Fredag 26 Februari 2010 - Sihanoukville
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Knappt 3 veckor har jag kvar med min ryggsack i sydostasien, och min hemlangtan ar som bortblast!.... om det inte hade varit for alla underbara manniskor dar hemma d.v.s. ;)
I alla fall.
Den senaste veckan har jag och min lilla internationella Kambodja-familj (Bonnie - Australien, Freddie - UK, Sabrina - Schweiz, Mel - USA) latat oss vid diverse strander och snålsörplat happy hour drinkar och haft kul.
Jag har rest med samma manniskor i 3 veckor nu, och verkligen haft det jattebra har i underbara Kambodja.
Idag aker vi till Kampot, efter det blir det skaldjur for hela slanten vid Keps strand, och efter det en langjakla busstur till Bangkok i Thailand.
Vi akte ut till en liten mysig Ö haromdagen (Bamboo Island aka Koh Ruh). Vi bodde i bungalows pa stranden for 15 $/bunge och spenderade dagarna med att lasa, ata och bada. Jag har nog sallan tidigare varit sa tillfreds med tillvaron som dar, det ar nagot med ö-livet.
Jag ar aven glad att efter fruktansvart manga diskutioner fram och tillbaka kunna meddela varlden om att Bananen ar ett bar, inte en frukt och plantan klassas som varldens storsta ört! Sa dar ja, nu var det sagt, det kandes bra.
Jag ar kar i livet idag, och ska ta med mig dessa harliga kanslor hem och dela med mig sa gott det bara gar!
Tusen kramar pa er alla.
Mirja
I alla fall.
Den senaste veckan har jag och min lilla internationella Kambodja-familj (Bonnie - Australien, Freddie - UK, Sabrina - Schweiz, Mel - USA) latat oss vid diverse strander och snålsörplat happy hour drinkar och haft kul.
Jag har rest med samma manniskor i 3 veckor nu, och verkligen haft det jattebra har i underbara Kambodja.
Idag aker vi till Kampot, efter det blir det skaldjur for hela slanten vid Keps strand, och efter det en langjakla busstur till Bangkok i Thailand.
Vi akte ut till en liten mysig Ö haromdagen (Bamboo Island aka Koh Ruh). Vi bodde i bungalows pa stranden for 15 $/bunge och spenderade dagarna med att lasa, ata och bada. Jag har nog sallan tidigare varit sa tillfreds med tillvaron som dar, det ar nagot med ö-livet.
Jag ar aven glad att efter fruktansvart manga diskutioner fram och tillbaka kunna meddela varlden om att Bananen ar ett bar, inte en frukt och plantan klassas som varldens storsta ört! Sa dar ja, nu var det sagt, det kandes bra.
Jag ar kar i livet idag, och ska ta med mig dessa harliga kanslor hem och dela med mig sa gott det bara gar!
Tusen kramar pa er alla.
Mirja
Onsdag 17 Februari 2010 - Siem Reap
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Okej...
Jag har nu varit ca. 2 veckor i Kambodja, och jag alskar det!
Laos var vackert och mysigt, men lite val rastloshetsframkallande efter nagra veckors "gora-ingenting".
Hoppade pa en buss fran the 4000 Islands till gransen... Dar forsokte de lura oss pa dollar for stampelavgifter och halsokontroller och allt vad det heter... Det tog ca. 14 h att komma fram till Ban Lung i Kambodja vilket var stallet jag kopt biljett till... men vi spenderade ironiskt nog endast 4.5 h pa en faktisk buss. Jag tanker inte dra hela historien, men jag kan saga att jag spyr over lokalbussar och har blivit hyfsat hardad nar det kommer till att vanta....
Men men, vi spelade lite volleyboll med khmerer pa gransen och jag traffade 3 underbara manniskor som jag rest med nu i 2 veckor; Freddie fran England, Bonnie fran Australien och Sabrina fran Schweiz.
Tillsammans har vi (forutom ett antal helvetesresor) gjort djungeltrekking i Ban lung, besokt The Killing Fields i Phnom Phen, gjort Angkor wat och omgivningar i Siem Riep samt haft valdigt roligt.
TREKKINGEN gjorde vi i en nationalpark i ratankiriprovinsen. Vi sov i hangmattor till djungelljud och besokte en minioritetsby som bestod av 7 familjer. Vi vandrade en bit efter The Ho Chi Minh trail och sag rostiga gamla vapen fran kriget lite har och var. Vissa vapen hade nazistsymboler inkarvade, och det var lite otackt att tanka att dessa vapen faktiskt har tagit manniskors liv for inte sa lange sedan precis dar vi gick.
THE KILLING FIELDS var ett obehagligt stalle, men ett stalle som man nastan maste besoka nar man ar i Kambodja for att forsta Khmerernas morka historia. Det ar svart att verkligen fatta att for bara 30 ar sedan massmordades tusentals Khmerer och begravdes har. De har gravt upp en hel del lik och placerat skallar, ben och klader i i ett glasskap och byggt ett tempel runt det hela. Men annu misstanker man att det finns en hel del oupptackta massgravar kvar, och nar man vandrar runt The Killing Fields kan man se benbitar som just sokt sig upp till ytan, och har och var ligger tygbitar fran klader som ocksa sokt sig upp fran gravarna.
Det ar fruktansvart att manniskor kan gora detta mot andra manniskor.
ANGKOR WAT och ovriga tempelruiner var helt otroliga att beskada, absolut bland det haftigaste jag sett.
Vi kopte ett 3 dagarspass for 40 US$ och bestamde oss for att cykla forsta dagen och beskada soluppgangen.
Vi startade ca. 5.00 och trampade ivag i morkret. Det var en magisk kansla att klattra igenom Angkor Wats entreruin i morkret utan att riktigt veta vad som vantade pa andra sidan.
Vi satte oss ned vid en liten naturlig vattenpool och vantade pa ljuset. Tva munkar satt tysta och mediterade framfor oss medan en tredje vandrade runt med tant stearinljus.
Ja, nu var det ju inte bara ett tempel vi besokte under tre dagar, det finns hundratals tempel har runtomkring!
Man blir lite halvgalen tillslut av alla synintryck, men det ar helt otroligt vad manskliga hander kan gora med sten.
OJ OJ, vad jag tycker synd om alla som kommer tvingas igenom mina tusentals bilder haha!
Den 18 Mars ar jag tillbaka i Sverige igen, och det kanns faktiskt inte alls sa illa.
Kramar
Jag har nu varit ca. 2 veckor i Kambodja, och jag alskar det!
Laos var vackert och mysigt, men lite val rastloshetsframkallande efter nagra veckors "gora-ingenting".
Hoppade pa en buss fran the 4000 Islands till gransen... Dar forsokte de lura oss pa dollar for stampelavgifter och halsokontroller och allt vad det heter... Det tog ca. 14 h att komma fram till Ban Lung i Kambodja vilket var stallet jag kopt biljett till... men vi spenderade ironiskt nog endast 4.5 h pa en faktisk buss. Jag tanker inte dra hela historien, men jag kan saga att jag spyr over lokalbussar och har blivit hyfsat hardad nar det kommer till att vanta....
Men men, vi spelade lite volleyboll med khmerer pa gransen och jag traffade 3 underbara manniskor som jag rest med nu i 2 veckor; Freddie fran England, Bonnie fran Australien och Sabrina fran Schweiz.
Tillsammans har vi (forutom ett antal helvetesresor) gjort djungeltrekking i Ban lung, besokt The Killing Fields i Phnom Phen, gjort Angkor wat och omgivningar i Siem Riep samt haft valdigt roligt.
TREKKINGEN gjorde vi i en nationalpark i ratankiriprovinsen. Vi sov i hangmattor till djungelljud och besokte en minioritetsby som bestod av 7 familjer. Vi vandrade en bit efter The Ho Chi Minh trail och sag rostiga gamla vapen fran kriget lite har och var. Vissa vapen hade nazistsymboler inkarvade, och det var lite otackt att tanka att dessa vapen faktiskt har tagit manniskors liv for inte sa lange sedan precis dar vi gick.
THE KILLING FIELDS var ett obehagligt stalle, men ett stalle som man nastan maste besoka nar man ar i Kambodja for att forsta Khmerernas morka historia. Det ar svart att verkligen fatta att for bara 30 ar sedan massmordades tusentals Khmerer och begravdes har. De har gravt upp en hel del lik och placerat skallar, ben och klader i i ett glasskap och byggt ett tempel runt det hela. Men annu misstanker man att det finns en hel del oupptackta massgravar kvar, och nar man vandrar runt The Killing Fields kan man se benbitar som just sokt sig upp till ytan, och har och var ligger tygbitar fran klader som ocksa sokt sig upp fran gravarna.
Det ar fruktansvart att manniskor kan gora detta mot andra manniskor.
ANGKOR WAT och ovriga tempelruiner var helt otroliga att beskada, absolut bland det haftigaste jag sett.
Vi kopte ett 3 dagarspass for 40 US$ och bestamde oss for att cykla forsta dagen och beskada soluppgangen.
Vi startade ca. 5.00 och trampade ivag i morkret. Det var en magisk kansla att klattra igenom Angkor Wats entreruin i morkret utan att riktigt veta vad som vantade pa andra sidan.
Vi satte oss ned vid en liten naturlig vattenpool och vantade pa ljuset. Tva munkar satt tysta och mediterade framfor oss medan en tredje vandrade runt med tant stearinljus.
Ja, nu var det ju inte bara ett tempel vi besokte under tre dagar, det finns hundratals tempel har runtomkring!
Man blir lite halvgalen tillslut av alla synintryck, men det ar helt otroligt vad manskliga hander kan gora med sten.
OJ OJ, vad jag tycker synd om alla som kommer tvingas igenom mina tusentals bilder haha!
Den 18 Mars ar jag tillbaka i Sverige igen, och det kanns faktiskt inte alls sa illa.
Kramar
Lördag 30 Januari 2010 - Savannakhét
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Jag ar forkyyyyyld! Skyller pa nastan 10 h tubing i Vang Vieng.
Nej, vanta..
Jag skyller mig sjalv.
VANG VIENG
Det slutade regna tillslut och vi tog varsin plastring under armen och Tuk-Tukade ivag till forsta baren vid floden.
Dar hoppade galna manniskor fran hoga trad och svingade sig ut och sedan ner i vattnet.
Kul, tankte jag och testade ocksa.
Tappade greppet ganska direkt och foll overraskat i lite tidigare an tankt och svalde halva floden av misstag.
Brunt flodvatten brukar ju inte rekommenderas sa varst mycket att dricka i dessa lander, men jag klarade mig ratt lindrigt undan.
Det var en rolig dag i alla fall.. Vi spenderade de forsta timmarna i barerna runt omkring och kikade pa nar folk svingade/kastade/kanade sig ut i vattnet pa kreativa satt.
Nar solen borjade forsvinna hoppade vi ater upp pa plastringarna och fortsatte sakta saassakta vidare mot Vang Vieng. Jag bogserade Siobhan en bit medan hon tande en cigg, och helt plotsligt kande jag nagot varmt och blott komma fran ovan...
Jag skrattade lite forvanat och kopplade inte riktigt vad som skedde tills det att Siobhan ramlat ur ringen och vralat: "You f**king bastard, you f**cking peed on us you f**ker!!!"
Hur FAN kan man pissa pa en annan manniska bara for att det verkar som en kul ide? Hur dum i huvudet far man vara egentligen och anda slappas hemmifran till andra sidan varlden?
Jag blev jakligt arg, men som med det mesta gar det over och nu skrattar jag mest at elandet.
Vi fortsatte vidare och klattrade upp vid sista baren som for enkelhetens skull faktiskt hette "The last Bar".. Vi tankte att det skulle vara latt att hitta transport tillbaka till hostelet darifran da det hade blivit ratt morkt vid det laget. De hade endast taxibatar som rymde 3 pers at gangen. Jag och Nya Zeelandska Amy bestamde oss for att vanta pa nasta avgang, men skickade plastringarna med Siobhan innan uthyrningstallet stangde.
Det skulle vi inte ha gjort!
Taxibaten atervande efter kanske 1,5 h.
Barkillarna grillade fisk till oss under tiden och bjod pa Beer Lao, sa vi led inte direkt av att vanta. Ett par Brittiska efterslantare kikade forbi lite tvart, aven de fick lite mat innan de fortsatte vidare i morkret.
Av nagon lustig anledning sa ville inte taxibatssnubben kora mer vandor, sa de sa att vi kunde simma over floden och leta kvarlamnade plastringar eller en tuk tuk pa andra sidan istallet.
Ja, vad gor man?
Vi tog oss over till andra sidan, men hittade naturligtvis varken tuk tuk eller plastring...
Det enda vi fann var losa, sura hundar (som vanligt) och en stangd restaurang... Vi sag varken vag eller livstecken langre fram och visste att det fortfarande var lang vag tillbaka.
Men som for det mesta ploppar skyddsanglarna fram tillslut om man har tur! Denna gangen var det Britterna som fick vingar dar de dok upp fran ingenstans. Vi forklarade var situation och de kande sig antagligen mer eller mindre tvingade att tandemflyta tillbaka i slow motion tillsammans med oss.
Ibland gick vi mer efter botten an flot, ibland stack vassa stenar upp och stacks, och ibland - men bara ibland - sa flot vi faktiskt.
Vet inte hur manga timmar det tog innan vi faktiskt fick tag pa en tuk tuk tillbaka, men klockan var efter 22.00 nar vi huttrandes och blota kom tillbaka till Siobhan och Hostelet.
Fick lite nog av Tubing dar och da, men ovantade aventyr ar inte sa dumma nar man ser tillbaka pa dem.
Dagen efter hyrde jag cykel och trampade runt i det vackra bergiga landskapet och till Hmongbyarna dar runtomkring. Malet var "The Blue Lagoon" som lat toklockande... Men den leriga flodpolen var varken inbjudande eller bla upptackte jag. Hittade en punkterade plastring som jag flot pa i alla fall, svalkande och avslappnande tills dess att ett gang hurtiga gamla amerikaner kom dit och fragade om det var okej att de badade nakna.. "We're nothing to look at.. Way over the hil... But we don't wanna wet our clothes you see."
Hoppade upp och lat det frigjorda gubbganget fa frigora sig i fred.
Pa vagen tillbaka klattrade jag upp for en lerig, brant stig till ett utkiksplats med magisk utsikt over risfalt och byar. Bergstopparna runt omkring paminde om Halong Bay da de skot upp fran flat mark.
To Be Continued...
Nej, vanta..
Jag skyller mig sjalv.
VANG VIENG
Det slutade regna tillslut och vi tog varsin plastring under armen och Tuk-Tukade ivag till forsta baren vid floden.
Dar hoppade galna manniskor fran hoga trad och svingade sig ut och sedan ner i vattnet.
Kul, tankte jag och testade ocksa.
Tappade greppet ganska direkt och foll overraskat i lite tidigare an tankt och svalde halva floden av misstag.
Brunt flodvatten brukar ju inte rekommenderas sa varst mycket att dricka i dessa lander, men jag klarade mig ratt lindrigt undan.
Det var en rolig dag i alla fall.. Vi spenderade de forsta timmarna i barerna runt omkring och kikade pa nar folk svingade/kastade/kanade sig ut i vattnet pa kreativa satt.
Nar solen borjade forsvinna hoppade vi ater upp pa plastringarna och fortsatte sakta saassakta vidare mot Vang Vieng. Jag bogserade Siobhan en bit medan hon tande en cigg, och helt plotsligt kande jag nagot varmt och blott komma fran ovan...
Jag skrattade lite forvanat och kopplade inte riktigt vad som skedde tills det att Siobhan ramlat ur ringen och vralat: "You f**king bastard, you f**cking peed on us you f**ker!!!"
Hur FAN kan man pissa pa en annan manniska bara for att det verkar som en kul ide? Hur dum i huvudet far man vara egentligen och anda slappas hemmifran till andra sidan varlden?
Jag blev jakligt arg, men som med det mesta gar det over och nu skrattar jag mest at elandet.
Vi fortsatte vidare och klattrade upp vid sista baren som for enkelhetens skull faktiskt hette "The last Bar".. Vi tankte att det skulle vara latt att hitta transport tillbaka till hostelet darifran da det hade blivit ratt morkt vid det laget. De hade endast taxibatar som rymde 3 pers at gangen. Jag och Nya Zeelandska Amy bestamde oss for att vanta pa nasta avgang, men skickade plastringarna med Siobhan innan uthyrningstallet stangde.
Det skulle vi inte ha gjort!
Taxibaten atervande efter kanske 1,5 h.
Barkillarna grillade fisk till oss under tiden och bjod pa Beer Lao, sa vi led inte direkt av att vanta. Ett par Brittiska efterslantare kikade forbi lite tvart, aven de fick lite mat innan de fortsatte vidare i morkret.
Av nagon lustig anledning sa ville inte taxibatssnubben kora mer vandor, sa de sa att vi kunde simma over floden och leta kvarlamnade plastringar eller en tuk tuk pa andra sidan istallet.
Ja, vad gor man?
Vi tog oss over till andra sidan, men hittade naturligtvis varken tuk tuk eller plastring...
Det enda vi fann var losa, sura hundar (som vanligt) och en stangd restaurang... Vi sag varken vag eller livstecken langre fram och visste att det fortfarande var lang vag tillbaka.
Men som for det mesta ploppar skyddsanglarna fram tillslut om man har tur! Denna gangen var det Britterna som fick vingar dar de dok upp fran ingenstans. Vi forklarade var situation och de kande sig antagligen mer eller mindre tvingade att tandemflyta tillbaka i slow motion tillsammans med oss.
Ibland gick vi mer efter botten an flot, ibland stack vassa stenar upp och stacks, och ibland - men bara ibland - sa flot vi faktiskt.
Vet inte hur manga timmar det tog innan vi faktiskt fick tag pa en tuk tuk tillbaka, men klockan var efter 22.00 nar vi huttrandes och blota kom tillbaka till Siobhan och Hostelet.
Fick lite nog av Tubing dar och da, men ovantade aventyr ar inte sa dumma nar man ser tillbaka pa dem.
Dagen efter hyrde jag cykel och trampade runt i det vackra bergiga landskapet och till Hmongbyarna dar runtomkring. Malet var "The Blue Lagoon" som lat toklockande... Men den leriga flodpolen var varken inbjudande eller bla upptackte jag. Hittade en punkterade plastring som jag flot pa i alla fall, svalkande och avslappnande tills dess att ett gang hurtiga gamla amerikaner kom dit och fragade om det var okej att de badade nakna.. "We're nothing to look at.. Way over the hil... But we don't wanna wet our clothes you see."
Hoppade upp och lat det frigjorda gubbganget fa frigora sig i fred.
Pa vagen tillbaka klattrade jag upp for en lerig, brant stig till ett utkiksplats med magisk utsikt over risfalt och byar. Bergstopparna runt omkring paminde om Halong Bay da de skot upp fran flat mark.
To Be Continued...
Fredag 22 Januari 2010 - Vangviang
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
LAOS.
Det ar faktiskt lite av en lattnad att vara ute ur Vietnam...
Visst visst, jag hade jatteroligt dar och Vietnam ar ett spannande land med stora variationer, men..
Alltfor ofta motte man pa otrevliga, pengagiriga manniskor.
Jag sager inte att alla Vietnameser ar pa det viset, men man kanner genast av trevligare vibbar i detta nya, vackra land.
I alla fall, granskorsandet mellan landerna gick smidigt. Mindre smidigt var det att aka lokalbuss mellan Sapa i norr och Dien Bien (en gransstad pa Vietnamesiska sidan)... 8-9 h bussfard blev 12 h utan mat-/toalettstopp.
Den lilla skruttiga bussen var fullpackad. Till och med i mittgangen satt sma tanter. Och mellan tanterna sag det ut som de lastat in stora hosackar med onodigt stora grejer i. Nar de stannade for bensin fick man liksom ala sig ut genom fonstret for att forsoka hinna med en liten kisspaus innan chaufforen otaligt borjade tuta hystersikt...
I Vietnam bryr de sig sallan om att stanna efter vagen.
I Vietnam bryr de sig om att komma fram till destinationen, allt annat ar inte alls sarskilt viktigt.
Forsta stoppet i Laos blev Muang Khua, men jag akte ganska snart vidare till nong khiew och muang ngoy efter Nam Ou floden. De forsta 2 dagarna i Laos inneholl de vackraste vyerna hittils har, och jag fick chansen att uppleva det enkla, outvecklade men karleksfulla Laos.
I de bada senare byarna bodde de flesta i sma bambuhus dar de lagade all mat over oppen eld. Diskning och duschande utfardades i floden och transportmedel hette oftast cykel.
Nog for att de hade lite elektricitet ibland, men oftast bara nagra timmar varje kvall.
Dag nummer tre drog jag vidare till Luang Prabang dar jag stannade i 8 dagar (maste vara mitt langsta stopp pa laaange).. Anledningen till det var att stallet var mysigt, Laos ar langsamt och gor en lite lat, samt att jag traffade en massa trevligt folk dar (vissa for andra gangen pa denna resa).
Andra dagen upptackte jag restaurang Utopia vilket skulle ha varit det mest perfekta stallet i Luang P. om det inte vore for att maten ar dalig.
Men de far plus for kuddar pa golvet, avlsappnad stamning, mysig belysning, flod- och risfaltsvy nedanfor...
Det var aven dar jag traffade pa Luke och Jeremy fran Australien. De var smatt galna, men roliga att spendera nagra dagar med.
I Laos finns regler som sager att alla barer maste stanga klockan 23.00... Sa runt midnatt flockades alla ungdomar i stans bowlinghall dar gladjerusen fortsatte till tidiga morgonen.
Men vilket skitstalle sen!
Omojligt att bowla pga for mycket folk, deckade idioter till hoger och vanster och en mystisk lukt som fyllde lokalen.
But when in Luang Prabang...
Utover detta akte jag till ett helt otroligt vackert vattenfall som forsade ner fran olika nivare. Vattnet var turkosblatt och iskallt, och lite har och dar fanns naturliga pooler som man kunde bada i, alt. slanga sig ner i via vattenfall eller fran trad.
Det var hur kul som helst!
Jag var aven och kikade pa Ramayanadans ala Laos. Intressant att jamnfora med Balis version som jag fortfarande uppskattade lite mera.
I Luang P. sprang jag pa en hel del folk som jag traffat forr har runt i sydostasien, det var mycket darfor jag blev kvar sa lange ocksa. Jag atersag energiska Britten Jenni fran Hanoi, samt Kinesiska Yichen (som bor i Finland), och standigt gronkladda och glada Siobhan fran Irland (som bor i Danmark). Henne traffade jag senast i Bangkok i mitten av December.
Kul var det att aterse henne i alla fall!
Nu reser jag, Siobhan samt Amy fran Nya Zeeland tillsammans for en stund.
Och tur ar det, for har i Vang Vieng pissregnar det sa det knappt finns nagot att gora. Tur ar det da att ha folk runt sig.
En annan bra sak ar att de fortfarande spelar Friends eller Family Guy i varenda restaurang har runtomkring.
Om det blir sol i morgon ska vi testa pa det omtalade Tubingaventyret efter floden, fortsatter det regna blir det istallet annu ett par sasonger av Friends!
Kram. Jag saknar sno.
Det ar faktiskt lite av en lattnad att vara ute ur Vietnam...
Visst visst, jag hade jatteroligt dar och Vietnam ar ett spannande land med stora variationer, men..
Alltfor ofta motte man pa otrevliga, pengagiriga manniskor.
Jag sager inte att alla Vietnameser ar pa det viset, men man kanner genast av trevligare vibbar i detta nya, vackra land.
I alla fall, granskorsandet mellan landerna gick smidigt. Mindre smidigt var det att aka lokalbuss mellan Sapa i norr och Dien Bien (en gransstad pa Vietnamesiska sidan)... 8-9 h bussfard blev 12 h utan mat-/toalettstopp.
Den lilla skruttiga bussen var fullpackad. Till och med i mittgangen satt sma tanter. Och mellan tanterna sag det ut som de lastat in stora hosackar med onodigt stora grejer i. Nar de stannade for bensin fick man liksom ala sig ut genom fonstret for att forsoka hinna med en liten kisspaus innan chaufforen otaligt borjade tuta hystersikt...
I Vietnam bryr de sig sallan om att stanna efter vagen.
I Vietnam bryr de sig om att komma fram till destinationen, allt annat ar inte alls sarskilt viktigt.
Forsta stoppet i Laos blev Muang Khua, men jag akte ganska snart vidare till nong khiew och muang ngoy efter Nam Ou floden. De forsta 2 dagarna i Laos inneholl de vackraste vyerna hittils har, och jag fick chansen att uppleva det enkla, outvecklade men karleksfulla Laos.
I de bada senare byarna bodde de flesta i sma bambuhus dar de lagade all mat over oppen eld. Diskning och duschande utfardades i floden och transportmedel hette oftast cykel.
Nog for att de hade lite elektricitet ibland, men oftast bara nagra timmar varje kvall.
Dag nummer tre drog jag vidare till Luang Prabang dar jag stannade i 8 dagar (maste vara mitt langsta stopp pa laaange).. Anledningen till det var att stallet var mysigt, Laos ar langsamt och gor en lite lat, samt att jag traffade en massa trevligt folk dar (vissa for andra gangen pa denna resa).
Andra dagen upptackte jag restaurang Utopia vilket skulle ha varit det mest perfekta stallet i Luang P. om det inte vore for att maten ar dalig.
Men de far plus for kuddar pa golvet, avlsappnad stamning, mysig belysning, flod- och risfaltsvy nedanfor...
Det var aven dar jag traffade pa Luke och Jeremy fran Australien. De var smatt galna, men roliga att spendera nagra dagar med.
I Laos finns regler som sager att alla barer maste stanga klockan 23.00... Sa runt midnatt flockades alla ungdomar i stans bowlinghall dar gladjerusen fortsatte till tidiga morgonen.
Men vilket skitstalle sen!
Omojligt att bowla pga for mycket folk, deckade idioter till hoger och vanster och en mystisk lukt som fyllde lokalen.
But when in Luang Prabang...
Utover detta akte jag till ett helt otroligt vackert vattenfall som forsade ner fran olika nivare. Vattnet var turkosblatt och iskallt, och lite har och dar fanns naturliga pooler som man kunde bada i, alt. slanga sig ner i via vattenfall eller fran trad.
Det var hur kul som helst!
Jag var aven och kikade pa Ramayanadans ala Laos. Intressant att jamnfora med Balis version som jag fortfarande uppskattade lite mera.
I Luang P. sprang jag pa en hel del folk som jag traffat forr har runt i sydostasien, det var mycket darfor jag blev kvar sa lange ocksa. Jag atersag energiska Britten Jenni fran Hanoi, samt Kinesiska Yichen (som bor i Finland), och standigt gronkladda och glada Siobhan fran Irland (som bor i Danmark). Henne traffade jag senast i Bangkok i mitten av December.
Kul var det att aterse henne i alla fall!
Nu reser jag, Siobhan samt Amy fran Nya Zeeland tillsammans for en stund.
Och tur ar det, for har i Vang Vieng pissregnar det sa det knappt finns nagot att gora. Tur ar det da att ha folk runt sig.
En annan bra sak ar att de fortfarande spelar Friends eller Family Guy i varenda restaurang har runtomkring.
Om det blir sol i morgon ska vi testa pa det omtalade Tubingaventyret efter floden, fortsatter det regna blir det istallet annu ett par sasonger av Friends!
Kram. Jag saknar sno.
Torsdag 7 Januari 2010 - Sa Pá
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Hue...
Vandrade runt med Luis ca. 15 km och kikade pa citadelen och munkar som sparkade runt med fjaderbollar(?). Trevlig stad, men vi stannade inte lange (pga att vi ville spendera nyar i Halong Bay).
Hanoi...
Huvudstaden med falska taxametrar.
Vadret var ratt gratt nar jag anlande, och rakylan gjorde inte saken battre. Men, med det mesta sa gar det att vanja sig vid Hanoi ocksa om man ger det lite tid och om man moter ratt sorts manniskor.
Halong Bay...
Nyar pa vatten.
Pa min bat fanns jag, Luis, ett gang australienare, annu en spanjor och ett skandinaviskt par (hon fr. Finland, han fr. Norge) samt en schweizisk familj.
Klockan 20.00 bestamde batpersonalen att vi skulle fira det nya aret, sa det brakade igang Abba pa hogsta volym och korkade upp billigt, vattningt vin som de bjod pa.
Vietnameser firar inte nyar samma manad som vi, sa jag antar att detta bara var annu en arbetsdag de ville fa slut pa fort.
Det var en trevlig kvall, och Halong Bay AR ett valdigt vackert stalle val vart ett besok.
Hanoi igen...
Vi atervande till Hanoi och checkade in pa ett hostel, pa nagot vis hamnade de flesta av oss i samma rum. Nagot som var markligt pa riktigt var att vi totalt lyckades slarva bort Luis i vart rum... Antar att det berodde pa olika dygnsrytmer och lite otur. Tva dagar senare var jag i alla fall pa vag till Sapa utan att ha sett roken av honom haha.
Sapa...
Vilket otroligt stalle!
Risterasser i MASSOR, imponeranade berg, minioritetsfolk i helt galna drakter (galna som i valdigt vackra, men man forvanas over att deras ursprungliga kulturer fortfarande ar sa starka).
Det ar vinter har nu och valdigt molning och dimmigt for det mesta, men vi har haft valdigt tur med vadret.
Igar akte jag, Jose fran Peru samt Claire fran Australien ivag pa moppar runt bergen och byarna har.
Galet vackert och intressant.
Vi overnattade pa ett homestay i Bah cho... Stallet ar inte helt befriat fran turister, men det var mysigt dar.
Idag nar vi korde tillbaka lag dimman toktat efter vagarna. Det regnade inte, men dimman kandes som sma duschar, och nar vi val var tillbaka i Sapa var kladerna dyblota och handerna stelfrusna (det ar vinter har... inte vinter som i -34 grader, men kallt for att vara i Vietnam).
Om ett par dagar aker jag vidare till Laos, sa detta ar det sista jag skriver fran Vietnam.
Jag har verkligen haft helt underbara veckor har, helt over forvantan.
Sa, har ni chansen, ak till Vietnam... det ar vart det! :)
Kommentera garna, manga kramar till alla, vi hors fran Laos.
/Mirja
Vandrade runt med Luis ca. 15 km och kikade pa citadelen och munkar som sparkade runt med fjaderbollar(?). Trevlig stad, men vi stannade inte lange (pga att vi ville spendera nyar i Halong Bay).
Hanoi...
Huvudstaden med falska taxametrar.
Vadret var ratt gratt nar jag anlande, och rakylan gjorde inte saken battre. Men, med det mesta sa gar det att vanja sig vid Hanoi ocksa om man ger det lite tid och om man moter ratt sorts manniskor.
Halong Bay...
Nyar pa vatten.
Pa min bat fanns jag, Luis, ett gang australienare, annu en spanjor och ett skandinaviskt par (hon fr. Finland, han fr. Norge) samt en schweizisk familj.
Klockan 20.00 bestamde batpersonalen att vi skulle fira det nya aret, sa det brakade igang Abba pa hogsta volym och korkade upp billigt, vattningt vin som de bjod pa.
Vietnameser firar inte nyar samma manad som vi, sa jag antar att detta bara var annu en arbetsdag de ville fa slut pa fort.
Det var en trevlig kvall, och Halong Bay AR ett valdigt vackert stalle val vart ett besok.
Hanoi igen...
Vi atervande till Hanoi och checkade in pa ett hostel, pa nagot vis hamnade de flesta av oss i samma rum. Nagot som var markligt pa riktigt var att vi totalt lyckades slarva bort Luis i vart rum... Antar att det berodde pa olika dygnsrytmer och lite otur. Tva dagar senare var jag i alla fall pa vag till Sapa utan att ha sett roken av honom haha.
Sapa...
Vilket otroligt stalle!
Risterasser i MASSOR, imponeranade berg, minioritetsfolk i helt galna drakter (galna som i valdigt vackra, men man forvanas over att deras ursprungliga kulturer fortfarande ar sa starka).
Det ar vinter har nu och valdigt molning och dimmigt for det mesta, men vi har haft valdigt tur med vadret.
Igar akte jag, Jose fran Peru samt Claire fran Australien ivag pa moppar runt bergen och byarna har.
Galet vackert och intressant.
Vi overnattade pa ett homestay i Bah cho... Stallet ar inte helt befriat fran turister, men det var mysigt dar.
Idag nar vi korde tillbaka lag dimman toktat efter vagarna. Det regnade inte, men dimman kandes som sma duschar, och nar vi val var tillbaka i Sapa var kladerna dyblota och handerna stelfrusna (det ar vinter har... inte vinter som i -34 grader, men kallt for att vara i Vietnam).
Om ett par dagar aker jag vidare till Laos, sa detta ar det sista jag skriver fran Vietnam.
Jag har verkligen haft helt underbara veckor har, helt over forvantan.
Sa, har ni chansen, ak till Vietnam... det ar vart det! :)
Kommentera garna, manga kramar till alla, vi hors fran Laos.
/Mirja
Lördag 2 Januari 2010 - Hanoi
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Okej.
Efter Mui Ne drog jag och Jake vidare till kyliga Dalat.
Dalat ar vackert pa ett ovantat satt.
Husen ser ut som sagohus och naturen runtomkring ar som en mystisk blandning mellan norrland och aisen.
Vi gjorde en liten dagstur till ett "Crazy House" som helt enkelt var ett stort hus som sag helt galet ut.
Efter det hoppade vi pa en cable car ala europeiska alperna och svingade nagra kilometer over tallskog och odlingsfalt.
Sista stoppet blev nagot som kallades "Historical Village", men vad det egentligen var vet jag annu inte riktigt sakert.
De hade nagra silkevaverskor dar samt vietnamesisk livemusik av den mer harmoniska varianten, och vackra tradgardsplattar med konstgjord dimma och sma statyer.
Dagen efter var Jake tvungen att hoppa pa ett flyg till Hanoi, sa jag hyrde en cykel och drog ivag pa ensamaventyr runt en sjo och till en stor blomsterpark.
Efter detta blev det dags for Nha Trang, trivdes inte speciellt bra dar sa jag bokade mig vidare direkt.
Jag borde lara mig att ge stallen fler chanser, for sjalvklart traffade jag en massa trevliga typer och borjade gilla stallet.
Men men. Ivag akte jag till Hoian, vilket inte visade sig vara ett misstag alls.
Hoian ar litet och gulligt, med gamla hus och krokiga gamla gummor.
Jag bokade in mig pa Hop Yen Hostel och traffade pa ett gang britter som jag spenderade ett par dagar med.
Aven om Hoian ar behagligt och mysigt, sa finns det inte speciellt mycket att gora dar i langden.
Vi fordrev tiden med att ata. Ata massvis.
Farska varrullar, banan-kockos-chokladpankaka, traditionella nudlar med massor av koriander, mumsiga rakor osv osv.
Dessutom hade de farsk ol (Bia Hoi) for 4000 Dong (ca. 1,5 kr).
Sista kvallen i Hoian motte jag upp med en kompis fran Osterrike - Florian, och hans polare - Australiensiske James.
Tillsammans bestamde vi oss for att aka ett par mil langre norrut till China Beach och gasthuset, Hoas' Place.
Dar blev vi kvar i ca. en vecka och hade jattekul.
Mr. Hoa som driver stallet har dragit pa sig en annorlunda australiensisk/vietnamesisk dialekt och ar verkligen en av de trevligaste vietnameser jag traffat.
Varje kvall anordnade de en "family dinner" vilket ar en non-stop buffet for ca. 50.000 Dong (20 kr), efter det brukade vi vanligtvis spela Shit head/Jimmy goes to Town/Vand 10 tills armarna varkte.
Pa julafton drog vi ner till stranden efter middagen och tande en (tydligen) olaglig brasa alldeles nedanfor polisskolans byggnad.
De sa ingenting, men lite da och da sag vi siluetter av folk som sprang runt mellan traden och spionerade pa oss.
Jag fick en julklapp ocksa! Florian gav mig en liten flaska ormwhiskey, vilket ar exakt vad det later som.... En flaska whiskey med en liten kobra i.
Det ar val kanske inte sa vegetariskt haha, men det smakade mest starkt med skaldjurseftersmak.
Nagra dagar senare hyrde vi moppar och drog ivag pa lite sightseeing. Naturen runtomkring ar jattefin med strandlinjerna och alla bergstoppar.
Alldeles i narheten av vart gasthus fanns Marble Mountain (Marmorberget), om man klattrar upp pa toppen har man vacker panoramautsikt over Danang, China Beach och stranderna.
Solnedgangen darifran gick inte av for hackor heller, aven om det var lite molningt.
Nae, detta var ett bra stalle att stanna upp pa. Hann t.o.m. testa pa lite surfingen.
Men sa kom dagen da jag sa hej da till alla 13 australienare, hollandaren och resten for att dra vidare till Hue.
Pa bussen hann jag inte ens deppa over alla trevliga manniskor jag lamnat innan en grupp spansktalande filurer ropade pa mig fran langst bak i bussen.
Dar traffade jag Luis fran Barcelona som jag rest med sedan dess.
Han har haft lite otur stackarn, nar vi stannade pa Hues busstation och skulle plocka upp vara vaskor fanns inte hans med pa bussen (eller som vi trodde - att nagon hade stulit det innan vi hunnit av bussen)
Vid ett senare tillfalle i Hanoi pratade jag med ett par skandinaver och namnde detta av en handelse.... Det visade sig att de hade bott pa gasthuset mittemot dar personalen tagit hand om en agarelos vaska som hamnat pa villovagar. Det ar himla bra att man oppnar munnen ibland, for det visade sig att det faktiskt var Luis ryggsack och nu ar den pa vag hit.
Maste dra vidare, skriver mer senare om Hue, Hanoi och Halong Bay.
Kram och God Fortsattning pa er alla!
Efter Mui Ne drog jag och Jake vidare till kyliga Dalat.
Dalat ar vackert pa ett ovantat satt.
Husen ser ut som sagohus och naturen runtomkring ar som en mystisk blandning mellan norrland och aisen.
Vi gjorde en liten dagstur till ett "Crazy House" som helt enkelt var ett stort hus som sag helt galet ut.
Efter det hoppade vi pa en cable car ala europeiska alperna och svingade nagra kilometer over tallskog och odlingsfalt.
Sista stoppet blev nagot som kallades "Historical Village", men vad det egentligen var vet jag annu inte riktigt sakert.
De hade nagra silkevaverskor dar samt vietnamesisk livemusik av den mer harmoniska varianten, och vackra tradgardsplattar med konstgjord dimma och sma statyer.
Dagen efter var Jake tvungen att hoppa pa ett flyg till Hanoi, sa jag hyrde en cykel och drog ivag pa ensamaventyr runt en sjo och till en stor blomsterpark.
Efter detta blev det dags for Nha Trang, trivdes inte speciellt bra dar sa jag bokade mig vidare direkt.
Jag borde lara mig att ge stallen fler chanser, for sjalvklart traffade jag en massa trevliga typer och borjade gilla stallet.
Men men. Ivag akte jag till Hoian, vilket inte visade sig vara ett misstag alls.
Hoian ar litet och gulligt, med gamla hus och krokiga gamla gummor.
Jag bokade in mig pa Hop Yen Hostel och traffade pa ett gang britter som jag spenderade ett par dagar med.
Aven om Hoian ar behagligt och mysigt, sa finns det inte speciellt mycket att gora dar i langden.
Vi fordrev tiden med att ata. Ata massvis.
Farska varrullar, banan-kockos-chokladpankaka, traditionella nudlar med massor av koriander, mumsiga rakor osv osv.
Dessutom hade de farsk ol (Bia Hoi) for 4000 Dong (ca. 1,5 kr).
Sista kvallen i Hoian motte jag upp med en kompis fran Osterrike - Florian, och hans polare - Australiensiske James.
Tillsammans bestamde vi oss for att aka ett par mil langre norrut till China Beach och gasthuset, Hoas' Place.
Dar blev vi kvar i ca. en vecka och hade jattekul.
Mr. Hoa som driver stallet har dragit pa sig en annorlunda australiensisk/vietnamesisk dialekt och ar verkligen en av de trevligaste vietnameser jag traffat.
Varje kvall anordnade de en "family dinner" vilket ar en non-stop buffet for ca. 50.000 Dong (20 kr), efter det brukade vi vanligtvis spela Shit head/Jimmy goes to Town/Vand 10 tills armarna varkte.
Pa julafton drog vi ner till stranden efter middagen och tande en (tydligen) olaglig brasa alldeles nedanfor polisskolans byggnad.
De sa ingenting, men lite da och da sag vi siluetter av folk som sprang runt mellan traden och spionerade pa oss.
Jag fick en julklapp ocksa! Florian gav mig en liten flaska ormwhiskey, vilket ar exakt vad det later som.... En flaska whiskey med en liten kobra i.
Det ar val kanske inte sa vegetariskt haha, men det smakade mest starkt med skaldjurseftersmak.
Nagra dagar senare hyrde vi moppar och drog ivag pa lite sightseeing. Naturen runtomkring ar jattefin med strandlinjerna och alla bergstoppar.
Alldeles i narheten av vart gasthus fanns Marble Mountain (Marmorberget), om man klattrar upp pa toppen har man vacker panoramautsikt over Danang, China Beach och stranderna.
Solnedgangen darifran gick inte av for hackor heller, aven om det var lite molningt.
Nae, detta var ett bra stalle att stanna upp pa. Hann t.o.m. testa pa lite surfingen.
Men sa kom dagen da jag sa hej da till alla 13 australienare, hollandaren och resten for att dra vidare till Hue.
Pa bussen hann jag inte ens deppa over alla trevliga manniskor jag lamnat innan en grupp spansktalande filurer ropade pa mig fran langst bak i bussen.
Dar traffade jag Luis fran Barcelona som jag rest med sedan dess.
Han har haft lite otur stackarn, nar vi stannade pa Hues busstation och skulle plocka upp vara vaskor fanns inte hans med pa bussen (eller som vi trodde - att nagon hade stulit det innan vi hunnit av bussen)
Vid ett senare tillfalle i Hanoi pratade jag med ett par skandinaver och namnde detta av en handelse.... Det visade sig att de hade bott pa gasthuset mittemot dar personalen tagit hand om en agarelos vaska som hamnat pa villovagar. Det ar himla bra att man oppnar munnen ibland, for det visade sig att det faktiskt var Luis ryggsack och nu ar den pa vag hit.
Maste dra vidare, skriver mer senare om Hue, Hanoi och Halong Bay.
Kram och God Fortsattning pa er alla!
Onsdag 30 December 2009 - Hanoi
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Jag vet att det var ett jakla tag sedan jag senast skrev, tappade en hel del inspiration efter att min Laptop la av… Men men, livet gar vidare och det ar formodligen bara den utbytningsbara skarmen som gett upp.
Sa.
Jag anlande till Ho Chi Minh/Saigon den 11 December.
Efter 3 manader i Sydostasien blev jag lagomt forvanad over den stora kulturshocken som anda slog mig i ansiktet efter att ha lamnat flygplatsen.
Det mesta gar att sammanfatta med ett ord; TRAFIK!
Jag overdriver inte.
Faktum ar att det knappt gar att forklara rattvist.
Man har dodsangest och glommer bort att andas varje gang man korsar gatan!
Det galler bara att stovla ut och lita pa att alla 4 miljoner moppedister ser en och vajer undan.
I alla fall. Som alltid nar jag anlander till ett nytt stalle blir jag lite asocial forsta tiden under acklimatiseringen. Sa jag checkade in pa ett Yellow house hostel och forsokte gomma mig i ett dorm (det later ratt motsagelsefullt, jag vet).
Som tur var borjade en irriterande Amerikan prata med mig, sa jag var liksom tvungen att svara. Till en borjan langtade jag mest efter att fa vara ifred igen, men vi reste anda tillsammans i en vecka och blev riktigt bra vanner. Faktum ar att det var lite sorgligt att skiljas at efter dessa dagar.
En sak i taget kanske. I saigon besokte jag Krigsmuseet, vilket var tufft att smalta men nyttigt att fa se. Bilderna och faktatexterna var helt utan censur.
Efter detta var det dags for Reunification-palatset vilket var lite mindre intressant, men det fick tiden att ga i alla fall.
Dagen efter akte jag och Jake (Amerikanen) till Chu Chi tunnlarna som anvandes under kriget av Vietnameserna. Har bodde folk medan de gomde sig, kvinnor fodde till och med barn har nere. De ursprungliga tunnlarna var 50 cm hoga, men pa senare tid har de gjort dem 2 ganger sa vida for turisternas skull.
I alla fall, jag spenderade ca. 30 sekunder dar nere, vilket kandes mer an tillrackligt. Nog for att det faktiskt gick att andas, men det var inte direkt behagligt.
Intressant dock, och val vart ett besok.
Nasta stopp pa resan blev Mui Ne.
Har spenderade vi nagra av de basta dagarna.
Vi hittade ett cafe (Joe’s Cafe) dar vi spenderade den mesta tiden med att spela gitarr och sjunga. Jake var riktigt bra pa gitarr, och tillsammans sjong vi all varldens latar till tidiga morgonen da vi gick till stranden och filosoferade.
Jag vet inte varfor jag alltid hamnar i situationer da jag maste bryta mig in till mitt eget gasthus har i Asien, men det ar val bara sa det ar.
Dorren var i alla fall last och igenbommad nar vi skulle ga och sova.
Som tur var hade vi med oss en gigantisk Britt som utan problem lyfte upp mig och Jake pa balkongen dar vi senare kunde snirkla oss ner pa bottenvaningen dar vi sov.
Dagen efter traffade vi ett par finska tjejer som visade oss ringklockan som man tydligen skulle anvanda efter stangning.
Men det hela var sa roligt att vi brot oss in igen dagen efter.
Utanfor Mui Ne finns stora sanddyner (bade vita och roda), sa vi tog en dagsrunda bland dem vilket visade sig vara en bra ide. Nog for att man fick sand i nasa, oron, ogon och precis overallt – men det ar nagot speciellt med att fa kanna sig som ett forvuxet barn for en stund! Hur som helts. Jag har en hel del att uppdatera, men fortsattningen far folja nagon annan dag. Nu ska jag och min spanske van Luis leta reda pa lite spannande sight seeing i Hanoi.
Kram pa er alla!
Sa.
Jag anlande till Ho Chi Minh/Saigon den 11 December.
Efter 3 manader i Sydostasien blev jag lagomt forvanad over den stora kulturshocken som anda slog mig i ansiktet efter att ha lamnat flygplatsen.
Det mesta gar att sammanfatta med ett ord; TRAFIK!
Jag overdriver inte.
Faktum ar att det knappt gar att forklara rattvist.
Man har dodsangest och glommer bort att andas varje gang man korsar gatan!
Det galler bara att stovla ut och lita pa att alla 4 miljoner moppedister ser en och vajer undan.
I alla fall. Som alltid nar jag anlander till ett nytt stalle blir jag lite asocial forsta tiden under acklimatiseringen. Sa jag checkade in pa ett Yellow house hostel och forsokte gomma mig i ett dorm (det later ratt motsagelsefullt, jag vet).
Som tur var borjade en irriterande Amerikan prata med mig, sa jag var liksom tvungen att svara. Till en borjan langtade jag mest efter att fa vara ifred igen, men vi reste anda tillsammans i en vecka och blev riktigt bra vanner. Faktum ar att det var lite sorgligt att skiljas at efter dessa dagar.
En sak i taget kanske. I saigon besokte jag Krigsmuseet, vilket var tufft att smalta men nyttigt att fa se. Bilderna och faktatexterna var helt utan censur.
Efter detta var det dags for Reunification-palatset vilket var lite mindre intressant, men det fick tiden att ga i alla fall.
Dagen efter akte jag och Jake (Amerikanen) till Chu Chi tunnlarna som anvandes under kriget av Vietnameserna. Har bodde folk medan de gomde sig, kvinnor fodde till och med barn har nere. De ursprungliga tunnlarna var 50 cm hoga, men pa senare tid har de gjort dem 2 ganger sa vida for turisternas skull.
I alla fall, jag spenderade ca. 30 sekunder dar nere, vilket kandes mer an tillrackligt. Nog for att det faktiskt gick att andas, men det var inte direkt behagligt.
Intressant dock, och val vart ett besok.
Nasta stopp pa resan blev Mui Ne.
Har spenderade vi nagra av de basta dagarna.
Vi hittade ett cafe (Joe’s Cafe) dar vi spenderade den mesta tiden med att spela gitarr och sjunga. Jake var riktigt bra pa gitarr, och tillsammans sjong vi all varldens latar till tidiga morgonen da vi gick till stranden och filosoferade.
Jag vet inte varfor jag alltid hamnar i situationer da jag maste bryta mig in till mitt eget gasthus har i Asien, men det ar val bara sa det ar.
Dorren var i alla fall last och igenbommad nar vi skulle ga och sova.
Som tur var hade vi med oss en gigantisk Britt som utan problem lyfte upp mig och Jake pa balkongen dar vi senare kunde snirkla oss ner pa bottenvaningen dar vi sov.
Dagen efter traffade vi ett par finska tjejer som visade oss ringklockan som man tydligen skulle anvanda efter stangning.
Men det hela var sa roligt att vi brot oss in igen dagen efter.
Utanfor Mui Ne finns stora sanddyner (bade vita och roda), sa vi tog en dagsrunda bland dem vilket visade sig vara en bra ide. Nog for att man fick sand i nasa, oron, ogon och precis overallt – men det ar nagot speciellt med att fa kanna sig som ett forvuxet barn for en stund! Hur som helts. Jag har en hel del att uppdatera, men fortsattningen far folja nagon annan dag. Nu ska jag och min spanske van Luis leta reda pa lite spannande sight seeing i Hanoi.
Kram pa er alla!
Söndag 6 December 2009 - Koh Tao
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
FORTSÄTTNING.....
Dagen efter detta drog jag till Railey Beach i närheten av Krabi. Detta ställe lämnar en knappast besviken heller. De flesta kommer hit för att klättra på alla skitstora klippväggar, jag kom dit bara för att njuta av naturen, havet och stranden. Bodde i en liten mysig bungalow bredvid en Indisk Restaurang, kan absolut tänka mig att åka tillbaka dit en vacker dag, om inte annat för att testa på lite världklassklättring.
I alla fall, man kan ju inte stanna upp för länge för då kanske man möglar fast, så klockan 8.00 morgonen därpå påbörjade jag därför ännu en evighetsresa till Koh Samui på den monsundrabbade östkusten.
De största anledningarna till varför jag begav mig dit var dels för Full Moon-partajandet på grannön Koh Phangan, dels för att möta upp med Colin och Lionel från Maya Bay.
Själva Koh Samui imponerade inte avsevärt på mig... Mystiska barer som erbjöd mystiska massager till äckliga typer med pengar.. Jobbiga skräddare som skulle skaka hand (läs: slita in en i deras affär) med ALLA som gick förbi, VARJE gång man gick förbi.. Och sa var det daligt vader och stranden var inte speciellt speciell.
Men det var kul att bo i lyx med de trevliga Australienarna i några dagar, och fullmånekalaset var ju också en upplevelse i sig ehe...
Innan allting började drog jag och Australiensarna iväg på barhopp i jakt efter billiga cocktails.
Senare drog vi över till Koh Phangan med resten av folket från vårt Guest House, och det hela kändes som en annorlunda, intensiv förfest.
När vi kom fram försedde vi oss med varsin bucket (återigen hink m. drink) för ca. 60-70 kr/st. Sedan var det dags att äntra stranden och tappa bort varandra. Jag vet inte hur många tusen som kommer till stranden varje fullmåne, men det är en jäkla hög.
Men ändå tycks det gå att springa in i kändisar; helt plötsligt stod jag en halvmeter ifrån två stycken av dem som jag umgicks med i Pai, och det var verkligen jättekul att återse dem.
När klockan närmade sig 5 och alla var borttappade - förutom en väldigt full Lionel som jag lyckats springa in i – började vi leta oss hemåt. Först gick vi dock in på en Restaurang där de spelade Michael Jacksonballader för alla fulla som mest satt och brölade.
Konstigt nog var detta restaurangbesök en av höjdpunkterna den kvällen, bara för att alla var så konstiga och jag inte kunde sluta skratta åt eländet.
När vi något senare gick till piren för att hoppa på vår Koh Samui-båt upptäckte vi till vår förskräckelse en gigantisk kö som vi inte riktigt hade räknat med.
Ca. 1 h fick vi vänta, men tydligen var det ovanligt kort tid (batar avgick lite nu och da)...
I kön träffade vi på en gråtande finska som förklarade att hon tappat bort alla sina vänner, och inte inte mindes var hon bodde.
Jag kände direkt att något var skumt med henne, men vad ska man säga?
Lionel lyckades skicka henne vidare till några andra som bodde i samma område och helt plötsligt stod hon och berättade en helt annan historia för dem om hur hon blivit rånad med kniv och yada yada.
Njae duu.. Alla gråterskor är inte hjälplösa änglar, men det kan vara lätt att tro det.
Efter Koh Samui drog i alla fall grabbarna vidare till Bangkok för att möta upp med deras polare, själv åkte jag till mysiga Koh Tao och försökte vänja mig vid att vara ensam igen.
Koh Tao är ett dykarparadis vilket jag själv ännu inte har fått erfara (Det är ju inte gratis), men det är absolut trivsamt även om man bara vill bada i kristallklart, grönt vatten, eller ligga på en vit, mysig strandplätt och bara vara.
Hade gärna stannat här och mött upp med Nya Zeeländarna som åker över den åttonde, men jag måste tyvärr dra till Bangkok ocksa för att fixa visum till Vietnam.
Så nu återstår 4 dagar här i Thailand innan det blir ett helt nytt land.
Spännande!
Ha det gött allihopa, lämna gärna en liten kommentar då blir jag glad :)
Och Mamma, jag har inte glomt att levern ar en blomma ;-D
Dagen efter detta drog jag till Railey Beach i närheten av Krabi. Detta ställe lämnar en knappast besviken heller. De flesta kommer hit för att klättra på alla skitstora klippväggar, jag kom dit bara för att njuta av naturen, havet och stranden. Bodde i en liten mysig bungalow bredvid en Indisk Restaurang, kan absolut tänka mig att åka tillbaka dit en vacker dag, om inte annat för att testa på lite världklassklättring.
I alla fall, man kan ju inte stanna upp för länge för då kanske man möglar fast, så klockan 8.00 morgonen därpå påbörjade jag därför ännu en evighetsresa till Koh Samui på den monsundrabbade östkusten.
De största anledningarna till varför jag begav mig dit var dels för Full Moon-partajandet på grannön Koh Phangan, dels för att möta upp med Colin och Lionel från Maya Bay.
Själva Koh Samui imponerade inte avsevärt på mig... Mystiska barer som erbjöd mystiska massager till äckliga typer med pengar.. Jobbiga skräddare som skulle skaka hand (läs: slita in en i deras affär) med ALLA som gick förbi, VARJE gång man gick förbi.. Och sa var det daligt vader och stranden var inte speciellt speciell.
Men det var kul att bo i lyx med de trevliga Australienarna i några dagar, och fullmånekalaset var ju också en upplevelse i sig ehe...
Innan allting började drog jag och Australiensarna iväg på barhopp i jakt efter billiga cocktails.
Senare drog vi över till Koh Phangan med resten av folket från vårt Guest House, och det hela kändes som en annorlunda, intensiv förfest.
När vi kom fram försedde vi oss med varsin bucket (återigen hink m. drink) för ca. 60-70 kr/st. Sedan var det dags att äntra stranden och tappa bort varandra. Jag vet inte hur många tusen som kommer till stranden varje fullmåne, men det är en jäkla hög.
Men ändå tycks det gå att springa in i kändisar; helt plötsligt stod jag en halvmeter ifrån två stycken av dem som jag umgicks med i Pai, och det var verkligen jättekul att återse dem.
När klockan närmade sig 5 och alla var borttappade - förutom en väldigt full Lionel som jag lyckats springa in i – började vi leta oss hemåt. Först gick vi dock in på en Restaurang där de spelade Michael Jacksonballader för alla fulla som mest satt och brölade.
Konstigt nog var detta restaurangbesök en av höjdpunkterna den kvällen, bara för att alla var så konstiga och jag inte kunde sluta skratta åt eländet.
När vi något senare gick till piren för att hoppa på vår Koh Samui-båt upptäckte vi till vår förskräckelse en gigantisk kö som vi inte riktigt hade räknat med.
Ca. 1 h fick vi vänta, men tydligen var det ovanligt kort tid (batar avgick lite nu och da)...
I kön träffade vi på en gråtande finska som förklarade att hon tappat bort alla sina vänner, och inte inte mindes var hon bodde.
Jag kände direkt att något var skumt med henne, men vad ska man säga?
Lionel lyckades skicka henne vidare till några andra som bodde i samma område och helt plötsligt stod hon och berättade en helt annan historia för dem om hur hon blivit rånad med kniv och yada yada.
Njae duu.. Alla gråterskor är inte hjälplösa änglar, men det kan vara lätt att tro det.
Efter Koh Samui drog i alla fall grabbarna vidare till Bangkok för att möta upp med deras polare, själv åkte jag till mysiga Koh Tao och försökte vänja mig vid att vara ensam igen.
Koh Tao är ett dykarparadis vilket jag själv ännu inte har fått erfara (Det är ju inte gratis), men det är absolut trivsamt även om man bara vill bada i kristallklart, grönt vatten, eller ligga på en vit, mysig strandplätt och bara vara.
Hade gärna stannat här och mött upp med Nya Zeeländarna som åker över den åttonde, men jag måste tyvärr dra till Bangkok ocksa för att fixa visum till Vietnam.
Så nu återstår 4 dagar här i Thailand innan det blir ett helt nytt land.
Spännande!
Ha det gött allihopa, lämna gärna en liten kommentar då blir jag glad :)
Och Mamma, jag har inte glomt att levern ar en blomma ;-D
Söndag 6 December 2009 - Koh Phi-phi
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Jag kan verkligen inte fatta det. Må hända att min hjärna har klibbat ihop sig till en slow-motionboll efter allt resande, men jag säger det igen... Jag kan inte fatta att det är December nu. Mitt huvud säger fortfarande September!
Så detta har hänt sedan jag sist skrev..
Jag hoppade på en buss från Chiang Mai och begav mig 762 kurvor norrut till en liten hippiehåla som även kallas Pai.
I ärlighetens namn så finns det inte så många turistattraktioner där, jag var bara så fruktansvärt nyfiken på att ta reda på varför var och varannan ryggsäcksbärare verkar aka dit och bli kvar.
Jag höll på bli en av dem.
Pai ligger i en floddal och runt omkring finns gröna berg och stora odlingsfält där de flesta arbetar. I själva centrum hittar man en liten ringlande flod, ett fåtal vägar med några tillhörande korsningar, ett trafiklyse som liksom fungerar som utgångspunkten till det mesta och en jäkla massa revirinpinkade, sura hundar som inte gillar förvirrade ungdomar som är på väg hem mitt i natten med upp och nervänd karta åt totalt fel håll.
Ja, i detta fall var denna förvirrade ungdom jag.
Pai är inte stort, men förvirrande nog när man inte har ett lokalsinne.
Efter att ha tagit omvägar förbi alla bittervoffsingar och krånglat bort allt vad trafiklysen och riktmärken heter gick jag fram till en vänlig thailändare och bad om skjuts till mitt gästhus.
Visst, sa han och skjutsade mig ca. 15 meter.
Hoppsan, tänkte jag och insåg inte att jag varit så nära.
Lugnet skulle precis besegra paniken när jag upptäckte att ytterdörren var låst och min nyckel var värdelös.
Jag råkade väl använda en smula våld i ren frustration och råkade så bryta mig in i kontoret.
Man hade ju hoppats att det hade hjälpt åtminstone, men väl där inne stötte jag på ett jäkla galler.
Jag hyperventilera lite smått och gick ut igen, stängde dörren och försökte få det att se oskyldigt ut då jag fick syn på en skylt; ”After midnight, please use the other door
Eehee.. Men denna dörr var förseglad med kedja och hänglås. Som tur var var springan mellan dörr och vägg gles, så jag klämde mig emellan och kunde inte låta bli att skratta tyst åt eländet. What's the use of hänglås och dubbeldörrar liksom? Jag tror fortfarande inte att jag någonsin hittade rätt dörr, men det blev en historia att berätta i alla fall!
I alla fall. Pai är som en blandning mellan Urkultfestivalen och Bali. Lite som Urkult pga alla övervintrade hippies, den sköna, trevliga skaran unga som hittar dit samt en mystisk känsla i luften som bara finns där, men ingen kan riktigt förklara vad det är.
Bali pga den billiga, underbara maten, alla nya vänner man hittar utan att ens försöka, reggaemusiken och dreadlocksgängen som inte stressar i onödan, och så händelserna som händer oftare än man är van vid och för att inte tala om antalet tatuerare som finns där.
Jag träffade mest trevliga britter där, en som dejtade en – så klart – tatuerare och en annan som hade en mamma med bröstcancer och en syster med levkemi hemma, samt en grabb som såg ut som ett stort flin och aldrig var nykter.
Jag var ute med dem ett par kvällar och hade trevligt.
Sista kvällen var lite speciell dock.. Den slutade med att vi jagade en anorektiker efter gatan för att återta ett par klädesplagg som hon stulit av våra lokala vänner, efter att de förklarat att i Thailand uppskattas det inte att man hoppar upp på bord och dansar utmanande - vilket hon da alldeles innan dess hade gjort.
Hon kanske blev sårad och ville hämnas, men den flickan hade stora problem och var verkligen i akut behov av hjälp.
Sedan lät det som att snubben som aldrig var nykter hade blivit hotat med kniv samma kväll också, så hans danska flickvän var rätt förstörd när kvällen val var över.
Hursomhelst, senare samma kväll landade vi på en av de många, mysiga utomhusbarerna i Pai. Där träffade jag ett par Israeler som jag pratat med förrut, samt en livsberusad Bangkokbo som var på sin första soloresa och tyckte det var suveränt att sitta och bara vara turist bland turister.
Den fränaste människan den kvällen var ändå en 65-70årig backpacker från USA som bara sprudlade av Energi. Klockan började närma sig 3 på morgonen och tanten satt och sippade på sitt vatten och förklarade att hon varit ute och dansat varje kväll så nu skulle hon försöka komma i säng i tid...
Hon fick mig att känna mig som 150 år gammal.
Tuff tant.
I alla fall, man stöter i regel på de skyddsänglar man behöver har jag upptäckt, Min denna kväll kom från Israel och var vänlig nog att skjuta mig förbi alla arghundar till mitt guest house där jag begick inbrott #2.
En av kvällarna gick jag ut med en av britterna till en lustig bar där man fick sitta på vingliga köttvågar istället för pallar (hur man lyckas hålla kvar rumpan på dessa efter några shotar Tequila är mig fortfarande en gåta). I alla fall så träffade vi på ett gäng blivande brudtärnor och marsalker från Nya Zeeland som skulle upp några timmar senare och förbereda deras vänners bröllop.
Ja.
Ni vet hur det kan vara ibland, man inbillar sig vara bäst i världen för en stund och lovar lite mer än vad man kanske lyckas hålla.
Men vips hade jag i alla fall gett dem mitt telefonnummer och lovat att jag skulle vara redo floristhjälp ca. 6 h senare. För säkerhets skull klev jag faktiskt upp nästa morgon, men – kanske bäst för dem – så ringde de aldrig, haha.
Så jag gick och hyrde en cykel istället och cyklade vilse runt halva Thai-Norrland. Med trasiga växlar och en hoppande kedja så hittade jag naturligtvis inte en käft som pratade förståelig engelska heller.
Jag gick till och med in till ett resortområde för att fråga efter riktningen tillbaka till Pai. Efter att ha blivit mobilfotad av den fnittrande kökspersonalen fick jag prata med chefen som tydligen skulle förstå vad jag menade.
Att vägleda stackars ryggsäcksluffare ut i tjottahejti är kanske inte så schysst, men huvudsaken chefen fick imponera på personalen med sina lysande språkkunskaper; ”You go heeele, you go theeeele...” och så kikade han närmare på min karta och tvekade en stund...
så log han stort och pekade åt HÖGER ”..and tuln Left!” och inne i köket stod personalen och suckade och önskade att de också kunde föra konversationer med turister.
Efter att ha hittat tillbaka till min packning igen begav jag mig till Chiang Dao och befriades från turistträngseln för ett ögonblick. Jag hoppade på en taximoped och puttrade iväg till Chiang Daos vackra berg och grottor. Underbart vackert var det runtomkring med stenbuddhor i olika format uppe på bergsväggarna, vackra blommor och fjärilar i olika färger och så den fascinerande grottan då naturligvis.
Man fick hyra gaslampa för en tjuga och då ingick gratis guide (som man förövrigt var tvungen att dricksa) som tog en runt och pekade på alla kalkstensformationer som skulle föreställa allt från elefanter till sovande gubbar. Min guide kunde tyvärr inte många fler ord än ”watch your heeead” på engelska (okej, jag klagar alldeles för mycket över att många inte kan engelska här, men det betyder inte att jag ogillar folket, tvärtom! Jag kan ju inte Thai heller), men jag antar att det är bra att dricksa någon som räddar en från skallskador, även om hon i detta fall inte var mycket till guide.
Efter Chiang Dao åkte jag tillbaka till Chiang Mai och tog in på billiga Mango Guest House där jag fick rummet bredvid värdparets kärleksnäste... Det var bara att plocka fram öronpropparna och blunda. Förutom det kan jag rekommendera stället, de var väldigt hjälpsamma och rummen var helt ok för ca. 25 kronor, se bara till att inte välja rummet till vänster på andra våningen.
Dagen efter flög jag till Phuket och bokade genast första, bästa biljett därifrån. Någonstans mellan Svenssons krog och dagens expressen till försäljning insåg jag var alla dessa Thailandsälskande svenskar verkar ta vägen.
Hittills har jag aldrig känt mig så ensam som där och detta trots alla skandinaver. Men barnfamiljer är inte så lätta att börja småprata med med lilla Tindra som sitter och tuggar på en kackerlacka medan hysteriska mamma Siv försöker få Olle att sluta jaga de lösa rabieskatterna.
Så jag drog till Phi Phi Island och umgicks med soloresande amerikanare istället.
Jag hittade en bar på stranden som heter Sunflower och tänkte försöka öppna min stora, tjocka bok för första gången på ett bra tag. Istället träffade jag på trevliga skodesignern Kate från New york som jag satt och pratade med.
På kvällen mötte vi upp på samma mysiga ställe igen och utnyttjade happy hour-erbjudandena. En Thailändsk servitör vid namn Lim tipsade oss om Banana Bar och vi lovade att träffa honom där senare.
Innan det utforskade vi strandbarerna runtomkring som alla erbjöd fantastiska eldshower och glada timmar. Så vi köpte varsin hink (Ja, här dricker man inte ur cocktailglas, här använder man plasthinkar), hoppade lite eldhopprep, körde lite eldlimbo och höll igång till ca. 5 följande morgon.
Men det mest minnesvärda på Phi Phi var Maya bay (en riktig turistmagnet, det var bl.a har dom filmade "The Beach") och campingutflykten jag gjorde där tillsammans med ca. 20 andra glada resenärer och ett gäng pårökta guider med färgglada solglasögon.
Vi anlände ca. 18.00 till denna undangömda paradisstrand och samma sekund som vi klev iland försvann alla andra strandpaparazzis plötsligt och vi kunde låtsas som att vi var de första som någonsin upptäckt stället, vilket var en rätt mysig inbillning att inbilla sig för en stund.
Maya Bay är vykortsvyernas vy och paradisdrömmarnas drömställe. Det är så vackert att man faktiskt inte riktigt tror på sin kamera när man kikar på bilderna i efterhand.
Vattnet är så där mystisk blågrönt och ser liksom silkelent ut. Stranden är så vit och ren att man får en barnslig längtan av att lägga sig ned och rulla runt i sanden. Det lustigaste är ändå att all denna vackerhet är svår att koncentrera sig en längre stund på tack vare den magiska inramningen av höga klippor och tropisk djungel.
Vi inledde kvällen med att bada och prata med alla nya ansikten, efter det fick vi mat och en gratis hink med whiskey och cola.
Kvällen fortsatte med musik och internationell allsång, det hela var väldigt mysigt och trevligt.
De människor som jag fick bäst kontakt med var ett par Kinesiskmalaysiska Australienare vid namn Colin och Lionel, och så ett par från Nya Zeeland; Viger och Nick, samt ännu fler Aussies som vi helt enkelt kallade för ”Rhys and the girls”. Alla dessa mötte jag upp med igen på Koh Samui/Koh Phangan under det legendariska, ökända Full moon-partyt som jag aldrig hade tänkt bege mig till egentligen.
Men men.
I alla fall, under kvällen på Maya Beach droppade folket av en efter en och somnade på stranden under den oändliga stjärnhimmeln. Vi som fortfarande var vakna hoppade i havet för lite nattplask. Efter ett tag där i vattnen fick vi syn på en massa blåa, lysande prickar på bottnen.
Det var andra gången i mitt liv som jag såg plankton, och lika fascinerad blev jag denna gång. Som små barn satt vi kvar där säkert en timma och lyfte upp korallblock som skimrade blått, och bara stirrade. Om man gnuggade korallen mot handen så stannade det blåa kvar på huden för ett ögonblick, och och man kastade blocken såg det ut som små blåa fyrverkerier när de slog mot ytan.
Helt magiskt.
Och så blev det dags för sömn, sov som en klubbad i några timmar innan jag vaknade av dagsljuset. Vi käkade lite torra brödkanter med låtsassylt till frukost och drack pulverkaffe, och som alla vet så smakar Delikatesser t.o.m ännu bättre när man är ute i det fria.
Väl tillbaka på Phi Phi drog jag, nya zeeländarna samt ”rhys and the girls” till Sunflower för att käka mumsig middag och dricka happy hour-coctails.
Den kvällen sov jag på hostel för första gången på väldigt länge, och konstigt nog kändes det nästan bra att dela rum med 17 främlingar igen.
FORTSÄTTNING FÖLJER, se del 2...
Så detta har hänt sedan jag sist skrev..
Jag hoppade på en buss från Chiang Mai och begav mig 762 kurvor norrut till en liten hippiehåla som även kallas Pai.
I ärlighetens namn så finns det inte så många turistattraktioner där, jag var bara så fruktansvärt nyfiken på att ta reda på varför var och varannan ryggsäcksbärare verkar aka dit och bli kvar.
Jag höll på bli en av dem.
Pai ligger i en floddal och runt omkring finns gröna berg och stora odlingsfält där de flesta arbetar. I själva centrum hittar man en liten ringlande flod, ett fåtal vägar med några tillhörande korsningar, ett trafiklyse som liksom fungerar som utgångspunkten till det mesta och en jäkla massa revirinpinkade, sura hundar som inte gillar förvirrade ungdomar som är på väg hem mitt i natten med upp och nervänd karta åt totalt fel håll.
Ja, i detta fall var denna förvirrade ungdom jag.
Pai är inte stort, men förvirrande nog när man inte har ett lokalsinne.
Efter att ha tagit omvägar förbi alla bittervoffsingar och krånglat bort allt vad trafiklysen och riktmärken heter gick jag fram till en vänlig thailändare och bad om skjuts till mitt gästhus.
Visst, sa han och skjutsade mig ca. 15 meter.
Hoppsan, tänkte jag och insåg inte att jag varit så nära.
Lugnet skulle precis besegra paniken när jag upptäckte att ytterdörren var låst och min nyckel var värdelös.
Jag råkade väl använda en smula våld i ren frustration och råkade så bryta mig in i kontoret.
Man hade ju hoppats att det hade hjälpt åtminstone, men väl där inne stötte jag på ett jäkla galler.
Jag hyperventilera lite smått och gick ut igen, stängde dörren och försökte få det att se oskyldigt ut då jag fick syn på en skylt; ”After midnight, please use the other door
Eehee.. Men denna dörr var förseglad med kedja och hänglås. Som tur var var springan mellan dörr och vägg gles, så jag klämde mig emellan och kunde inte låta bli att skratta tyst åt eländet. What's the use of hänglås och dubbeldörrar liksom? Jag tror fortfarande inte att jag någonsin hittade rätt dörr, men det blev en historia att berätta i alla fall!
I alla fall. Pai är som en blandning mellan Urkultfestivalen och Bali. Lite som Urkult pga alla övervintrade hippies, den sköna, trevliga skaran unga som hittar dit samt en mystisk känsla i luften som bara finns där, men ingen kan riktigt förklara vad det är.
Bali pga den billiga, underbara maten, alla nya vänner man hittar utan att ens försöka, reggaemusiken och dreadlocksgängen som inte stressar i onödan, och så händelserna som händer oftare än man är van vid och för att inte tala om antalet tatuerare som finns där.
Jag träffade mest trevliga britter där, en som dejtade en – så klart – tatuerare och en annan som hade en mamma med bröstcancer och en syster med levkemi hemma, samt en grabb som såg ut som ett stort flin och aldrig var nykter.
Jag var ute med dem ett par kvällar och hade trevligt.
Sista kvällen var lite speciell dock.. Den slutade med att vi jagade en anorektiker efter gatan för att återta ett par klädesplagg som hon stulit av våra lokala vänner, efter att de förklarat att i Thailand uppskattas det inte att man hoppar upp på bord och dansar utmanande - vilket hon da alldeles innan dess hade gjort.
Hon kanske blev sårad och ville hämnas, men den flickan hade stora problem och var verkligen i akut behov av hjälp.
Sedan lät det som att snubben som aldrig var nykter hade blivit hotat med kniv samma kväll också, så hans danska flickvän var rätt förstörd när kvällen val var över.
Hursomhelst, senare samma kväll landade vi på en av de många, mysiga utomhusbarerna i Pai. Där träffade jag ett par Israeler som jag pratat med förrut, samt en livsberusad Bangkokbo som var på sin första soloresa och tyckte det var suveränt att sitta och bara vara turist bland turister.
Den fränaste människan den kvällen var ändå en 65-70årig backpacker från USA som bara sprudlade av Energi. Klockan började närma sig 3 på morgonen och tanten satt och sippade på sitt vatten och förklarade att hon varit ute och dansat varje kväll så nu skulle hon försöka komma i säng i tid...
Hon fick mig att känna mig som 150 år gammal.
Tuff tant.
I alla fall, man stöter i regel på de skyddsänglar man behöver har jag upptäckt, Min denna kväll kom från Israel och var vänlig nog att skjuta mig förbi alla arghundar till mitt guest house där jag begick inbrott #2.
En av kvällarna gick jag ut med en av britterna till en lustig bar där man fick sitta på vingliga köttvågar istället för pallar (hur man lyckas hålla kvar rumpan på dessa efter några shotar Tequila är mig fortfarande en gåta). I alla fall så träffade vi på ett gäng blivande brudtärnor och marsalker från Nya Zeeland som skulle upp några timmar senare och förbereda deras vänners bröllop.
Ja.
Ni vet hur det kan vara ibland, man inbillar sig vara bäst i världen för en stund och lovar lite mer än vad man kanske lyckas hålla.
Men vips hade jag i alla fall gett dem mitt telefonnummer och lovat att jag skulle vara redo floristhjälp ca. 6 h senare. För säkerhets skull klev jag faktiskt upp nästa morgon, men – kanske bäst för dem – så ringde de aldrig, haha.
Så jag gick och hyrde en cykel istället och cyklade vilse runt halva Thai-Norrland. Med trasiga växlar och en hoppande kedja så hittade jag naturligtvis inte en käft som pratade förståelig engelska heller.
Jag gick till och med in till ett resortområde för att fråga efter riktningen tillbaka till Pai. Efter att ha blivit mobilfotad av den fnittrande kökspersonalen fick jag prata med chefen som tydligen skulle förstå vad jag menade.
Att vägleda stackars ryggsäcksluffare ut i tjottahejti är kanske inte så schysst, men huvudsaken chefen fick imponera på personalen med sina lysande språkkunskaper; ”You go heeele, you go theeeele...” och så kikade han närmare på min karta och tvekade en stund...
så log han stort och pekade åt HÖGER ”..and tuln Left!” och inne i köket stod personalen och suckade och önskade att de också kunde föra konversationer med turister.
Efter att ha hittat tillbaka till min packning igen begav jag mig till Chiang Dao och befriades från turistträngseln för ett ögonblick. Jag hoppade på en taximoped och puttrade iväg till Chiang Daos vackra berg och grottor. Underbart vackert var det runtomkring med stenbuddhor i olika format uppe på bergsväggarna, vackra blommor och fjärilar i olika färger och så den fascinerande grottan då naturligvis.
Man fick hyra gaslampa för en tjuga och då ingick gratis guide (som man förövrigt var tvungen att dricksa) som tog en runt och pekade på alla kalkstensformationer som skulle föreställa allt från elefanter till sovande gubbar. Min guide kunde tyvärr inte många fler ord än ”watch your heeead” på engelska (okej, jag klagar alldeles för mycket över att många inte kan engelska här, men det betyder inte att jag ogillar folket, tvärtom! Jag kan ju inte Thai heller), men jag antar att det är bra att dricksa någon som räddar en från skallskador, även om hon i detta fall inte var mycket till guide.
Efter Chiang Dao åkte jag tillbaka till Chiang Mai och tog in på billiga Mango Guest House där jag fick rummet bredvid värdparets kärleksnäste... Det var bara att plocka fram öronpropparna och blunda. Förutom det kan jag rekommendera stället, de var väldigt hjälpsamma och rummen var helt ok för ca. 25 kronor, se bara till att inte välja rummet till vänster på andra våningen.
Dagen efter flög jag till Phuket och bokade genast första, bästa biljett därifrån. Någonstans mellan Svenssons krog och dagens expressen till försäljning insåg jag var alla dessa Thailandsälskande svenskar verkar ta vägen.
Hittills har jag aldrig känt mig så ensam som där och detta trots alla skandinaver. Men barnfamiljer är inte så lätta att börja småprata med med lilla Tindra som sitter och tuggar på en kackerlacka medan hysteriska mamma Siv försöker få Olle att sluta jaga de lösa rabieskatterna.
Så jag drog till Phi Phi Island och umgicks med soloresande amerikanare istället.
Jag hittade en bar på stranden som heter Sunflower och tänkte försöka öppna min stora, tjocka bok för första gången på ett bra tag. Istället träffade jag på trevliga skodesignern Kate från New york som jag satt och pratade med.
På kvällen mötte vi upp på samma mysiga ställe igen och utnyttjade happy hour-erbjudandena. En Thailändsk servitör vid namn Lim tipsade oss om Banana Bar och vi lovade att träffa honom där senare.
Innan det utforskade vi strandbarerna runtomkring som alla erbjöd fantastiska eldshower och glada timmar. Så vi köpte varsin hink (Ja, här dricker man inte ur cocktailglas, här använder man plasthinkar), hoppade lite eldhopprep, körde lite eldlimbo och höll igång till ca. 5 följande morgon.
Men det mest minnesvärda på Phi Phi var Maya bay (en riktig turistmagnet, det var bl.a har dom filmade "The Beach") och campingutflykten jag gjorde där tillsammans med ca. 20 andra glada resenärer och ett gäng pårökta guider med färgglada solglasögon.
Vi anlände ca. 18.00 till denna undangömda paradisstrand och samma sekund som vi klev iland försvann alla andra strandpaparazzis plötsligt och vi kunde låtsas som att vi var de första som någonsin upptäckt stället, vilket var en rätt mysig inbillning att inbilla sig för en stund.
Maya Bay är vykortsvyernas vy och paradisdrömmarnas drömställe. Det är så vackert att man faktiskt inte riktigt tror på sin kamera när man kikar på bilderna i efterhand.
Vattnet är så där mystisk blågrönt och ser liksom silkelent ut. Stranden är så vit och ren att man får en barnslig längtan av att lägga sig ned och rulla runt i sanden. Det lustigaste är ändå att all denna vackerhet är svår att koncentrera sig en längre stund på tack vare den magiska inramningen av höga klippor och tropisk djungel.
Vi inledde kvällen med att bada och prata med alla nya ansikten, efter det fick vi mat och en gratis hink med whiskey och cola.
Kvällen fortsatte med musik och internationell allsång, det hela var väldigt mysigt och trevligt.
De människor som jag fick bäst kontakt med var ett par Kinesiskmalaysiska Australienare vid namn Colin och Lionel, och så ett par från Nya Zeeland; Viger och Nick, samt ännu fler Aussies som vi helt enkelt kallade för ”Rhys and the girls”. Alla dessa mötte jag upp med igen på Koh Samui/Koh Phangan under det legendariska, ökända Full moon-partyt som jag aldrig hade tänkt bege mig till egentligen.
Men men.
I alla fall, under kvällen på Maya Beach droppade folket av en efter en och somnade på stranden under den oändliga stjärnhimmeln. Vi som fortfarande var vakna hoppade i havet för lite nattplask. Efter ett tag där i vattnen fick vi syn på en massa blåa, lysande prickar på bottnen.
Det var andra gången i mitt liv som jag såg plankton, och lika fascinerad blev jag denna gång. Som små barn satt vi kvar där säkert en timma och lyfte upp korallblock som skimrade blått, och bara stirrade. Om man gnuggade korallen mot handen så stannade det blåa kvar på huden för ett ögonblick, och och man kastade blocken såg det ut som små blåa fyrverkerier när de slog mot ytan.
Helt magiskt.
Och så blev det dags för sömn, sov som en klubbad i några timmar innan jag vaknade av dagsljuset. Vi käkade lite torra brödkanter med låtsassylt till frukost och drack pulverkaffe, och som alla vet så smakar Delikatesser t.o.m ännu bättre när man är ute i det fria.
Väl tillbaka på Phi Phi drog jag, nya zeeländarna samt ”rhys and the girls” till Sunflower för att käka mumsig middag och dricka happy hour-coctails.
Den kvällen sov jag på hostel för första gången på väldigt länge, och konstigt nog kändes det nästan bra att dela rum med 17 främlingar igen.
FORTSÄTTNING FÖLJER, se del 2...
Fredag 20 November 2009 - Chiang Mai
Resealbum: Ett halvår i Sydostasien
Så, då har nästan alla kära vänner åkt hem och själv befinner man sig plötsligt i Thailand.
Sista tiden på Bali var underbar, och jag är fortfarande så glad att jag bestämde mig för att åka dit en tredje gång (än fast vissa kanske tycker att detta låter tråkigt). Bara att få chansen att stanna upp någonstans och verkligen försöka lära sig mer om landet, kulturen, maten och språket... Det ger så mycket mer upplevelse om man har tid att vänta.
Det blev en hel del utflykter med mopparna sista veckan, bara för att suga in så mycket av Bali som möjligt till nästa gång.
Vi hade en liten avskeds fest i bungen också; Nanang spelade gitarr.. strömmen gick.. strömmen kom.. Men det var så mysigt med mörker så vi släckte lamporna och satte oss tätare för att sjunga för allt vi var värda (utan att vi egentligen kunde texterna)
Fredag den 13de åkte jag småbölande iväg från Bungen och alla kära reskamrater med otroligt blandade känslor. Det är lätt att föreställa sig att man är tuff och klarar allt - det är en helt annan grej att faktiskt ta steget insåg jag.
Efter 2 trygga, fantastiska månader omgiven av vänner så skulle jag nu iväg till ett främmande land ensam... Dessutom visste jag inte när jag skulle träffa folket igen. Så därför blev det grinkalas.
Väl i Bangkok började de bra känslorna ta över. Det fanns så mycket nytt att titta på, smaka på och lukta på. Men stan är stor och lite överväldigande om man inte är van vid storstäder, så jag hoppade på en buss till Thailändska Norrland (närmare bestämt Chiang Mai) och blev berusad av alla intryck.
Första dagarna vandrade jag runt med en gigantisk karta som skrek "SE MIG, JAG ÄR TURIST" och kikade på fantastiska tempel och harmoniska munkar i orange.
Jag hittade även en spännande Ayurvedaklinik och testa på "Ion foot spa"... googla det och föreställ dig hur äcklad man kan bli av sig själv.
Det funkar ungefär så att man stoppar fötterna i en balja med saltvatten, sedan tillsätter dom ner en mokajäng som ska suga ut toxiner ur kroppen genom fötterna med hjälp av joner och gud vet vad.
"Eller hur" tänker ni, men efter 30 minuter såg det mer ut som en mystisk, lerig chokladblandning än vatten.
"Don't wolly, is good!" sa ayurvedakvinnan och storflinade när hon såg min förskräckta min.
Tydligen är de flesta av oss lika äckliga.
Och det känns ju bra!?
Efter detta drog jag till nattmarknaden och iaktog kaoset.
Jag tänkte; nu ska jag inte vara för mesig när jag prutar så jag slog på stort och fick en gubbe att storma ifrån mig med sur min. Hoppsan, tänkte jag och lugnade ner mig lite.
Behov av aktivitet skrek min hjärna dagen efter, så jag snubblade in på första bästa resebyrå och bokade 2 dagars trekking upp till bergen för knappt 400 kr inkl mat (det är otroligt billigt här).
Så iväg for vi, och glad var jag över en chans att socialisera med folket i min 11pers. grupp.
5 st av dem var fransyskor och introducerade sig som Spice Girls innan dom brast ut i flerstämmig allsång av okänd tonart "If you wanna be my lover..."................
Och det var väl ungefär så mycket engelska dom kunde.
Resten av grupper bestod av två franska gubbar som knappt ens kunde presentera sig. Räddning var ett amerikanskt par som snusade Göteborgs Rapé och en trevlig brittsk flyvärdinna.
Trekkingen började med med lite andra aktiviteter. Först drog vi till Karen Longneck village. Ett slags mänskligt zoo med utplacerade kulisser och bebisar klädda i traditionella kläder (här väljer man som turist.. antingen låtsas man tro på skådespelet eller också suckar man djupt och håller tyst)
Men långhalskvinnorna var intressanta att hälsa på.
De härstammar från Burma och bor i flyktingläger runt om i norra thailand och livnär sig på odlingar, men allra mest på att bli fotograferade av turister.
Från 6 t.o.m. 60(?) års ålder tillsätter som en tung guldfärgad ring runt halsen lite då och då. Ringarna väger flera kilo tillsammans, och trycker därför ned axlar och nyckelben vilket ger illusionen av lååång hals.
Vackert folk, men det kan inte vara bekvämt.
Senare den dagen fortsatte vi till Elefanternas värld där vi fick rida runt i ca. 1 h.
Anyone want to ride on the elephants neck? frågade guiden "..
Min hand flög upp innan jag hann fatta vad han egentligen sa.
Så där drog vi iväg, 11 turister, 3 guider, 3 elefanter plus en liten busig, grå, skrynklig sexåring på fyra ben.
På vägen tillbaka hoppade plötsligt min guide av, så där satt jag ensam med två fnittrande fransyskor bakom mig och vinglade på en gigantisk elefant mitt ute i ingenstans. Undar om min försäkring täcker detta kunde jag inte låta bli att undra i mitt stilla sinne.
Inte bekvämt på något sätt alls, men spännande!
Och så blev det dags för den egentliga trekkingen.
Jag hade läst i Lonely planet att det är en rätt mesig vandring som blandas med biltransport och flottåkning, så jag var inte riktigt beredd på vad som väntade.
Det blev ca. 3, 5 h vandring upp, upp, upp. Värme, värme, värme. Men jag tänker inte klaga, naturen var fantastisk och sällskapet bra.
Till slut anlände vi till en till synes primitiv liten Lahu-by med bambuhus på stolpar och matlagning över öppen eld. Kikade man en gång till kunde man skymta paraboler och solcellsledare lite här och där. En märklig kontrast minst sagt. Lahu-folket som bodde där och runt omkring i bergen härstammar från Tibet och livnär sig på att odla ris, majs och opium.
Men så mycket mer om dem fick vi tyvärr inte veta.
Bredvid vårt enkla bambuboende fanns en improviserad bar med öl, coca cola och chips... (vissa saker finns visst överallt haha). Jaja, tänkte vi, det ska säkert vara så.
Morgonen därpå satt vi huttrandes och käkade frukost innan det var dags att klättra ner igen. Den stackars brittiska flygvärdinnan fick stanna ensam kvar med franska Spice girls p.g.a annorlunda bokad rutt.
Hoppas hon läste franska i skolan.
På vägen ner tog vi en annan väg och fick en Lahu-guide med konstig humor. Men han var kul och berättade många intressanta saker om omgivningen och visade hur man gjorde en Tikträdshatt av gigantiska löv - ifall det skulle börja regna.
Vi stannade vid ett mysigt vattenfall och badade, testa på lite slangbellskonst och hittade några ormar efter vägen.
En orm var gulsvartrandig och hade fastnat i ett fisknät. Död trodde vi att den var och gick glatt fram och fotade tills det att ormliket rörde på sig.
Guiden påbörjade febrilt ett livräddningsförsök som tyvärr inte funkade så bra. "I go back later, chop head off and then barbeque.. Mmm, good! ". Han sa att det var en Kung kobra, men jag vet inte.
Senare på vägen såg vi två giftiga små gröna ormar med röda svansar, dessa var definitivt döda om man ska dömma av deras platthet.
Sista äventyret blev i vattnet med forsränningsmundering. Jag antar att det finns mer adrenalinframkallande ställen att göra det på, men det var riktigt kul.
Efter kanske 40 min hoppade vi över till en lång bambuflotte som vi försökte balansera fram den sita biten. Väl framme vid slutstationen serverades äntligen lunch (5-6 h gick det mellan måltiderna, som tur var fick man äta gränslöst om man ville)
Ca. 15.00 fick vi VIP-transport tillbaka till Chiang mai på minilastbilsflak. Senare samma dag kom det amerikanska paret till mitt guest house för att återlämna lite pengar som dom lånat. Blev lite rörd när dom hade rullat in pengen i en halvtom snusdosa som tack för lånet.
Slutsatsen denna dag är att man oroar sig för mycket.
Det är långt ifrån lika svårt att resa ensam eller att möta nya människor som man kanske oroar sig för innan man väl har testat.
Vi är ju alla olika, men jag tycker det kan va rätt skönt att ha lite ensamtid mellan varven när man reser så här. Man hinner stanna upp och ta in alla intryck på ett annat sätt. Men självklart är det kul med ressällskap också :)
Nu drar jag vidare uppåt som den Norrbo jag är, Doi Chiang Dao blir nästa stopp.. Efter det möjligen Pai.. Sedan förmodligen söderut. Men som sagt, man vet aldrig :)
Långt inlägg blev det, hoppas ni orkar läsa och kanske lämna en kommentar eller två, det värmer så otroligt mycket att höra från er alla. STOR KRAM
Sista tiden på Bali var underbar, och jag är fortfarande så glad att jag bestämde mig för att åka dit en tredje gång (än fast vissa kanske tycker att detta låter tråkigt). Bara att få chansen att stanna upp någonstans och verkligen försöka lära sig mer om landet, kulturen, maten och språket... Det ger så mycket mer upplevelse om man har tid att vänta.
Det blev en hel del utflykter med mopparna sista veckan, bara för att suga in så mycket av Bali som möjligt till nästa gång.
Vi hade en liten avskeds fest i bungen också; Nanang spelade gitarr.. strömmen gick.. strömmen kom.. Men det var så mysigt med mörker så vi släckte lamporna och satte oss tätare för att sjunga för allt vi var värda (utan att vi egentligen kunde texterna)
Fredag den 13de åkte jag småbölande iväg från Bungen och alla kära reskamrater med otroligt blandade känslor. Det är lätt att föreställa sig att man är tuff och klarar allt - det är en helt annan grej att faktiskt ta steget insåg jag.
Efter 2 trygga, fantastiska månader omgiven av vänner så skulle jag nu iväg till ett främmande land ensam... Dessutom visste jag inte när jag skulle träffa folket igen. Så därför blev det grinkalas.
Väl i Bangkok började de bra känslorna ta över. Det fanns så mycket nytt att titta på, smaka på och lukta på. Men stan är stor och lite överväldigande om man inte är van vid storstäder, så jag hoppade på en buss till Thailändska Norrland (närmare bestämt Chiang Mai) och blev berusad av alla intryck.
Första dagarna vandrade jag runt med en gigantisk karta som skrek "SE MIG, JAG ÄR TURIST" och kikade på fantastiska tempel och harmoniska munkar i orange.
Jag hittade även en spännande Ayurvedaklinik och testa på "Ion foot spa"... googla det och föreställ dig hur äcklad man kan bli av sig själv.
Det funkar ungefär så att man stoppar fötterna i en balja med saltvatten, sedan tillsätter dom ner en mokajäng som ska suga ut toxiner ur kroppen genom fötterna med hjälp av joner och gud vet vad.
"Eller hur" tänker ni, men efter 30 minuter såg det mer ut som en mystisk, lerig chokladblandning än vatten.
"Don't wolly, is good!" sa ayurvedakvinnan och storflinade när hon såg min förskräckta min.
Tydligen är de flesta av oss lika äckliga.
Och det känns ju bra!?
Efter detta drog jag till nattmarknaden och iaktog kaoset.
Jag tänkte; nu ska jag inte vara för mesig när jag prutar så jag slog på stort och fick en gubbe att storma ifrån mig med sur min. Hoppsan, tänkte jag och lugnade ner mig lite.
Behov av aktivitet skrek min hjärna dagen efter, så jag snubblade in på första bästa resebyrå och bokade 2 dagars trekking upp till bergen för knappt 400 kr inkl mat (det är otroligt billigt här).
Så iväg for vi, och glad var jag över en chans att socialisera med folket i min 11pers. grupp.
5 st av dem var fransyskor och introducerade sig som Spice Girls innan dom brast ut i flerstämmig allsång av okänd tonart "If you wanna be my lover..."................
Och det var väl ungefär så mycket engelska dom kunde.
Resten av grupper bestod av två franska gubbar som knappt ens kunde presentera sig. Räddning var ett amerikanskt par som snusade Göteborgs Rapé och en trevlig brittsk flyvärdinna.
Trekkingen började med med lite andra aktiviteter. Först drog vi till Karen Longneck village. Ett slags mänskligt zoo med utplacerade kulisser och bebisar klädda i traditionella kläder (här väljer man som turist.. antingen låtsas man tro på skådespelet eller också suckar man djupt och håller tyst)
Men långhalskvinnorna var intressanta att hälsa på.
De härstammar från Burma och bor i flyktingläger runt om i norra thailand och livnär sig på odlingar, men allra mest på att bli fotograferade av turister.
Från 6 t.o.m. 60(?) års ålder tillsätter som en tung guldfärgad ring runt halsen lite då och då. Ringarna väger flera kilo tillsammans, och trycker därför ned axlar och nyckelben vilket ger illusionen av lååång hals.
Vackert folk, men det kan inte vara bekvämt.
Senare den dagen fortsatte vi till Elefanternas värld där vi fick rida runt i ca. 1 h.
Anyone want to ride on the elephants neck? frågade guiden "..
Min hand flög upp innan jag hann fatta vad han egentligen sa.
Så där drog vi iväg, 11 turister, 3 guider, 3 elefanter plus en liten busig, grå, skrynklig sexåring på fyra ben.
På vägen tillbaka hoppade plötsligt min guide av, så där satt jag ensam med två fnittrande fransyskor bakom mig och vinglade på en gigantisk elefant mitt ute i ingenstans. Undar om min försäkring täcker detta kunde jag inte låta bli att undra i mitt stilla sinne.
Inte bekvämt på något sätt alls, men spännande!
Och så blev det dags för den egentliga trekkingen.
Jag hade läst i Lonely planet att det är en rätt mesig vandring som blandas med biltransport och flottåkning, så jag var inte riktigt beredd på vad som väntade.
Det blev ca. 3, 5 h vandring upp, upp, upp. Värme, värme, värme. Men jag tänker inte klaga, naturen var fantastisk och sällskapet bra.
Till slut anlände vi till en till synes primitiv liten Lahu-by med bambuhus på stolpar och matlagning över öppen eld. Kikade man en gång till kunde man skymta paraboler och solcellsledare lite här och där. En märklig kontrast minst sagt. Lahu-folket som bodde där och runt omkring i bergen härstammar från Tibet och livnär sig på att odla ris, majs och opium.
Men så mycket mer om dem fick vi tyvärr inte veta.
Bredvid vårt enkla bambuboende fanns en improviserad bar med öl, coca cola och chips... (vissa saker finns visst överallt haha). Jaja, tänkte vi, det ska säkert vara så.
Morgonen därpå satt vi huttrandes och käkade frukost innan det var dags att klättra ner igen. Den stackars brittiska flygvärdinnan fick stanna ensam kvar med franska Spice girls p.g.a annorlunda bokad rutt.
Hoppas hon läste franska i skolan.
På vägen ner tog vi en annan väg och fick en Lahu-guide med konstig humor. Men han var kul och berättade många intressanta saker om omgivningen och visade hur man gjorde en Tikträdshatt av gigantiska löv - ifall det skulle börja regna.
Vi stannade vid ett mysigt vattenfall och badade, testa på lite slangbellskonst och hittade några ormar efter vägen.
En orm var gulsvartrandig och hade fastnat i ett fisknät. Död trodde vi att den var och gick glatt fram och fotade tills det att ormliket rörde på sig.
Guiden påbörjade febrilt ett livräddningsförsök som tyvärr inte funkade så bra. "I go back later, chop head off and then barbeque.. Mmm, good! ". Han sa att det var en Kung kobra, men jag vet inte.
Senare på vägen såg vi två giftiga små gröna ormar med röda svansar, dessa var definitivt döda om man ska dömma av deras platthet.
Sista äventyret blev i vattnet med forsränningsmundering. Jag antar att det finns mer adrenalinframkallande ställen att göra det på, men det var riktigt kul.
Efter kanske 40 min hoppade vi över till en lång bambuflotte som vi försökte balansera fram den sita biten. Väl framme vid slutstationen serverades äntligen lunch (5-6 h gick det mellan måltiderna, som tur var fick man äta gränslöst om man ville)
Ca. 15.00 fick vi VIP-transport tillbaka till Chiang mai på minilastbilsflak. Senare samma dag kom det amerikanska paret till mitt guest house för att återlämna lite pengar som dom lånat. Blev lite rörd när dom hade rullat in pengen i en halvtom snusdosa som tack för lånet.
Slutsatsen denna dag är att man oroar sig för mycket.
Det är långt ifrån lika svårt att resa ensam eller att möta nya människor som man kanske oroar sig för innan man väl har testat.
Vi är ju alla olika, men jag tycker det kan va rätt skönt att ha lite ensamtid mellan varven när man reser så här. Man hinner stanna upp och ta in alla intryck på ett annat sätt. Men självklart är det kul med ressällskap också :)
Nu drar jag vidare uppåt som den Norrbo jag är, Doi Chiang Dao blir nästa stopp.. Efter det möjligen Pai.. Sedan förmodligen söderut. Men som sagt, man vet aldrig :)
Långt inlägg blev det, hoppas ni orkar läsa och kanske lämna en kommentar eller två, det värmer så otroligt mycket att höra från er alla. STOR KRAM