FORTSÄTTNING.....
Dagen efter detta drog jag till Railey Beach i närheten av Krabi. Detta ställe lämnar en knappast besviken heller. De flesta kommer hit för att klättra på alla skitstora klippväggar, jag kom dit bara för att njuta av naturen, havet och stranden. Bodde i en liten mysig bungalow bredvid en Indisk Restaurang, kan absolut tänka mig att åka tillbaka dit en vacker dag, om inte annat för att testa på lite världklassklättring.

I alla fall, man kan ju inte stanna upp för länge för då kanske man möglar fast, så klockan 8.00 morgonen därpå påbörjade jag därför ännu en evighetsresa till Koh Samui på den monsundrabbade östkusten.
De största anledningarna till varför jag begav mig dit var dels för Full Moon-partajandet på grannön Koh Phangan, dels för att möta upp med Colin och Lionel från Maya Bay.

Själva Koh Samui imponerade inte avsevärt på mig... Mystiska barer som erbjöd mystiska massager till äckliga typer med pengar.. Jobbiga skräddare som skulle skaka hand (läs: slita in en i deras affär) med ALLA som gick förbi, VARJE gång man gick förbi.. Och sa var det daligt vader och stranden var inte speciellt speciell.

Men det var kul att bo i lyx med de trevliga Australienarna i några dagar, och fullmånekalaset var ju också en upplevelse i sig ehe...
Innan allting började drog jag och Australiensarna iväg på barhopp i jakt efter billiga cocktails.
Senare drog vi över till Koh Phangan med resten av folket från vårt Guest House, och det hela kändes som en annorlunda, intensiv förfest.
När vi kom fram försedde vi oss med varsin bucket (återigen hink m. drink) för ca. 60-70 kr/st. Sedan var det dags att äntra stranden och tappa bort varandra. Jag vet inte hur många tusen som kommer till stranden varje fullmåne, men det är en jäkla hög.

Men ändå tycks det gå att springa in i kändisar; helt plötsligt stod jag en halvmeter ifrån två stycken av dem som jag umgicks med i Pai, och det var verkligen jättekul att återse dem.

När klockan närmade sig 5 och alla var borttappade - förutom en väldigt full Lionel som jag lyckats springa in i – började vi leta oss hemåt. Först gick vi dock in på en Restaurang där de spelade Michael Jacksonballader för alla fulla som mest satt och brölade.
Konstigt nog var detta restaurangbesök en av höjdpunkterna den kvällen, bara för att alla var så konstiga och jag inte kunde sluta skratta åt eländet.

När vi något senare gick till piren för att hoppa på vår Koh Samui-båt upptäckte vi till vår förskräckelse en gigantisk kö som vi inte riktigt hade räknat med.
Ca. 1 h fick vi vänta, men tydligen var det ovanligt kort tid (batar avgick lite nu och da)...
I kön träffade vi på en gråtande finska som förklarade att hon tappat bort alla sina vänner, och inte inte mindes var hon bodde.
Jag kände direkt att något var skumt med henne, men vad ska man säga?
Lionel lyckades skicka henne vidare till några andra som bodde i samma område och helt plötsligt stod hon och berättade en helt annan historia för dem om hur hon blivit rånad med kniv och yada yada.
Njae duu.. Alla gråterskor är inte hjälplösa änglar, men det kan vara lätt att tro det.

Efter Koh Samui drog i alla fall grabbarna vidare till Bangkok för att möta upp med deras polare, själv åkte jag till mysiga Koh Tao och försökte vänja mig vid att vara ensam igen.

Koh Tao är ett dykarparadis vilket jag själv ännu inte har fått erfara (Det är ju inte gratis), men det är absolut trivsamt även om man bara vill bada i kristallklart, grönt vatten, eller ligga på en vit, mysig strandplätt och bara vara.
Hade gärna stannat här och mött upp med Nya Zeeländarna som åker över den åttonde, men jag måste tyvärr dra till Bangkok ocksa för att fixa visum till Vietnam.
Så nu återstår 4 dagar här i Thailand innan det blir ett helt nytt land.
Spännande!

Ha det gött allihopa, lämna gärna en liten kommentar då blir jag glad :)

Och Mamma, jag har inte glomt att levern ar en blomma ;-D