Så, då har nästan alla kära vänner åkt hem och själv befinner man sig plötsligt i Thailand.

Sista tiden på Bali var underbar, och jag är fortfarande så glad att jag bestämde mig för att åka dit en tredje gång (än fast vissa kanske tycker att detta låter tråkigt). Bara att få chansen att stanna upp någonstans och verkligen försöka lära sig mer om landet, kulturen, maten och språket... Det ger så mycket mer upplevelse om man har tid att vänta.

Det blev en hel del utflykter med mopparna sista veckan, bara för att suga in så mycket av Bali som möjligt till nästa gång.

Vi hade en liten avskeds fest i bungen också; Nanang spelade gitarr.. strömmen gick.. strömmen kom.. Men det var så mysigt med mörker så vi släckte lamporna och satte oss tätare för att sjunga för allt vi var värda (utan att vi egentligen kunde texterna)

Fredag den 13de åkte jag småbölande iväg från Bungen och alla kära reskamrater med otroligt blandade känslor. Det är lätt att föreställa sig att man är tuff och klarar allt - det är en helt annan grej att faktiskt ta steget insåg jag.

Efter 2 trygga, fantastiska månader omgiven av vänner så skulle jag nu iväg till ett främmande land ensam... Dessutom visste jag inte när jag skulle träffa folket igen. Så därför blev det grinkalas.

Väl i Bangkok började de bra känslorna ta över. Det fanns så mycket nytt att titta på, smaka på och lukta på. Men stan är stor och lite överväldigande om man inte är van vid storstäder, så jag hoppade på en buss till Thailändska Norrland (närmare bestämt Chiang Mai) och blev berusad av alla intryck.

Första dagarna vandrade jag runt med en gigantisk karta som skrek "SE MIG, JAG ÄR TURIST" och kikade på fantastiska tempel och harmoniska munkar i orange.

Jag hittade även en spännande Ayurvedaklinik och testa på "Ion foot spa"... googla det och föreställ dig hur äcklad man kan bli av sig själv.
Det funkar ungefär så att man stoppar fötterna i en balja med saltvatten, sedan tillsätter dom ner en mokajäng som ska suga ut toxiner ur kroppen genom fötterna med hjälp av joner och gud vet vad.
"Eller hur" tänker ni, men efter 30 minuter såg det mer ut som en mystisk, lerig chokladblandning än vatten.
"Don't wolly, is good!" sa ayurvedakvinnan och storflinade när hon såg min förskräckta min.
Tydligen är de flesta av oss lika äckliga.
Och det känns ju bra!?

Efter detta drog jag till nattmarknaden och iaktog kaoset.
Jag tänkte; nu ska jag inte vara för mesig när jag prutar så jag slog på stort och fick en gubbe att storma ifrån mig med sur min. Hoppsan, tänkte jag och lugnade ner mig lite.

Behov av aktivitet skrek min hjärna dagen efter, så jag snubblade in på första bästa resebyrå och bokade 2 dagars trekking upp till bergen för knappt 400 kr inkl mat (det är otroligt billigt här).

Så iväg for vi, och glad var jag över en chans att socialisera med folket i min 11pers. grupp.
5 st av dem var fransyskor och introducerade sig som Spice Girls innan dom brast ut i flerstämmig allsång av okänd tonart "If you wanna be my lover..."................
Och det var väl ungefär så mycket engelska dom kunde.

Resten av grupper bestod av två franska gubbar som knappt ens kunde presentera sig. Räddning var ett amerikanskt par som snusade Göteborgs Rapé och en trevlig brittsk flyvärdinna.

Trekkingen började med med lite andra aktiviteter. Först drog vi till Karen Longneck village. Ett slags mänskligt zoo med utplacerade kulisser och bebisar klädda i traditionella kläder (här väljer man som turist.. antingen låtsas man tro på skådespelet eller också suckar man djupt och håller tyst)
Men långhalskvinnorna var intressanta att hälsa på.
De härstammar från Burma och bor i flyktingläger runt om i norra thailand och livnär sig på odlingar, men allra mest på att bli fotograferade av turister.
Från 6 t.o.m. 60(?) års ålder tillsätter som en tung guldfärgad ring runt halsen lite då och då. Ringarna väger flera kilo tillsammans, och trycker därför ned axlar och nyckelben vilket ger illusionen av lååång hals.
Vackert folk, men det kan inte vara bekvämt.

Senare den dagen fortsatte vi till Elefanternas värld där vi fick rida runt i ca. 1 h.
Anyone want to ride on the elephants neck? frågade guiden "..
Min hand flög upp innan jag hann fatta vad han egentligen sa.

Så där drog vi iväg, 11 turister, 3 guider, 3 elefanter plus en liten busig, grå, skrynklig sexåring på fyra ben.
På vägen tillbaka hoppade plötsligt min guide av, så där satt jag ensam med två fnittrande fransyskor bakom mig och vinglade på en gigantisk elefant mitt ute i ingenstans. Undar om min försäkring täcker detta kunde jag inte låta bli att undra i mitt stilla sinne.
Inte bekvämt på något sätt alls, men spännande!

Och så blev det dags för den egentliga trekkingen.
Jag hade läst i Lonely planet att det är en rätt mesig vandring som blandas med biltransport och flottåkning, så jag var inte riktigt beredd på vad som väntade.

Det blev ca. 3, 5 h vandring upp, upp, upp. Värme, värme, värme. Men jag tänker inte klaga, naturen var fantastisk och sällskapet bra.

Till slut anlände vi till en till synes primitiv liten Lahu-by med bambuhus på stolpar och matlagning över öppen eld. Kikade man en gång till kunde man skymta paraboler och solcellsledare lite här och där. En märklig kontrast minst sagt. Lahu-folket som bodde där och runt omkring i bergen härstammar från Tibet och livnär sig på att odla ris, majs och opium.
Men så mycket mer om dem fick vi tyvärr inte veta.

Bredvid vårt enkla bambuboende fanns en improviserad bar med öl, coca cola och chips... (vissa saker finns visst överallt haha). Jaja, tänkte vi, det ska säkert vara så.

Morgonen därpå satt vi huttrandes och käkade frukost innan det var dags att klättra ner igen. Den stackars brittiska flygvärdinnan fick stanna ensam kvar med franska Spice girls p.g.a annorlunda bokad rutt.
Hoppas hon läste franska i skolan.

På vägen ner tog vi en annan väg och fick en Lahu-guide med konstig humor. Men han var kul och berättade många intressanta saker om omgivningen och visade hur man gjorde en Tikträdshatt av gigantiska löv - ifall det skulle börja regna.
Vi stannade vid ett mysigt vattenfall och badade, testa på lite slangbellskonst och hittade några ormar efter vägen.

En orm var gulsvartrandig och hade fastnat i ett fisknät. Död trodde vi att den var och gick glatt fram och fotade tills det att ormliket rörde på sig.
Guiden påbörjade febrilt ett livräddningsförsök som tyvärr inte funkade så bra. "I go back later, chop head off and then barbeque.. Mmm, good! ". Han sa att det var en Kung kobra, men jag vet inte.

Senare på vägen såg vi två giftiga små gröna ormar med röda svansar, dessa var definitivt döda om man ska dömma av deras platthet.

Sista äventyret blev i vattnet med forsränningsmundering. Jag antar att det finns mer adrenalinframkallande ställen att göra det på, men det var riktigt kul.
Efter kanske 40 min hoppade vi över till en lång bambuflotte som vi försökte balansera fram den sita biten. Väl framme vid slutstationen serverades äntligen lunch (5-6 h gick det mellan måltiderna, som tur var fick man äta gränslöst om man ville)

Ca. 15.00 fick vi VIP-transport tillbaka till Chiang mai på minilastbilsflak. Senare samma dag kom det amerikanska paret till mitt guest house för att återlämna lite pengar som dom lånat. Blev lite rörd när dom hade rullat in pengen i en halvtom snusdosa som tack för lånet.

Slutsatsen denna dag är att man oroar sig för mycket.
Det är långt ifrån lika svårt att resa ensam eller att möta nya människor som man kanske oroar sig för innan man väl har testat.
Vi är ju alla olika, men jag tycker det kan va rätt skönt att ha lite ensamtid mellan varven när man reser så här. Man hinner stanna upp och ta in alla intryck på ett annat sätt. Men självklart är det kul med ressällskap också :)

Nu drar jag vidare uppåt som den Norrbo jag är, Doi Chiang Dao blir nästa stopp.. Efter det möjligen Pai.. Sedan förmodligen söderut. Men som sagt, man vet aldrig :)

Långt inlägg blev det, hoppas ni orkar läsa och kanske lämna en kommentar eller två, det värmer så otroligt mycket att höra från er alla. STOR KRAM