till Lofsdalen. Riksväg 84 som tog en till och förbi Funäsdalen.

Några renar hade traskat ut mitt på vägen och det var särskilt en ren med en stor vit bläs över ansiktet som var väldigt fin. Efter några mil, vid Tännäs, tog jag höger in på Länsväg 311. Sista gången för den här resan som jag behövde köra längs denna backiga och slingriga väg. Likaså den eländiga Lofsdalsvägen med sina branta krön. Hann precis in på mataffären och köpte grönsaker till flickorna, innan de stängde. Kom fram till stugan och efter en dusch och varm mat noterade jag att stuggrannen tagit in blommorna, cyklarna och bilen var borta. Mörkläggningsgardinen var helt nerdragen. Kändes som om de hade åkt från stugan nu. Men det kändes tryggt att ekorrarna sprang fram och tillbaka längs terrassen med sina bestyr – vad än det må vara.

En regnskur med inslag av hagel, som lämnade efter sig en regnbåge, stoppade inte ekorrarnas eviga skytteltrafik.

Kvällen bjöd senare på en riktigt fin halvmåne och klar himmel.