Jag kan verkligen inte fatta det. Må hända att min hjärna har klibbat ihop sig till en slow-motionboll efter allt resande, men jag säger det igen... Jag kan inte fatta att det är December nu. Mitt huvud säger fortfarande September!

Så detta har hänt sedan jag sist skrev..
Jag hoppade på en buss från Chiang Mai och begav mig 762 kurvor norrut till en liten hippiehåla som även kallas Pai.
I ärlighetens namn så finns det inte så många turistattraktioner där, jag var bara så fruktansvärt nyfiken på att ta reda på varför var och varannan ryggsäcksbärare verkar aka dit och bli kvar.
Jag höll på bli en av dem.

Pai ligger i en floddal och runt omkring finns gröna berg och stora odlingsfält där de flesta arbetar. I själva centrum hittar man en liten ringlande flod, ett fåtal vägar med några tillhörande korsningar, ett trafiklyse som liksom fungerar som utgångspunkten till det mesta och en jäkla massa revirinpinkade, sura hundar som inte gillar förvirrade ungdomar som är på väg hem mitt i natten med upp och nervänd karta åt totalt fel håll.
Ja, i detta fall var denna förvirrade ungdom jag.

Pai är inte stort, men förvirrande nog när man inte har ett lokalsinne.
Efter att ha tagit omvägar förbi alla bittervoffsingar och krånglat bort allt vad trafiklysen och riktmärken heter gick jag fram till en vänlig thailändare och bad om skjuts till mitt gästhus.
Visst, sa han och skjutsade mig ca. 15 meter.
Hoppsan, tänkte jag och insåg inte att jag varit så nära.

Lugnet skulle precis besegra paniken när jag upptäckte att ytterdörren var låst och min nyckel var värdelös.
Jag råkade väl använda en smula våld i ren frustration och råkade så bryta mig in i kontoret.
Man hade ju hoppats att det hade hjälpt åtminstone, men väl där inne stötte jag på ett jäkla galler.
Jag hyperventilera lite smått och gick ut igen, stängde dörren och försökte få det att se oskyldigt ut då jag fick syn på en skylt; ”After midnight, please use the other door
Eehee.. Men denna dörr var förseglad med kedja och hänglås. Som tur var var springan mellan dörr och vägg gles, så jag klämde mig emellan och kunde inte låta bli att skratta tyst åt eländet. What's the use of hänglås och dubbeldörrar liksom? Jag tror fortfarande inte att jag någonsin hittade rätt dörr, men det blev en historia att berätta i alla fall!

I alla fall. Pai är som en blandning mellan Urkultfestivalen och Bali. Lite som Urkult pga alla övervintrade hippies, den sköna, trevliga skaran unga som hittar dit samt en mystisk känsla i luften som bara finns där, men ingen kan riktigt förklara vad det är.
Bali pga den billiga, underbara maten, alla nya vänner man hittar utan att ens försöka, reggaemusiken och dreadlocksgängen som inte stressar i onödan, och så händelserna som händer oftare än man är van vid och för att inte tala om antalet tatuerare som finns där.

Jag träffade mest trevliga britter där, en som dejtade en – så klart – tatuerare och en annan som hade en mamma med bröstcancer och en syster med levkemi hemma, samt en grabb som såg ut som ett stort flin och aldrig var nykter.
Jag var ute med dem ett par kvällar och hade trevligt.

Sista kvällen var lite speciell dock.. Den slutade med att vi jagade en anorektiker efter gatan för att återta ett par klädesplagg som hon stulit av våra lokala vänner, efter att de förklarat att i Thailand uppskattas det inte att man hoppar upp på bord och dansar utmanande - vilket hon da alldeles innan dess hade gjort.
Hon kanske blev sårad och ville hämnas, men den flickan hade stora problem och var verkligen i akut behov av hjälp.
Sedan lät det som att snubben som aldrig var nykter hade blivit hotat med kniv samma kväll också, så hans danska flickvän var rätt förstörd när kvällen val var över.

Hursomhelst, senare samma kväll landade vi på en av de många, mysiga utomhusbarerna i Pai. Där träffade jag ett par Israeler som jag pratat med förrut, samt en livsberusad Bangkokbo som var på sin första soloresa och tyckte det var suveränt att sitta och bara vara turist bland turister.
Den fränaste människan den kvällen var ändå en 65-70årig backpacker från USA som bara sprudlade av Energi. Klockan började närma sig 3 på morgonen och tanten satt och sippade på sitt vatten och förklarade att hon varit ute och dansat varje kväll så nu skulle hon försöka komma i säng i tid...
Hon fick mig att känna mig som 150 år gammal.
Tuff tant.

I alla fall, man stöter i regel på de skyddsänglar man behöver har jag upptäckt, Min denna kväll kom från Israel och var vänlig nog att skjuta mig förbi alla arghundar till mitt guest house där jag begick inbrott #2.

En av kvällarna gick jag ut med en av britterna till en lustig bar där man fick sitta på vingliga köttvågar istället för pallar (hur man lyckas hålla kvar rumpan på dessa efter några shotar Tequila är mig fortfarande en gåta). I alla fall så träffade vi på ett gäng blivande brudtärnor och marsalker från Nya Zeeland som skulle upp några timmar senare och förbereda deras vänners bröllop.
Ja.
Ni vet hur det kan vara ibland, man inbillar sig vara bäst i världen för en stund och lovar lite mer än vad man kanske lyckas hålla.
Men vips hade jag i alla fall gett dem mitt telefonnummer och lovat att jag skulle vara redo floristhjälp ca. 6 h senare. För säkerhets skull klev jag faktiskt upp nästa morgon, men – kanske bäst för dem – så ringde de aldrig, haha.

Så jag gick och hyrde en cykel istället och cyklade vilse runt halva Thai-Norrland. Med trasiga växlar och en hoppande kedja så hittade jag naturligtvis inte en käft som pratade förståelig engelska heller.
Jag gick till och med in till ett resortområde för att fråga efter riktningen tillbaka till Pai. Efter att ha blivit mobilfotad av den fnittrande kökspersonalen fick jag prata med chefen som tydligen skulle förstå vad jag menade.

Att vägleda stackars ryggsäcksluffare ut i tjottahejti är kanske inte så schysst, men huvudsaken chefen fick imponera på personalen med sina lysande språkkunskaper; ”You go heeele, you go theeeele...” och så kikade han närmare på min karta och tvekade en stund...
så log han stort och pekade åt HÖGER ”..and tuln Left!” och inne i köket stod personalen och suckade och önskade att de också kunde föra konversationer med turister.

Efter att ha hittat tillbaka till min packning igen begav jag mig till Chiang Dao och befriades från turistträngseln för ett ögonblick. Jag hoppade på en taximoped och puttrade iväg till Chiang Daos vackra berg och grottor. Underbart vackert var det runtomkring med stenbuddhor i olika format uppe på bergsväggarna, vackra blommor och fjärilar i olika färger och så den fascinerande grottan då naturligvis.

Man fick hyra gaslampa för en tjuga och då ingick gratis guide (som man förövrigt var tvungen att dricksa) som tog en runt och pekade på alla kalkstensformationer som skulle föreställa allt från elefanter till sovande gubbar. Min guide kunde tyvärr inte många fler ord än ”watch your heeead” på engelska (okej, jag klagar alldeles för mycket över att många inte kan engelska här, men det betyder inte att jag ogillar folket, tvärtom! Jag kan ju inte Thai heller), men jag antar att det är bra att dricksa någon som räddar en från skallskador, även om hon i detta fall inte var mycket till guide.

Efter Chiang Dao åkte jag tillbaka till Chiang Mai och tog in på billiga Mango Guest House där jag fick rummet bredvid värdparets kärleksnäste... Det var bara att plocka fram öronpropparna och blunda. Förutom det kan jag rekommendera stället, de var väldigt hjälpsamma och rummen var helt ok för ca. 25 kronor, se bara till att inte välja rummet till vänster på andra våningen.

Dagen efter flög jag till Phuket och bokade genast första, bästa biljett därifrån. Någonstans mellan Svenssons krog och dagens expressen till försäljning insåg jag var alla dessa Thailandsälskande svenskar verkar ta vägen.
Hittills har jag aldrig känt mig så ensam som där och detta trots alla skandinaver. Men barnfamiljer är inte så lätta att börja småprata med med lilla Tindra som sitter och tuggar på en kackerlacka medan hysteriska mamma Siv försöker få Olle att sluta jaga de lösa rabieskatterna.

Så jag drog till Phi Phi Island och umgicks med soloresande amerikanare istället.
Jag hittade en bar på stranden som heter Sunflower och tänkte försöka öppna min stora, tjocka bok för första gången på ett bra tag. Istället träffade jag på trevliga skodesignern Kate från New york som jag satt och pratade med.
På kvällen mötte vi upp på samma mysiga ställe igen och utnyttjade happy hour-erbjudandena. En Thailändsk servitör vid namn Lim tipsade oss om Banana Bar och vi lovade att träffa honom där senare.
Innan det utforskade vi strandbarerna runtomkring som alla erbjöd fantastiska eldshower och glada timmar. Så vi köpte varsin hink (Ja, här dricker man inte ur cocktailglas, här använder man plasthinkar), hoppade lite eldhopprep, körde lite eldlimbo och höll igång till ca. 5 följande morgon.

Men det mest minnesvärda på Phi Phi var Maya bay (en riktig turistmagnet, det var bl.a har dom filmade "The Beach") och campingutflykten jag gjorde där tillsammans med ca. 20 andra glada resenärer och ett gäng pårökta guider med färgglada solglasögon.

Vi anlände ca. 18.00 till denna undangömda paradisstrand och samma sekund som vi klev iland försvann alla andra strandpaparazzis plötsligt och vi kunde låtsas som att vi var de första som någonsin upptäckt stället, vilket var en rätt mysig inbillning att inbilla sig för en stund.

Maya Bay är vykortsvyernas vy och paradisdrömmarnas drömställe. Det är så vackert att man faktiskt inte riktigt tror på sin kamera när man kikar på bilderna i efterhand.
Vattnet är så där mystisk blågrönt och ser liksom silkelent ut. Stranden är så vit och ren att man får en barnslig längtan av att lägga sig ned och rulla runt i sanden. Det lustigaste är ändå att all denna vackerhet är svår att koncentrera sig en längre stund på tack vare den magiska inramningen av höga klippor och tropisk djungel.

Vi inledde kvällen med att bada och prata med alla nya ansikten, efter det fick vi mat och en gratis hink med whiskey och cola.

Kvällen fortsatte med musik och internationell allsång, det hela var väldigt mysigt och trevligt.
De människor som jag fick bäst kontakt med var ett par Kinesiskmalaysiska Australienare vid namn Colin och Lionel, och så ett par från Nya Zeeland; Viger och Nick, samt ännu fler Aussies som vi helt enkelt kallade för ”Rhys and the girls”. Alla dessa mötte jag upp med igen på Koh Samui/Koh Phangan under det legendariska, ökända Full moon-partyt som jag aldrig hade tänkt bege mig till egentligen.
Men men.

I alla fall, under kvällen på Maya Beach droppade folket av en efter en och somnade på stranden under den oändliga stjärnhimmeln. Vi som fortfarande var vakna hoppade i havet för lite nattplask. Efter ett tag där i vattnen fick vi syn på en massa blåa, lysande prickar på bottnen.
Det var andra gången i mitt liv som jag såg plankton, och lika fascinerad blev jag denna gång. Som små barn satt vi kvar där säkert en timma och lyfte upp korallblock som skimrade blått, och bara stirrade. Om man gnuggade korallen mot handen så stannade det blåa kvar på huden för ett ögonblick, och och man kastade blocken såg det ut som små blåa fyrverkerier när de slog mot ytan.
Helt magiskt.

Och så blev det dags för sömn, sov som en klubbad i några timmar innan jag vaknade av dagsljuset. Vi käkade lite torra brödkanter med låtsassylt till frukost och drack pulverkaffe, och som alla vet så smakar Delikatesser t.o.m ännu bättre när man är ute i det fria.

Väl tillbaka på Phi Phi drog jag, nya zeeländarna samt ”rhys and the girls” till Sunflower för att käka mumsig middag och dricka happy hour-coctails.
Den kvällen sov jag på hostel för första gången på väldigt länge, och konstigt nog kändes det nästan bra att dela rum med 17 främlingar igen.

FORTSÄTTNING FÖLJER, se del 2...